lördag 22 mars 2008

Sprid Adels berättelse!

Yelah.net uppmanar läsare att sprida Ulla-Carin Lindströms berättelse om en elev till henne som hotas med utvisning.

Läraren Ulla-Carin Lindström skriver om sin elev Adel som ska utvisas till Afghanistan.

Min elev Enayatulla Adel kom för fyra år sedan ensam till Sverige från Afghanistan. Han bror och far hade mördats av talibanerna och Adels enda chans att överleva var att fly. Under fyra år har han nu levt, studerat, arbetat och byggt upp sitt liv i Hofors. Han är en älskad vän och medmänniska. Om tre månader skulle han ha tagit sin student.

Kl. 07.00 i torsdags klev fyra poliser in i hans lägenhet utan att knacka, beslagtog hans telefon och förde honom till Migrationsverkets förvar. Han ska avvisas till Afghanistan nästa vecka. Advokaten har överklagat och vi försöker desperat få till en tidsfrist.

Tack för att ni kämpar för humanism och mänskliga rättigheter! Sprid berättelsen om Adel och vår kamp för honom, och alla andra afghanska flyktingar.

Ulla-Carin Lindström


Såg det via Pia

Andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 21 mars 2008

Familjen Bush egna terrorister

En dokumentär kallad "638 Ways To Kill Castro" handlar bl a om familjen Bush vilja att inhysa vissa terrorister i USA. Kanal 9 visade för övrigt hela igår kväll.


I klippet nedan försvarar en vän till Posada dennes hotellbombning i Havanna 1997.


"If anybody harbors a terrorist, they are a terrorist. If the funded terrorist they are terrorist. If they house terrorist they are terrorist. I can't make it more clearly to other nations around the world."


Jag har skrivit om Orlando Bosch och Luis Posada Carrilles tidigare.

Bloggar om: , , , ,

torsdag 20 mars 2008

Spekulationens pris

Västs giriga banker hotar att stanna upp fattigdomsbekämpningen menar Kemal Dervis, chefen för FN:s utvecklingsprogram UNDP (United Nations Development Programme). Han menar att de tre senaste ekonomiska storkriserna i världen, den asiatiska 1997, IT-bubblan 2001 och den senaste amerikanska sub-prime lånekrisen har orsakats av en oreglerad finansiell sektor med på tok för mycket makt.

“It is the super-bankers, hedge fund managers and owners of private equity firms that have become the new barons of 21st-century capitalism,” the former Turkish finance minister and vice-president of the World Bank said in India. “It is almost unbelievable: 40 per cent of total corporate profits in the US in recent years went to the financial sector that in itself does not ‘produce' ... but intermediates and organises' the resources that do produce.”

[...]

He added that herd-minded financiers profit hugely from the inflation of asset bubbles, “but pay very little personal penalty when the bubble bursts”. Instead, ordinary people bear the costs through government bailouts and higher inflation stoked by aggressive cuts to interest rates.




Bloggar om: , , ,

USA hotar fångar med våldtäkt på Guantanamo

Femårsdagen sedan invasionen av Irak har väl ingen missat. Enligt vanliga amerikaner och andra generellt, ett misstag och enligt Bush och britterna en enastående seger. Oväntat. Bin Laden har även uttalat sig. Som vanligt får vi mediernas konsensusbild av Bin Laden som en irrationell extrem islamist som hotar med blod och död p g a muhammedkarikatyrerna och ingenting annat. Det Bin Laden säger utöver detta är inte relevant för våra medier, för oss andra kan det ändå vara intressant.

Linking together a number of grievances during his speech, he addressed the "wise men" of the European Union and attacked Tony Blair, accusing him of quashing a corruption investigation into the Al Yamamah contract from the 1980s, an arms deal involving BAE Systems and Saudi Arabia.

"(He) ordered your legal institutions to stop their investigations into the embezzlement of the billions from the al-Yamamah deal and Blair carried this out and he is today your representative in the Quartet," he said.


BAE Systems vet vi ju sedan SVT:s Uppdrag granskning m.fl är ett ruttet mutbolag. Det förvånar mig inte att krigsförbrytaren Tony Blair har med dylika att göra. Och ja det är skrattretande att mr. Blair nu är kvartettens "fredsändebud". En kul gammal kommentar av Robert Fisk angående den ironiska utnämningen.

En Kanadensisk medborgare som suttit på Guantanamo säger att förhörsledare vid upprepade tillfällen hotat med att våldta honom.
"On several occasions at Bagram, interrogators threatened to have me raped, or sent to other countries like Egypt, Syria, Jordan or Israel to be raped," Khadr said in the document.
He said interrogators told him at one point that the Egyptians wound send "Soldier No. 9" to rape him."

Förutom det vidriga att hota någon med våldtäkt är det intressant att de hotat skicka honom till Israel? Av förklarliga skäl känner sig nog inte många muslimer särskilt välkomna där. Den här formen av hot om våldtäkt och tortyr ger också väntade resultat.
"Khadr said he gave "answers that made interrogators happy" to protect himself from further harm, but the information was untrue."

Även en grupp på 17 kinesiska muslimer hålls instängda på Guantanamo. Ingen av dem får i vanlig ordning veta varför. 2004 blev de lovade att de skulle friges, idag sitter de fortfarande där, instängda i celler utan fönster 22 timmar om dygnet.

"Being away from family, away from our homeland... being forbidden from the natural sunlight, natural air, being surrounded with a metal box all around is not suitable for a human being," Turkistani wrote.

Men enligt Bush & Co. är ni på Guantanamo inte människor utan "unlawful combatants" så det är inga problem.


Bloggar om: , , , , ,

onsdag 19 mars 2008

Om Kongo och mordet på Patrice Lumumba

Hittade denna dokumentär på youtube om mordet på Patrice Lumumba. Den ger även en kort historieskildring av hela Kongo under denna tid. Del 1 av 6.

Se alla delarna och notera hur mördarna, toppmannen i CIA och belgarna, från underrättelsetjänst till de direkt deltagande officerarna talar rättframt och öppet om detta. De skrattar och ler och finner det inte avskyvärt eller på annat sätt stötande. Man kan ställa sig frågan om dessa män hade varit nazistförbrytare, hade de då varit lika öppenhjärtliga, uppslupna och muntra i sin framställning? I del 6 gör även Lumumbas vuxna dotter en liknande iaktagelse. Västs rasism upphör aldrig att förvåna. Ingen av dem har straffats för brottet och ingen av dem kommer att göra det trots att alla vet att de var de som gjorde det. Och alla visste vad som gällde, att säkra Kongos naturresurser för belgiska och amerikanska företag och för västs behov generellt. Exploateringen och nya konflikter pågår än idag, mer än 4 miljoner människor tros ha dött i den senaste enligt Sida.

Landets ekonomi är sedan länge i katastrofalt skick, även om vissa reformer har inletts under senare år. DRK har enorma naturtillgångar i form av kasserit, koppar, diamanter, guld, olja, uran, järnmalm och kol, men intäkterna från dessa rikedomar kommer inte befolkningen till del. Den rika förekomsten av mineralen coltan, som används till komponenter i mobiltelefoner och dvd-spelare, är en anledning till konflikt i landet.


Varför inte intäkterna från dessa rikedomar kommer befolkningen till del bryr man sig inte om att fråga, eller snarare den kanske ännu mer uppenbara frågan vilka det nu är som tar hand om intäkterna? Eftersom man erkänner att där görs intäkter. Trots konflikter kan alltså någon göra enorma rikedomar i Kongo, varför undrar ingen, eller vill inte veta. Förmodligen därför att svaret nämligen är att det blodiga spåret leder till oss, rakt in i våra egna hem och t ex våran egen playstation, dator, mp3-spelare eller dylikt.

En bakgrund till Kongo, mycket av detta sägs i filmen ovan.

Ca 100 000 européer och 14 miljoner afrikaner fanns i det belgiska Kongo på 1950-talet. Belgiens enda egentliga intresse var att med en beväpnad polisarmé säkra europeiska gruvbolag och plantager. 1959 hade tålamodet med exploateringen tagit slut och Patrice Lumumba och Joseph Kasavubu ledare för två Kongolesiska partier krävde självständighet. I Bryssel anordnades i januari 1960 ett möte där Lumumba förespråkade en enhetlig stat medan ytterligare en aktör, den pro västlige Moïse Tshombe och dennes parti, insisterade på en federal struktur och på att fortsätta tillhöra Belgien. Åtminstone ville Tshombe bryta ut provinsen Katanga, där belgarna hade stora ekonomiska intressen bl a deras gruvbolag Union Miniére. I Bryssel överfördes dock makten till Kasavubu, moderat, kristen och västvänlig som blev Kongos president och Lumumba fick premiärministerposten.

Men bara några månader senare i juli utbröt ett myteri mot belgiska officerare i den Kongolesiska armén och attacker riktade mot européerna utbröt i bl a Léopoldville. Belgarna landsatte då, utan tillåtelse, trupper och tog över ett antal flygplatser och hamnen i Matadi. Av den västvänlige Tshombe blev belgarna däremot inbjudna att återställa ordningen och skydda den vita befolkningen då myteriet även spridit sig till Katanga. Den 11 juli 1960 utropade Tshombe provinsen Katanga till en separat stat för att se till att naturresursera där fortsättningsvis hamnade hos belgarna och Union Miniére.

Lumumbas regering sökte då stöd i FN för ett enat Kongo. FN-aktionen fick stöd av både USA och Sovjetunionen i säkerhetsrådet och även Sverige deltog i denna FN-insats. Kanske mycket tack vare att Dag Hammarskjöld var dåvarande generalsekreterare i FN. Svenska politiker tolkade förutsättningarna för insatsen som goda då det var Kongos egen regering som begärt hjälpen samt att den godkänts i säkerhetsrådet. Det fanns ett naivt exotiskt skimmer över Kongo hos de svenska soldaterna som reagerade med en blandning av avsky och förtvivlan inför den verklighet de ställdes inför.

Interventionen karaktäriserades av journalisten Claes J.B. Löfgren som en misslyckad brutal resa med ett gäng naiva svenska bondpojkar. Löfgren beskrev rasism, prostitution och grova brott mot mänskliga rättigheter. I svensk press vid denna tid förekom ofta även anklagelser om att de svenska soldaterna farit brutalt fram. Lumumba vädjade till FN att få tillräckligt med styrkor för att kunna återförena Kongo, då detta inte skedde vände han sig till Sovjet, vilka gav honom viss hjälp. Den 5 september 1960 upplöste Kasavubu, som var motståndare till sovjethjälpen, Lumumbas regering. Då Lumumba därefter var på väg att träffa en av sina allierade, Antoine Gizenga, blev han tillfångatagen och förd till Katanga. I januari 1961 blev Lumumba mördad av och sedemera styckad av belgiska officerare (enligt dokumentären ovan). Alltihopa med CIA:s vetskap och tillåtelse.

I augusti 1961 tillsattes en annan västvänlig regering i Léopoldville med hjälp av FN och USA. Samtidigt hävdade Sovjetunionen att regeringen efter Lumumba var olaglig. I Katanga försökte FN:s sändebud, Dr Conor Cruise O´Brien att med FN trupper den 13 september oskadliggöra Tshombes separatiststyrkor. Detta ogillades framför allt i konservativa kretsar i Europa och bl a från Storbritannien menade man att det inte fanns något mandat för FN att avlägsna utländska civila vilket skulle kunna hota den Katanganesiska administrationen. Dag Hammarskjöld flög då personligen för att möta Tshombe i Katanga angående denna fråga. Hammarskjölds plan kraschade vilket har lett till spekulationer om att mäktiga europeiska bolag i Katanga var ansvariga.

Fram till 1965 pågår kampen om Kongo mellan Sovjetstödda rebellgrupper och grupper stödda av väst. Till slut får den av väst stödde Joseph Mobutu överhanden och lyckas ta kontroll över den kongolesiska armén. 1965 har dennes militärregim hela makten, vilket han behöll till 1996. Under sin period etablerade han återigen ett mer fördelaktigt klimat för Europeiska och Amerikanska företag. Det förklarar enligt historikern John Springhall hur han kunde behålla makten så pass länge.

Källor: Raoul J. Granqvist ”»Virvlande lemmar« och »goda svenskar« i Kongo i hundra år Om svensk rasism i vardande”, i Sverige och de Andra Postkoloniala perspektiv, ”Kongokrisen”, Nationalencyklopedin 2000, Springhall, John, Decolonization since 1945 the collapse of European overseas empires (New York 2001) och Andrén, Nils, Maktbalans och alliansfrihet Svensk utrikespolitik under 1900-talet (Stockholm 1996).

Bloggar om: , , , , ,
Intressant?

tisdag 18 mars 2008

Rupert Murdoch värnar om sina tittare



Via Pierre Gilly

Bloggar om: , ,

måndag 17 mars 2008

SÄPO är en terrororganisation

Genom att förhindra svenska medborgare att skicka pengar och förnödenheter till människor i Somalia och som kan riskera att dö utan detta tillskott, utövar Svenska staten och SÄPO terrorism mot Somalia och dess befolkning. Man injagar fruktan i den svenska såväl som den somaliska befolkningen som kan avhålla dem från att fortsätta ge dessa bidrag till de offentliga organisationerna och eller avstå från att t ex kämpa för Somalias frihet. Man förstör konstruerandet sociala strukturer och organisationer och förhindrar att politiska rättigheter utövas, t ex vad det gäller att försvara sig mot en ockupationsmakt.

2 § För terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att
1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,
2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller
3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.
Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra år och högst tio år, eller på livstid.
Är brottet mindre grovt, är straffet fängelse, lägst två år och högst sex år.
Om ett högre lägsta straff för gärningen har föreskrivits i brottsbalken, gäller vad som sägs där i fråga om lägsta straff.

SÄPO definierar godtyckligt vilka som tillhör och stödjer terrorister respektive inte tillhör terrorister. Eller är det så att SÄPO, detta förnmäliga underrättelseorgan, förmodligen har kameror och dolda mikrofoner på alla al-Shabaabs medlemmar i Somalia så att de kan lyssna och precis i rätt tid avgöra när al-Shabaab övergår från att vara legitimt motstånd till terrorism, och har man en gång gått över den gränsen, ja då är man alltid terrorist och aldrig mer igen motståndsrörelse.

Vågar man ens skriva så här? Blir jag övervakad nu? Kommer de och hämtar mig snart?
Måste jag tillägga att jag inte tillhör al-Shabaab!? Eller vad hjälper det iof? Ich gehöre nicht zur al-Shabaab Gruppe!!!

DN, SvD, Ekot.

Bloggares åsikter om , ,

lördag 15 mars 2008

Karl Marx är relevant 125 år efter sin död

Deutsche Welle uppmärksammar att igår, 14 mars, var det 125 år sedan Marx gick bort.

Ian Hunt, the director of the Center for Applied Philosophy at the Flinders University of Southern Australia, believes that Marx and his insights into the capitalist system in particular still have a place in contemporary society.

"Marx's thoughts on the exploitative nature of the relationship between capitalist employers and their employees ring true today," he said. "The proletariat, or those without property, continues to seek employment from those with property. Control over private investment continues to give the capitalist class decisive influence over government and sufficient control over the supply of labor to ensure that it is sold by employees on terms favorable to the increase of the wealth of employers."

Hunt said he believes that Marx's theories on the exploitative nature of the capitalist employment relationship -- which skews industrial development toward using up human and natural resources for short-term gain -- apply today in the form of climate and energy issues and "the problem of the despotic form of the employer-employee relationship under capitalism."


Det kommunistiska manifestet som tecknad film, en personlig favorit på youtube.:)


Bloggar om: , , , ,

torsdag 13 mars 2008

Vem är egentligen inte terrorist?

EU och USA utökar sitt samarbete i evighetskampen mot terrorismen och stämplar samtliga medborgare som inte tillhör den civiliserade världen d v s Västvärlden, som terrorister och kriminella. Dessa ska särskiljas och kontrolleras extra noga då de önskar besöka vår högtstående kultur, med mänskliga rättigheter, rättskydd och demokrati.

Enligt justitiekommissionär Franco Frattini handlar det som vanligt om att ligga steget före, ett påstående som ger legitimitet åt vilka åtgärder som helst. Frattini är kanske mest känd för att förespråka censur på internet och vilja införa ett förbud mot möjligheten att söka på vissa ord. Vi har alltså att göra med förslag utarbetade av genier.

Alla "icke EU-medborgare"... låt oss kalla sakerna vid dess rätta namn, nämligen Irakier, Iranier, Afghaner, Pakistanier, Palestinier, ja araber i allmänhet... eller ja låt oss verkligen säga som det är, det är alla muslimer som ska registreras elektroniskt. Men i själva verket ser ju samma män oss alla som terrorister, för de vet ju att vi, EU medborgare med äkta ariskt ursprung, inte heller går att lita på. Vi måste ju alltså också övervakas vilket Frattini och övriga Bodströmmare insett.

Och när terrorlagarna och alla listor med terroristorganisationer inte hunnit uppdateras är det ändå således OK att arrestera folk godtyckligt, eftersom de nu samtliga är stämplade. Att skicka pengar till sina släktingar i icke Europeiska länder t ex, låter högst misstänkt.


För om de som nu sitter gripna är terrorister så kan jag lika gärna vara det, säger Mohammed Hersi.

– Polisen vet säkert mer än jag, men vi tror i alla fall att det är ett misstag, säger han.
[...]
Får man inte stödja de islamiska domstolarna? Ingen vet längre vad som gäller, säger Mohamed Hagi Farah.

Och det är väl det som är själva poängen i polisstaten. Man vet aldrig om och när man gjort något olagligt eller när polisen kommer och hämtar en. Man vet bara att man har rätt att vara rädd, tyst, disciplinerad och icke EU-ifrågasättande.

Tips från Folket i bild angående det sistnämnda.
TERRORISTJAKT OCH RÄTTSSÄKERHETOffentligt möte, Rinkeby Folkets Hus. Måndag den 17 mars kl 19.00 Två Rinkebybor sitter häktade, enligt uppgift för att de har skickatpengar till Somalia. Men den organisation som Säpo påstår har tagitemot pengar är ingen terroristorganisation och inte med på EUseller FNs listor. Godtyckliga svartlistningar har redan en gång drabbattre oskyldiga somalier. Likhet inför lagen måste gälla alla - oavsetthudfärg och religion. Humanitärt stöd till civila i krigshärjade ländereller att försvara sitt land mot en ockupationsmakt är inte terrorism. Många känner djup oro över den inriktning terroristjakten tagit.Jakten på terrorister får inte urarta till att indirekt misstänkliggörahela folkgrupper, som nu senast somalier.Den svenska terroristjakten får inte bli en del av USAs globala"krig mot terrorismen".


Bloggar om: , , , , ,

onsdag 12 mars 2008

Fascismen på frammarsch i Italien

Silvio Berlusconi har utnämnt en fascist, Giuseppe Ciarrapico, som kandidat till till senaten.

– Jag är fascist, säger 74-åringen i en intervju med tidningen Corriere della Sera, men på ett kulturellt sätt, inte politiskt.

Det har att göra med mina minnen, med mitt hjärta, min personliga historia, mina ideal. På hans kontor hänger en bild av Mussolini, som han säger sig beundra.

På ett kulturellt sätt. Så trevligt, lite "kulturell" fascism har väl ingen dött av? Ett personligt och individuellt förhållande till fascismen, det måste man väl få ha?

Berlusconis högerallians kallar sig "Frihetsfolket"! Det är så man mår illa. Ge dem några år till så är det förmodligen möjligt att ÅTERIGEN vara hur brun som helst utan att någon i Europa höjer på ögonbrynen. Våra medier verkar inte finna detta uppseendeväckande med tanke på utrymmet det fått. Ett tyst medhåll, eller ointresse? Vilket fall som helst känns det olustigt.

Vid såna här tillfällen måste man påminna sig om att motstånd mot dessa vidriga krafter ändå finns. En dokumentär om den berömde Antonio Negri, "A revolt that never ends".


Bloggar om: , ,

tisdag 11 mars 2008

Filmrecension: Aftenlandet

Aftenlandet (1977) är en dansk film av Peter Watinks. Filmen kretsar kring en varvsstrejk som brutit ut pga att varvet ska bygga krigsfartyg åt Frankrike. Arbetarna protesterar mot sin arbetsgivare, arbetsgivareföreningen, LO och den sittande regeringen. Dessa försöker få arbetarna att gå tillbaka till sina arbetsplatser.

I samband med detta kidnappar en liten vänstergrupp den sittande regeringens utrikesminister i syfte att få regeringen att godkänna arbetarnas krav på att inte tillverka krigsfartyg, samt nationalisering av varvet m.m. Gruppen består av unga kvinnor och män, detta känns tydligt inspirerat av t ex tyska R.A.F. Gruppen i filmen säger sig vara en anti-våldsgrupp men blir lika fullt utpekade som terrorister. Speciellt av en högerpolitiker som genom hela filmen i olika sammanhang uttrycker sin avsky för dem och kräver hårdare tag och långtgående befogenheter till polisen. Retoriken i filmen känns skrämmande aktuell.

Hela filmen utspelar sig genom medierna. Demonstrationer och möten med politiker får vi följa genom ett sorts händelseregistrerande tv-reportageteam, ofta med journalister som ställer frågor och intervjuar människorna i bild. Ibland är det inga intervjuare med men kameran rör sig och fungerar som en rapporterande nyhetskamera. Folk tittar ibland in i kameran, i ett sorts samförstånd med att den är där och dokumenterar det som sker. Kameran registrerar inte endast demonstrationen, den deltar även i en presskonferens där höga EU ledare uttrycker nödvändigheten av att Europa skaffar sig mer kärnvapen för att kunna matcha Sovjet. Filmen drivs i hög utsträckning fram genom dessa mediehändelser. Ofta talar någon person ifrån ett klipp, t ex en intervjuad politiker medan kameran registrerar någonting annat t ex demonstranternas sammandrabbning med polisen.

Även den lilla vänstergruppen medierar sig själva i sitt sätt att kommunicera med filmens publik. Nästan alla scener med dem består i att någon av dem spelar in sig själva på en rullbandare där de motiverar sitt agerande och ger sin beskrivning av samhället. En sorts kommunikér som de hoppas skall höras av och inspirera till motstånd mot den fascistiska stat som de målar upp.

Filmens berättargrepp är fascinerande och för att vara från 1977 måste den väl anses vara en av de första filmerna att notera och laborera just med temat: den medierade verkligheten. Man följer även en tidningsredaktion i vad som skulle kunna liknas vid en docu-såpa. Där pågår en kamp mellan journalisterna hur man ska framställa och konstruera verkligheten för sina läsare. Har arbetarna samröre med "terroristerna" frågar en av dem, nej svarar en annan, det finns inga bevis för det. Men igår tryckte vi en artikel om att det kunde finnas ett samband och nu kan vi inte backa, går resonemanget. Filmen använder mediernas vinkeldrivande berättarteknik samtidigt som den kritiserar medierna för att använda just sådana tekniker. Och "terroristerna" påpekar att de inte har tillgång till några medier alls för att föra fram sitt medierade budskap, medan den raljerande högerpopulisten i filmen får hur mycket utrymme som helst att vulgarisera offentligheten.

Medierna låter inte vem som helst tala i offentligheten och det finns en tydlig maktaspekt i vem som får ordet och kanske framför allt vem som får utrymme att tala i egen sak. Varför ges så mycket utrymme åt makthavares populistiska slagord? Och hur får man tala i offentligheten när man väl fått ordet? Måste man t o m tala i s.k. sound-bites och hålla sig till polariserande slagord för att passa in i det mediala narrativet? Det finns mycket att diskutera och kritisera angående den medierade verklighet som vi dagligen får serverad i våra egna hem. Jag undrar om titeln Aftenlandet syftar på den publik som varje afton samlas framför sina respektive TV-apparater för att ta del av dagens paketerade verklighet? Watinks har lyckats göra ett både underhållande och tankeväckande updiktat mediaspektakel. Aftenlandet är en tidig upptäckt av att "verkligheten" är redigerad, färdigpaketerad och anpassad för mediakonsumtion.

Bloggar om , , ,

söndag 9 mars 2008

Obama och Hillary ändå inte långt ifrån Bush

Obama har nu vunnit ännu en delstat. Det finns ändå all anledning att vara skeptiskt till de demokratiska kandidaternas verkliga vilja att förändra någonting om de skulle bli USAs nästa president. Framför allt vad det gäller utrikespolitiken vilket vi som inte bor i USA kanske borde vara mest oroliga över.

Både Hillary och Obama vill vara "tuffa" mot Iran, båda använder de berömda slagorden: "no option can be taken off the table" med tillägget: "including military action". Hillary som vi alla vet stödde invasionen av Irak och motsatte sig tillbakadragandet. Både Obama och Hillary vill utöka antalet aktiva soldater samt spendera mer pengar på militären. För detta har Hillary fått den djupaste respekt inom militära kretsar.

Det mesta tyder på att det amerikanska "valet" i efterhand kommer att framstå som ytterligare en chimär åtminstone för oss utanför USA.

I övrigt har nu en Folkpartist varit i Gaza och konstaterat det som alla vet, nämligen hur fruktansvärd situationen är där. "Gaza är ett utomhusfängelse" säger folkpartisten Anita Brodén. Det är nästan så man häpnar då Brodén uttalar något av de mest tabubelagda inom de liberalkonservativa kretsarna:

- Även Hamas som är demokratiskt valda, oavsett vad man tycker om det. Men vi måste förhålla oss till dem och förhandla. Det är viktigt att alla partier får vara med och det finns även andra partier i Gaza som vill jobba demokratiskt.


Reaktionärerna i regeringen satte väl morgonkaffet i halsen när de läste det där. Bra så, hoppas hon kan banka in det budskapet i sina partivänners hjärnor också, även om jag tvivlar.

Bloggares åsikter om , , ,

lördag 8 mars 2008

Kan Colombia få fred så länge man är USAs lydstat?

Det var natten mot den 1a mars som Colombia bombade ett läger i Ecuador med sovande människor, för att sedan gå in med trupper och skjuta ihjäl eventuella överlevande. Ingen i väst drog på ögonbrynen eftersom Colombia försäkrat alla att de dödade var "terrorister", d v s människor som inte har några som helst rättigheter förutom möjligen rätten att bli torterad och/eller dödad.

Syftet med mordräden var att ha ihjäl Raul Reyes, kontakten i de förhandlingar som förts mellan Frankrike och Venezuela angående släppandet av gisslan som hålls av Farc. Specifikt gällde det nu Ingrid Betancourt och 12 andra, vilket Frankrike bekräftat. Mordet syftade till att få bort Reyes så att förhandlingarna gick om intet och därmed se till att Chávez och andra inblandade inte skulle vinna ytterligare prestige på USAs bekostnad. USA och Uribe önskar inga förhandlingar med "terrorister" endast döda terrorister. Det enda bistånd som Colombia får av USA är vapen, vapen och åter vapen. USAs lösning på alla problem.

I princip hela Latinamerika svarade med ursinne mot Colombia och dess USA-marionett Uribe. En man som endast är omtyckt av USA och den rika eliten i Colombia. Den politiska krisen verkar nu vara löst med dialog istället för mer vapen.

Det finns flera saker att säga om kopplingen mellan Colombia och USA, men även om kopplingen till narkotikahandeln. Ett exempel; hur många gånger har ni hört talas om Delta Force razzior mot Amerikanska kemikalieföretag eller banker? En fråga som Noam Chomsky retoriskt ställer till sina åhörare i en föreläsning från 2001. Om ni inte har det, varför inte? Det är nämligen välkänt att de är djupt inblandade i narkotikahandeln. Av den uppskattade siffran 500 billioner $ som narkotikahandeln omsätter så filtreras över hälften genom amerikanska banker. I början av 80-talet när man såg att stora insättningar gjordes i amerikanska banker började man utreda saken under Operation Greenback. Problemet var bara att spåret ledde rakt till stora amerikanska finansbanker vilket fick George Bush nr 1 som då var i Reagans administration att lägga ner utredningen.

Det går att höra hela Chomskys föreläsning på youtube, tyvärr inga rörliga bilder. Del 1 av 5.


Rekomenderar även alla att se denna film: Plan Colombia: Cashing in on the drug war failure.


Bloggar om: , , , , ,

fredag 7 mars 2008

Carl Bildt fördömer terrorism endast när den kommer från palestinierna

Vår egen hycklare till utrikesminister Carl Bildt kan idag uttala sin kraftigaste indignation och fördömer de palestinska terroristerna.

– Jag fördömer det i lika starka termer som jag har noterat det har fördömts av till exempel den palestinske presidenten Abbas

Bildt vill naturligtvis inte "spekulera" i om attacken har något samband med de långt över 100 dödade palestinierna senaste veckan. Bildt menar vidare att "Terrordåd måste man ta avstånd från." Men självklart bara den ena sidans "terrordåd", detta kan nämligen Bildt endast uttrycka i samband med frågan vad han ansåg om att Hamas firat "terrordådet". Självklart ser inte Hamas detta som ett terrordåd, lika lite som Sionisterna och Israeliska staten ser sitt mördande av palestinier som "terrordåd", svenska journalister precis som amerikanska och israeliska måste dock använda termen "terrordåd" på det Hamas gör och t ex termen "försvar" angående det som Israel gör. Läs Yonatan Mendels artikel: How to Become an Israeli Journalist. (Tack för tipset Hampus)

Bildt ser det inte som sin uppgift att ta kontakt med Hamas, men det mest ironiska är ändå:
Den palestinska försoningen ska genomföras av palestinierna själva. Detta är en fråga som president Mahmud Abbas och premiärminister Salam Fayyad har att hantera hur en palestinsk regeringsbildning ska se ut. Sedan ska vi förhålla oss till den palestinska regering som bildas.

Bildt som alltså var valobservatör när Hamas vann valet säger detta. Det är alltså väst och Israel som bestämmer hur när och vilka som ska leda "försoningen". Israel har ju bestämt att de bara förhandlar med Abbas, och det palestinska folket har som vanligt inget att säga till om.

Bildt säger sig fördöma attacken på precis samma sätt som den gode Abbas gör enligt SvD. Problemet är att Bildt och SvD inte alls fördömer attacken som Abbas gör.
- President Abbas fördömer attacken och alla liknande angrepp som skördar civila offer, vare sig de är israeliska eller palestinska, förklarade Abbas mångårige medarbetare Saeb Erekat, enligt Reuters.

Bildt och SvD fördömer denna attacken mot Israeler men har aldrig fördömt attacken som krävde över 100 palestiniska liv. I SvDs artikel står att "den palestinska presidenten Mahmoud Abbas var snabbba med att i hårda ordlag fördöma angreppet". Men Abbas fördömer i själva verket dödandet av civila vare sig de är palestinska eller Israeliska. Det är skillnad på att fördöma båda sidor och det är något som Bildt inte vågar. När Israel blir attackerat då kan man intervjua offer och lägga ut texten i SvD, i fallet med den Israeliska attacken mot palestinierna hänvisade man gång på gång till korta TT notiser utan några som helst skildringar från offrens sida. Men t ex så här låter det nu:
– Det var fruktansvärt. Jag såg minst sex kroppar, men det gick inte avgöra vem som levde och vem som var skadad. Blod och religiösa böcker om vartannat på golvet. Det är det värsta jag sett i mitt liv, säger han till SvD.


På ännu en hycklerinivå högre än Bildt och SvD så försökte väst även få säkerhetsrådet att fördöma attackerna i Jerusalem och så att säga aktivt se till att det senaste blodbadet på Gaza förminskades till förmån för de nu dödade Israelerna. Förslaget stoppades av Libyen hävdar USA och Israel, därför är Libyen nu terroriststämplade.
Dan Gillerman, Israel's ambassador to the UN, then told reporters outside that this is what you got when the security council was "infiltrated by terrorists", saying that Libya should not be on the council.
"Most members [of the council] wanted to condemn [the attack] but Libya blocked it," he said.
Ibrahim Dabbashi, Libya's envoy, hit back, saying his country did not need a certificate of good conduct from what he said was the Israeli "terrorist regime".

Ja men snälla lilla Libyen, alla som inte gör som vi säger är ju terrorister, det trodde vi ni hade fattat vid det här laget?

Det tragiska är att de judiskt religiösa fanatikerna, bosättarna och sionisterna nu får vatten på sin kvarn och kräver redan vedergällning. Om sionisterna resonerade att 1 Israelisk soldats liv krävde över 100 palestinska, hur många kommer de inte kräva för 8 dödade barn?

Bloggar om: , , , , ,

torsdag 6 mars 2008

Högerns provokationer och Talibanernas solidaritet

Den reaktionära blaskan SvD uppmärksammar i en minimal notis att situationen i Gaza är den sämsta på över 40 år. DN ger det hela lite mer utrymme.

- Den humanitära krisen är helt förfärlig. För att komma åt Hamas-anhängare bombar Israel hus och skjuter med granater och skadar civila, de kollektiva bestraffningarna är folkrättsvidriga. Läget är betydligt allvarligare nu än på många år, säger Elisabeth Löfgren, pressekreterare på Amnesty Sverige.


Solidariteten från västs ledare uteblir i vanlig ordning, tystnaden talar för sig själv. Talibanerna däremot säger så här:

In the statement, the al Qaeda-backed Taliban also asked for help for the Palestinians.

"The Islamic Emirate of Afghanistan wants global institutions who preach democracy and human rights to the people of the world to condemn these atrocities of Israel and bring it to the International Criminal Court," it said.


Europeiska politiker däremot är inne på ett helt annat spår. Nu är nämligen bästa tillfället att provocera muslimer, anser en Holländsk högerpolitiker! (på sidan innan i samma Reutersartikel).

Dutch right-wing politician Geert Wilders is expected to release his film, thought to be critical of the Koran, later this month. Wilders has given few details, but in the past he has called the Koran a "fascist" book that incites violence.

The reprinting of the cartoon and the planned release of the film coincide with recent incursions by Israel into Gaza, where more than 120 Palestinian civilians have been killed.

The developments have angered many in the Muslim world and prompted a series of protests in Afghanistan, where demonstrators have demanded the expulsion of Danish and Dutch troops serving under NATO's command.


Underbara goa fredsmäklande högerpolitiker, er kan man lita på att fortsätta polarisera världen i vi och dem och goda och onda! Vad menar Talibanerna med att vi ska fördöma Israels folkmord!? Hur vågar de! De är ju bara en samling Koranläsande fascister! Nej illasinnad propaganda är vad det är, vi stannar i Afghanistan och vinner "the war on terror" sen av-islamiserar vi Afghanistans precis som vi av-nazifierade Tyskland och därefter inför vi marknadsfundamentalism så att vettigt folk kan shoppa igen!

Bloggar om: , , ,

måndag 3 mars 2008

TT notiser i all ära, men vad anser då våra folkvalda om mördandet i Gaza?

Flera bloggare har publicerat Lars Ohlys kommentar: Ställ Israel inför rätta! Någon påpekade att endast små partier kan använda så pass hårda ord mot Israel, SAP kan nog använda vissa ord men knappast så "hårda" och med andra ord kan vi räkna med total tystnad från Reinfeldt och de andra medlöparna i vår svenska regering. Man kan nog även sluta sig till att de som kallar sig liberaler och tillhör Folkpartiet är de som kommer vara absolut tystast. FNs fredsvän Birgitta Ohlsson kommer nog inom kort, när den värsta uppståndelsen lagt sig, skriva en insändare till DN eller dylikt forum där hon kommer häva ur sig de sedvanliga historielösa standardflosklerna om Israels rätt att försvara sig och att Israel är den enda "demokratin" in Mellanöstern. Ohly bröt alltså tystnaden men kommer inte att höras eftersom borgarmedierna inte kommer publicera hans uttalande.

Nu har det ju redan visat sig att denna enda demokratiska nation redan börjat dra sig tillbaka. Resultatet denna gång tyder på över 100 dödade palestinier, en tredjedel av dem barn. Men man får inte glömma bort hur detta ska tolkas, detta har ju trots allt varit en militär operation och militära operationer har alltid ett högre syfte. Så detta var inte ett besinningslöst mördande, nej det har varit en attack mot Hamas vilket i själva verket kommer snabba på fredsprocessen!? "Olmert said striking at Hamas only advanced the cause of peace, and "the Palestinian leadership - the one with which we wish to make peace - understands this".
HURRA, att vi ur den dumma pöbeln inte förstod det, tack herrar Olmert och övriga, nu förstå vi erat högre syfte!

Notera för övrigt att Israel som vanligt anser sig få bestämma med vilka de ska förhandla fred med och allt som t ex Hamas, eller vem som helst för den delen, säger inte är relevant. Jag tycker Cecilia Uddén har rapporterat bra från Gaza den senaste tiden.

9-åriga Sumaya gråter och ropar på pappa. Hon har ett stort sår i bakhuvudet och ligger i sjukhussängen bredvid sin mamma vars ögon är igenklistrade och svullna, ansiktet fullt av splittersår.

Sumaya och hennes mamma överlevde, men pappa och fem andra familjemedlemmar, miste livet när hemmet träffades av en missil.

– Varför varnade de inte oss? De brukar ringa och säga ”ge er iväg” innan de bombar bostadshus, säger Sumayas mamma.


Det är så vidrigt att man saknar ord. Det går inte ens att förstå helvetet i Gaza.

Bloggar om: , , ,

söndag 2 mars 2008

Hur hade mediareaktionen sett om det varit 60-70 dödade Israeler?

Vad är det för fel på våra medier? Ponera att Israel hade drabbats av motsvarande attack från Hamas t ex runt 60-70 dödade civila Israeler. DÅ hade det gått ett ramaskri genom Västvärlden. Det hade varit förstasidesstoff i flera dagar, sorgmanefestationer hade anordnats. Den Israeliska lobbyn hade fått flera timmars TV-tid och spaltmetrar i samtliga mainstreammedier. Där man hade slagit sig för bröstet att fördömma terror och förespråka hårdare tag mot terroristerna. För att inte tala om hur många palestinska mot-offer Israel skulle kräva från en sådan attack. Förmodligen skulle det väl motivera Israel att faktiskt genomföra den palestinska förintelse som man planerar (i detta fall skulle förintelse tydligen översättas till "katastrof" enligt SvD, ja men Gud så betryggande!?).

Nu har 60-70 civila palestinier dödats och nyhetsflödet, och det Israeliska dödandet fortsätter som vanligt. Och EU och USA fortsätter att fördöma, mest av allt fördömer man så klart "terroristerna", eftersom det är deras fel Israel tar till oproportionerligt övervåld, vilket Israel måste få ha rätt till. Och så när man fördömt ska man ha nya samtal som ska "hålla fredsprocesssen levande.". Snart är vi förmodligen uppe i över hundra döda palestinier på mindre än en vecka, flera av dem barn, men huvudsaken är att vi håller fredsprocessen levande, d v s inte utövar några påtryckningar på Israel (eftersom det skulle kunna leda till fred).

För att återgå till huvudfrågan, vad är det för fel på våra medier? Ja, dagens huvudnyhet är att en norrman vunnit vasaloppet, hur skulle en av de blodigaste massakrerna i palestina på flera år kunna mäta sig i nyhetsvärde mot det?

Bloggar om: , , , , ,

Intressant?

Blogglista.se

Är nyreggad på Blogglista.se så alla som läser den här bloggen måste nu klicka på den här knappen: Blogglista.se eller den som i sidofältet så att jag får en jättehög placering på Blogglista, blir populär, uppskattad, hyllad, geniförklarad och märkvärdig i bloggsfären. Kan knappt bärga mig så klicka nu!

Bloggar om: , , ,

lördag 1 mars 2008

Helt vanliga män

Christopher R. Browning Helt vanliga män Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, Stockholm 1998. 282 sidor.

Christopher R. Brownings Helt vanliga män är inte något egentligt bidrag till manlighets/maskulinitetsforskningen men det utesluter inte att man kan läsa den som sådan ändå, den handlar trots allt uteslutande om män och hur män beter sig i grupp. Reservpolisbataljon 101 deltog alltså som titeln avslöjar i den slutliga lösningen i Polen. Till en början hade denna bataljon enbart deltagit i tvångsförflyttningar och evakueringar av den judiska befolkningen i Polen. Själva dödandet av dem hade tagit plats i t ex utrotningslägret Belzec. Under sommaren 1942 blev det under ca en månads tid ett avbrott i massmordet i lägren då det var brist på godsvagnar. Mitt under detta anlände reservpolisbataljon 101 till Lublindistriktet i Polen och fick order om att utföra en ”specialinsats”. Trots att det var stopp i trafiken ville man inte avbryta dödandet och bataljonen fick i uppdrag att utföra en massarkebusering i byn Józefów.

Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skonas och skickas till läger, kvinnor, barn och gamla skulle skjutas. Vid ankomsten informerade bataljonens major Trapp om det blodiga uppdraget men tillade att om någon av de äldre kände att denne inte skulle klara av uppdraget så gick det bra att stiga åt sidan. Endast ca 10-12 man nappade på detta erbjudande. Majoriteten av dessa steg dessutom ur ledet sedan de övertygats att inget ont skulle ske med dem då den förste att stiga ur ledet blev beskyddad av majoren då dennes närmste officer börjat skälla ut honom. Grundfrågan för Browning är hur denna reservpolisbataljon som bestod av ”vanliga” tyska män ur Hamburgs arbetar- och lägre medelklass, som bedömts vara för gamla för att göra nytta i armén och dessutom saknade erfarenhet av det ockuperade Polen, så lätt kunde förvandlas till mördare?

Undersökningen är oerhört välskriven och gripande. Utifrån det insamlade materialet konstruerar Browning det historiska förloppet. Det är svårt att inte gripas av kapitlet som behandlar massakern i Józefów och de oerhörda vidrigheter som återges. Språket är neutralt men fantasin skenar iväg. Browning använder här även många målande citat ifrån de förhörda männen vilket bidrar till att skapa en ännu obehagligare närhet. Under denna massaker kunde dessutom skyttarna komma i kontakt med sina offer på ett mycket närmare sätt, då skyttarna skulle ta varsin jude, marschera in med denne i skogen från en uppsamlingsplats och skjuta denne. Förintelsen brukar ju annars beskrivas som helt i avsaknad av kontakt mellan offer och förövare då mördandet skedde i lägren, eller som vid senare arkebuseringsmassakrer där reservpolisbataljon 101 deltog, att några sköt och några höll vakt osv. D v s någon kontakt omöjliggjordes genom en arbetsfördelning. Så var fallet alltså inte i Jozefow.

En skytt fick en mycket gammal man som första offer, vilken gick långsamt och kom fram till avrättningsplatsen där de andra redan hade hunnit skjuta sina judar.

’När min jude fick se sina skjutna landsmän kastade han sig på marken och blev liggande. Då osäkrade jag min karbin och sköt honom i bakhuvudet. Eftersom jag redan tidigare var väldigt uppskakad av den grymma behandlingen av judarna under utrymningen av staden och var helt uppriven sköt jag för högt. Hela bakhuvudet slets loss och hjärnan blottades. Bitar av skallbenet flög upp i ansiktet på sergeant Steinmetz. Detta gav mig anledning att, efter att ha gått tillbaka till lastbilen, söka upp fanjunkaren och begära att få slippa fortsätta. Jag var då så illamående att jag helt enkelt inte orkade mer. Fanjunkaren befriade mig från uppdraget.’(sid. 83)


Under denna första massaker hamnade till slut fler och fler av skyttarna vid en uppsamlingsplats då de bad om att få slippa skjuta fler. Flera försökte gömma sig för att slippa skjuta och/eller höll sig undan på annat sätt. Men reservpolisbataljon 101 var alltså med vid andra tillfällen då judar dödades på detta sätt, även om det antyds att de då oftare hade vakthållningsroller eller annat. De var även med vi flera evakueringar och även i s k ”judejakt” då man letade efter gömda judar i skogen. Männen blev mer härdade och vid senare tillfällen gavs heller inga chanser att slippa deltaga. Browning ger läsaren genom undersökningen en hel mängd detaljer om bataljonens sammansättning och under vems befäl de var. Några officerare lär man känna bättre, framför allt major Trapp och de närmsta officerarna runt honom. Trapp ska ha varit gråtmild då han gav mannarna beskedet om deras fasansfulla uppdrag och han skall heller inte ha deltagit utan hållit sig i stadens polisstation under hela aktionen. Genom undersökningen framstår han som motvillig till dylika aktioner och därför heller ej aktad av vissa andra officerare som ansåg honom vek. Därtill ger Browning även beräkningar på antalet dödade judar, polacker och zigenare. Siffror som i sig är ohyggligt stora och ofattbara.

Men frågan som Browning återkommer till i sitt avslutningskapitel är alltså hur en majoritet av männen kunde bli mördare? I detta kapitel diskuterar Browning en hel del tidigare forskning och olika psykologiska och sociologiska förklaringar. Man kan peka på att ohyggligheter i krig alltid förekommer, speciellt i rasligt/etniskt ideologiskt motiverade krig. Raskriget innebär en brutalisering vilket i sin tur leder till grymheter. Men menar Browning bataljon 101 hade inte tidigare erfarenhet av strid eller kontakt med någon dödsfiende. Brutalisering genom tidigare krigserfarenhet saknades alltså. Brutaliseringen tilltog säkerligen dock efter Józefów. Browning diskuterar även teorier om distanseringen till ”den Andre” som sker genom ideologiska föreställningar vilket möjliggör dödandet. Raul Hilberg har betonat de byråkratiska och administrativa mördarna, dess förmåga att fysiskt distansera förövare och offer. Men bataljonen var ju oerhört nära sina offer och vissa fick ju under en kort stund även kontakt med sina offer. Någon fick reda på att juden de snart skulle skjuta kom från deras egen hemstad Hamburg osv. Ej heller sändes polisbataljonen in för att mörda judar därför att de var speciellt lämpade för uppdraget. De var så att säga bottenskrapet av meniga och officerare menar Browning. Några av de äldre hade ju även kommit i kontakt med andra ideologier före nazisternas maktövertagande och kunde ha haft ett annat förhållningssätt till nazismen än någon som var ung och så att säga växt upp under regimens propaganda. Browning avskriver också den tvingande förklaringen, alltså att männen tvingats göra vad de gjorde under hot om bestraffning, vilket många försökte försvara sig med under rättegångarna. Ingen försvarsadvokat har dock under efterkrigstiden kunnat dokumentera ett enda fall där vägran att döda en civil skulle ha lett till bestraffning av typen koncentrationsläger eller avrättning. Bestraffningarna stod aldrig i proportion till de ohyggliga brott som beordrades.

I slutändan diskuterar Browning Stanley Milgram och dennes numera berömda experiment för att undersöka människors förmåga att stå emot auktoriteter som inte utövade något tvingande hot. Försökspersonerna trodde de deltog i ett experiment till gagn för vetenskapen, d v s de stod under den vetenskapliga auktoriteten. Experimentet gick ut på att försökspersonerna skulle tilldela elchocker till en annan person under förevändningen att det var ett inlärningsprogram. Personen som tog emot chockerna var dock med på det riktiga experimentet d v s några elchocker fick den inte men däremot simulerade denna smärta för att Milgram skulle kunna undersöka försökspersonens reaktioner. Lite olika varianter på experimentet gav olika resultat för försökspersonens lydnad och vilja att följa auktoriteten. Det visade sig att om en icke auktoritär person gav ordern uteblev lydnaden helt, men om försökspersonen gavs ytterligare en uppgift och inte personligen utdelade chockerna var lydnaden i det närmaste total. Socialisering sker inom familj, skola och militärtjänst. Samhället belönar och bestraffar vissa beteenden vilket internaliserar en vilja till lydnad och att frivilligt ingå i ett auktoritetssystem som uppfattas som legitimt skapar en stark pliktkänsla. Browning diskuterar även grupptryck och den form av grupptryck som råder inom militären. Att falla ur ledet och trotsa grupptrycket var i princip omöjligt för de flesta, det var helt enkelt lättare att skjuta. För det första därför att om man vägrade lämnade man över ”grovgörat” till kamraterna och för det andra riskerade man efteråt att bli isolerad och utfrusen ur gruppen. Browning menar även att man kan tänka sig en moralisk förebråelse mot kamraterna, d v s den som inte ville döda ansåg sig vara för god för det. De som vägrade försökte även förekomma kamraternas kritik genom att säga att de inte höll sig för goda för att döda utan istället menade sig vara veka. Browning menar att den hållningen i själva verket förstärkte och legitimerade den manliga egenskapen av att kunna vara hård. De som inte dödade befäste således machovärderingar som gick ut på att det var positivt att vara så pass hård att man klarade att skjuta obeväpnade kvinnor, barn och gamla.

...

Helt vanliga män kan som sagt läsas som ett bidrag till manlighets- maskulinitetsforskningen, men även som ”Helt vanliga människor”, d v s under auktoriteter och utsatta för grupptryck kommer människor med största sannolikhet att göra som auktoriteten eller gruppen gör. Endast ett fåtal ståndaktiga personer kommer att gå emot auktoriteten/gruppen. Om man läser den som en diskussion om manlighet tycker jag återigen att det centrala är rädslan hos män att inte betraktas som män, att inte besitta de egenskaper som enligt samhällsnormen förknippas med manlighet; hårdhet, styrka, handlingskraftighet osv.

I Jens Ljunggrens undersökning diskuterade han även hur Tyskland ”maskuliniserades” efter kriget. Han notar till Bederman och använder sig av den distinktion mellan manlighet och maskulinitet som hon beskrev. Manlighet var föreställningar om högre ideal, icke åtkomliga för alla män medan maskulinitet var det unisona för det manliga könet, det som alla män har. Hos Ernst Jünger under mellankrigstiden, kom t ex manligheten att definieras utifrån en sådan ”ursprunglig naturlighet” och i den krigiska handlingen trädde en primitiv driftsmässig urmänniska fram. Som både Bederman och Ljunggren visar började man alltså under främst mellankrigstiden tillskriva alla män utifrån maskulinitetsbegreppet universella fasta värden. Oavsett klass och tidigare bakgrund var nu alla män hårda, handlingskraftiga, rationella osv. Eller i alla fall skulle de vara det enligt samhällsnormen/överideologin och således försöka leva upp till dessa ideal. Det är ganska lätt att se att Nazityskland hyllade denna typ av ”naturliga” man/maskulinitet för evigt ihopkopplad med den tyska rasen. Genom att tillskriva mannen så pass distinkta egenskaper utifrån dennes kön och ras blev det mer och mer omöjligt att konstruera alternativa manligheter. Den vetenskapliga auktoriteten befäste dessa ”sanningar” och med hjälp av populärkulturen spreds de i allt grövre former.

Vi har en överideologi med dylika förväntningar på män även idag, med likaledes andra förväntningar på kvinnor. I grupper med män, speciellt i militära sammanhang, finns alltså denna ideologi på plats som alla på något vis måste förhålla sig till. Dessa strukturer är ju även så pass rotade i det egna jaget genom uppväxtens socialisering att de flesta inte ens reflekterar över dem. Så även om jag som individ skulle vara medveten om dem måste jag förhålla mig till 10, kanske 100 tals män i ett militärt sammanhang som inte är det och som kommer att betrakta mig som ”onormal” och avvikande om jag skulle påpeka dem.

Någonstans läste jag att Michel Foucault var på väg att skriva in individens historia i alla de maktstrukturer och disciplineringsinstitutioner som han tidigare bearbetat precis innan han avled. Detta arbete blev inte färdigt, men det som fanns antydde att han ansåg individens chanser i maktstruktur som ytterst begränsade för att inte säga obefintliga. Jag minns som sagt inte var jag läste detta men det låter på något vis typiskt Foucaulianskt. I det här sammanhanget kan man även tala om Pierre Bourdieu och hans teorier om hur det kognitiva styr våra ”val” baserat på våra tidigare socialisering, livserfarenheter, miljö, kultur osv. Bourdieu gjorde enorma scheman för vem som kommer att välja att gå på McDonalds och bio istället för opera och en dyr restaurang. En rasistisk indoktrinering från barnsben torde onekligen påverka ”val” senare i livet. Teorin har ju å andra sidan just fått kritik för att man inte således vet om det verkligen går att tala om val eller om det är våra kognitiva tidigare erfarenheter som väljer åt oss.

Om det nu är så att det är våra kognitiva socialiserade preferenser som styr oss har vi inte mycket nytta av Foucaults kritik. Foucault å andra sidan värjde sig från att på något sätt antyda hur en annan bättre värld skulle se ut. Det finns t ex en mycket intressant diskussion mellan Foucault och Noam Chomsky filmad någon gång på 70-talet där frågan just ställs angående hur man kan förändra saker och ting till det bättre. Något förenklat kan man säga att Foucault då menade att varje försök att peka på hur en bättre värld skulle se ut skulle bygga på föreställningar hämtade från den nuvarande vilket han ansåg problematiskt. Chomsky å sin sida, som sysslar med politisk aktivism, menade att det var nödvändigt med en vision om ett bättre samhälle för att inte fastna i likgiltighet och apati.

Det borde egentligen vara värre, om man håller Foucaults kritik för sann, att inte göra något. Men även om människor är medvetna om kritiken, om hur makten fungerar och problemen med den rådande samhällsnormen/ideologin är det ändå ett stort steg att gå från tanke till handling. Grupptillhörigheten och identiteten, framför allt en manlig sådan, ställdes på sin spets för polisbataljon 101 vid Józefów och för många som deltog i förintelsen. Att göra sin plikt inför auktoriteten och gruppen var även där förknippat med belöning, att gå emot skulle få konsekvenser. Att vara man och människa i sociala situationer innebär alltid ett visst mått av strategi där tidpunkt och sammanhang spelar stor roll för hur stort svängrum man tror sig ha för att driva igenom sin egen vilja. Och någonstans hägrar alltid rädslan för att bli utfrusen ur gruppen. För en ensam individ är inte ens en människa, det är först i mötet med en annan individ som individen blir bekräftad som människa.

Bloggar om: , , , ,