lördag 26 juli 2008

Friedman omöjliggör nyliberala reformer?


Friedman säger alltså: "the world runs on individuals pursuing thier separate interests". Men varför skulle dessa individer samtidigt vara för frihandel och andra (ny)liberala reformer som t ex slopande av subventioner? Om man t ex tar europeiska bönder som demonstrerar för att få behålla sina subventioner så agerar de ju helt enligt teorin som Friedman påstår, i sitt egenintresse. De är alltså motståndare till nyliberala reformer eftersom de motsätter sig avskaffandet av subventionerna och borttagandet av skyddstullar, samtidigt som de agerar helt enligt (ny)liberal teori om människans natur.

Exemplet går ju också att applicera på vilket företag som helst. Om jag slår upp en korvkiosk i en stad utan korvkiosker har jag inget intresse av att andra sätter upp andra korvkiosker som ska konkurrera med mig. Jag kommer därför motarbeta att konkurrenter ens etablerar sig. Monopol är ju idealet. Jag agerar alltså helt rationellt och enligt Friedmans och de flesta andra ekonomers antagande. Så varför skulle företag egentligen vara intresserade av frihandel som kan missgynna dem? Är det inte i själva verket så att "vi" helst ser att "dom" inför en hel rad (ny)liberala "reformer" medan vi har kvar våra skydd?

Min fråga är egentligen, om vi antar att alla (ny)liberaler också ser sig själva som giriga individer handlande i egenintresse, och inte bara alla andra i sina modeller, vad är det mest liberala förhållningsättet att inta; att agera rationellt efter mina ekonomiska intressen eller att förespråka nyliberala reformer som kommer missgynna mig? Reformer som skulle kunna göra så att jag t o m förlorarde min lilla bondgård/företag pga den utländska konkurrensen?

Faller inte Friedmans resonemang om girighet och egenintresse så fort vi börjar montera ner våra egna skydd? Om jag har ett företag som gynnas av subventioner så måste jag ju vara emot nyliberala reformer men samtidigt hyllande Friedman för hans legitimerande av att egenintresset och girigheten ska få styra? Hur kan vi montera ner skydd (nyliberalism) och samtidigt anses handla rationellt och i girigt egenintresse (nyliberalism)!? Och om vi ändå gör det, visar det sig inte då att en av (ny)liberalismens och nationalekonomins allra främsta tankefigurer inte stämmer?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant?

29 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Du kan ha hittat en intressant motsättning i argumentationen där ... men är det inte som man säger: idag är det socialism för de rika och kapitalism för de fattiga! Att USA:s myndigheter går in och räddar spekulationsgalna bankirer men är njuggare mot konkurshotat småfolk tyder på det. När hela ekonomin håller på att braka ihop har man inte tid med liberaltjafs. Det kan fjuniga studenter larva sig med, de kan ju ändå inte göra någon skada och ingen bryr sig om vad de säger.

Undrar om inte den senaste finanskrisen med begynnande stagflation gör att Friedmans ekonomiska teorier börjar bli ute, för övrigt. Den nyliberala eller neoklassiska ekonomiska teorin mår bäst när det är högkonjunktur. Blir det kris fungerar den inte så bra.

Swimsuit Issue sa...

Jo du hade något inlägg om det där med de rikas socialism och de fattigas kapitalism, tror det var det och något annat jag läste som snurrade in mig på det här. Och visst det är ju en selektiv nyliberlism, för vem ligger bakom reformerna och hur kommer de att slå? Uppenbarligen är de inte till gagn för alla, utan snarare för ett fåtal.

Anonym sa...

Kapitalism för de fattiga och socialism för de rika känner jag igen från John Pilgers bok "Den dolda dagordningen". Det kan ha varit han som först kommit med uttrycket men jag är inte säker.

Anonym sa...

Jovisst, och de rika drar sig inte för att agera kollektiv, sluta sig samman och diskutera ihop sig (för att inte tala om oligopol och karteller som de ju gärna bildar), för att gynna sina egna intressen. Det är bara småfolket som ska lära sig att vara totala individualister och aldrig samverka med varandra för att tillvarata sina intressen. Inkonsekvent så det skriker om det.

Vad gäller ungdomliga, idealistiska liberaler och libertarianer så brukar de ju hävda att vi ska ha totalt fri konkurrens och att individen får vara hur fri som helst bara den inte skadar andra. Men att konkurrera ut någon annan, som därmed förlorar sin inkomstkälla, det är väl att skada andra?

Niklas Kolhammar sa...

Nja det verkar som du har konstruerat en självmotsägelse som är helt skild från verkligheten.
Det enda sättet att din självmotsägelse skulle fungera är ju om alla vinner på regleringar, monopol och subventioner. Men det är ju inte sant. Före vem är vinnaren i ett statligt stött monopol på en given marknad? Ja det är ägarna i företaget som har monopol. Men alla andra är förlorare. Konsumenterna är förlorare som i brist på konkurrens endast kan köpa dyra och sämre produkter. Andra entreprenörer som hade kunnat slå sig in på marknaden och tjäna pengar är förlorare. Och, inte att förglömma, arbetarna som hade kunnat få bättre villkor om det fanns konkurrens om deras tjänster är förlorare.
Detsamma gäller subventioner. Vem vinner på EUs jordbrukssubventioner? Ja naturligtvis Europas bönder (fast främst de rika storbönderna då småbönder endast får 8% av bidragen). Men vem är förlorarna? Förutom jäkligt många bönder i Tredje världen som inte kan rösta i Europa, så förlorar ju alla vi konsumenter i Europa på det då vi måste betala skatt till subventionerna och dessutom får betala överpris på vår mat.

Alltså det finns alltid fler som vinner på att monopol, regelringar och subventioner avskaffas, än de som vinner på att de är kvar. Därmed faller din självmotsägelse.

Swimsuit Issue sa...

niklas: Jag säger inte att alla skulle vinna på subventioner och regleringar. Jag funderar bara över vilka det är som skulle kunna vara för avregleringar m.m. Du hänvisar till en abstrakt "konsument" som skulle tjäna på det. Vem är denna konsument? Denna liberala tankefigur "konsumenten" framstår som någon som inte arbetar i ekonomin utan bara konsumerar ur den och letar efter det billigaste alternativet. Inte är denna konsument Europeisk eller amerikansk bonde eller någon ägare av mäktiga västerländska företag som skyddas av västerländska stater i alla fall.
Inte heller är denna konsument någon arbetare. Även våra arbetare, oavsett bransch kommer ju känna av konkurrensen, man vill ju t ex avreglera tjänstesektorn, med lönedumpning som följd. Det ligger inte mitt ekonomiska intresse som t ex byggnadsarbetare, hårfrisör, massageterapeut eller vad som helst att genomföra de liberala reformerna. Jag tycker det är ganska uppenbart att majoriteten av befolkningen förlorar på nyliberala reformer och att de följdaktligen motsätter sig dessa precis som vi ser. Så vem är konsumenten? Uppenbarligen någon som ska övertygas om att just dennes jobb inte kommer att drabbas av avregleringarna, acceptera argumenten och sen hålla tummarna?

Man kan också argumentera för att det minst sagt inte är vettigt att lägga ner all storskalig inhemsk matproduktion, som blir följden av avregleringen, och bli beroende av importerad mat. Mat, en basvara alltså, som vi då kommer sakna all kontroll över. Den dagen en kris inträffar sitter vi i ett land utan bönder som vet hur man föder en befolkning. Och det finns flera sådan sektorer i samhället som det absolut kan vara nödvändigt att skydda. För världen där utanför är inte hela tiden altruistisk-liberal utan snarare allt som oftast egoistisk-liberal.

Niklas Kolhammar sa...

Men varför måste det bli någon lönedumpning? Rätt stor del, ja faktiskt nästan allting av Sveriges och Europas ekonomi har trots allt varit utsatt för internationell konkurrens, och det länge. Trots det så finns det inget tecken på någon utbredd lönedumpning. Reallönerna i hela våra samhällen har i princip gått rakt uppåt, och det så länge man kan mäta bakåt i tiden. Vad som snarare hänt är ju att lönerna i tex Baltikum har närmat sig våra.
Det finns inget race to the bottom, men däremot a race to the top.

Swimsuit Issue sa...

eeh waxholmsfallet? Och alla andra fall som uppmärksammas där det alltid handlar om att människor jobbar under bedrövliga förhållanden och till lägre löner, oftast svart. Med nyliberala reformer ska ju detta förfarande bli "vitt". Det är väl fine, eftersom de "frivilligt" slutit just det avtalet hävdas det. Vi ska ju inte ha några minimilöner. Och eftersom allt bygger på "frivillighet" behöver vi inget arbetarskydd eller fackföreningar. Ett sådant resonerande ligger i Svenskt Näringslivs egenintresse. I arbetares egenintresse däremot bör man vilja ha fackföreningar dvs priskarteller som ser till att alla har kollektivavtal och ingen konkurrerar med lägre lön.
Vi har varit utsatta för utländsk konkurrens och haft starka fackföreningar samtidigt och arbetarna har på så sätt kunnat bibehålla löner och levnadsstandard. Men visst, försök övertyga världens arbetare om att fackföreningar inte behövs och att utan dem så blir det bara ett enda race to the top för alla? Jag tror inte många arbetare skulle medge att de låg i deras ekonomiska egenintresse att göra det.

Niklas Kolhammar sa...

Pastey, Du drar upp ett fall på en arbetsplats, men fortfarande så har Sveriges reallöner stigit (inte bibehållits) trots internationell konkurrens under de senaste 150 åren. Detsamma gäller även i USA som inte har några starka fackföreningar, och de flesta andra länder som fört en någorlunda normal ekonomisk politik.
Det finns helt enkelt inte några tecken på en ökad spiral av lönedumpning i och med globalisering eller annan ökad internationell handel. Snarare tvärtom så ser vi ett ökat brett välstånd.

Björn Nilsson sa...

Hade huvuddelen av USA:s lönearbetare haft reallönehöjningar de senaste trettio åren hade subprimekrisen aldrig behövt uppstå. Då hade folk kunnat konsumera ur sina lönekonton i stället för med sina lånekonton.

Niklas Kolhammar sa...

Amerikanska lönearbetare HAR haft en reallönehöjning de senaste 30 åren, och ja längre tillbaks än så. Det varken för- eller motbevisas av att en bunt människor har kunnat ta lån för att köpa så dyra hus som de inte kan betala för.

Niklas Kolhammar sa...

amerikaners real-medianlön:
http://uspolitics.about.com/od/economy/ig/Consumer-Income--Insurance/Real-Median-Income--2007.htm

Swimsuit Issue sa...

Har facken spelat någon roll vid dessa löneökningar? Om inte, vilket ditt resonemang antyder, har vi haft nyliberal politik i över 150 år isf? Vi har alltså haft internationell konkurrens och ändå höjt våra löner i över 150 år, då borde vi nu leva sen generationer tillbaka i ett nyliberalt paradis, vad klagar ni nyliberaler på? Vad är en "normal ekonomisk politik"? En nyliberal, eller är "normal ekonomisk politik" de facto en inte särskilt nyliberal politik?
Jag är säker på att även du kan inse att waxholmsfallet inte bör ses som en enskild händelse utan en indikator på vad som skulle hända. I annat fall är det upp till dig att alltså övertyga världens arbetare om att de är lyckligare utan fackföreningar konkurrerades till döds om de arbeten som bjuds ut. Jag tar nog det säkra före det osäkra och behåller medlemskapet.

Fanns ju massor av rolig statistik dit du länka. Den här kanske är intressant för oss arbetare: Ungefär precis när skiftet in på den nyliberala politiken inträffar i USA ökar antalet fattiga dramatiskt.
Jag vet inte jag blir nog mer och mer skeptisk. Även om du skulle ha rätt, att det leder inte till lönedumpning, så varför skulle jag, om jag följer mitt Friedmanianska egenintresse ens chansa och ens öppna upp för möjligheten till ökad internationell konkurrens och lönedumpning? Speciellt om jag vet att jag riskerar att drabbas hårt. Om jag följer mitt egenintresse måste jag ju ta det säkra före det osäkra. Speciellt om jag sitter på en bondgård t ex.

Niklas Kolhammar sa...

Huruvida vi har haft ett ”nyliberalt paradis” beror ju naturligtvis på hur man definierar ett sådant. Vissa anser ju att SAP bedrev en nyliberal politik på 90-talet. Enligt min definition har vi inte varit i närheten av någon nyliberalism. Däremot så har stora delar av vår och andra länders ekonomi varit utsatt för internationell konkurrens väldigt länge. Och oavsett om dessa länder har haft starka fack, eller inga alls, så har de upplevt enorma reallöneökningar. Om det innebär någon form av sönderkrasande av din historiesyn, fackets roll och världsbild med inbillade lönedumpningar, så är det ditt problem, inte mitt.
Däremot är det självklart att jag inte kan övertyga dig om liberalismens fördelar. Men vad jag försökt förklara är att din påstådda självmotsättning inom liberalismen, bara fungerar om man sväljer din egen vänsterextrema synen på ekonomin.

Angående antalet fattiga i USA så kan man ju se att procentandelen har varit i stort konstant sedan 60-talet. Den ökning av fattiga som började under 70-talet till följd av den ekonomiska kris som USA genomlevde, bröts när Reagan avreglerade delar av amerikanska ekonomin, och här även sjunkigt sedan de efterföljande presidenterna i stort följt samma politik. Vad som däremot har förändrats är definitionen på att vara fattig. I början på 60-talet spenderade de fattiga mer än 50% av sin inkomst på mat och boende, medan definitionen på fattig idag inkluderar personer som äger sin egen bil, och sitt hus med AC, tvättmaskin, diskmaskin, TV etc, etc

Hampus Eckerman sa...

Niklas, din länk är tyvärr oanvändbar. Den talar inte på något sätt om hur rika de hushåll är som fått ta del av ökningen.

Hitta gärna en som visar på reallöneökningar för låginkomsttagare (som förövrigt haft reallöneminskningar sedan Bush). Samtidigt måste du också visa siffror på hur levnadskostnader för låginkomsttagare förändrats, t.ex gällande boende, mat, skola och sjukvård.

Ser fram emot det.

Här har du några andra länkar att meditera över så länge:

http://www.sciencedaily.com/releases/2008/01/080123131519.htm

http://www.nccp.org/publications/pub_681.html

http://inclusionist.org/files/lowwagework.pdf

Anonym sa...

Det där med konkurrens är intressant. Vi har verkligen haft en väldigt stor förändring i svensk politik sedan året efter Palmes död, då avregleringarna tog vid och vi så småningom fick vår bankkrasch och senare IT-kraschen.

Utbudspolitiken och antiinflationspolitiken handlar om att det ska finnas en kader arbetslösa (den s.k. jämnviktsarbetslösheten) för att skapa konkurrens mellan arbetssäljarna om arbetstillfällen.

Före avregleringarna och antiinflationspolitiken så hade vi det rakt motsatta. Då var det arbetsköparna som konkurrerade om arbetskraften. Det är en stor skillnad mellan dessa båda former av konkurrens.

Konkurrens om arbetskraften mellan arbetsköparna ledde till att arbetslönerna steg och dessutom till att arbetsköparna var tvungna att behandla de anställda anständigt, annars skaffade dessa ett annat jobb, allt enligt teorin om tillgång och efterfrågan och om hur fri konkurrens leder till att folk söker sig dit där kvaliteten är som bäst.

Den största friheten för en vanlig löntagare är faktiskt att kunna be en odräglig och hänsynslös chef dra åt skogen på fredagen och ha ett nytt jobb på måndagen.

Så nu undrar vän av ordning: Vilken högre makt är det som har bestämt att det är arbetssäljarna som ska konkurrera om jobben och inte tvärtom, som det var tidigare och då lönerna steg för alla? Det gör de inte idag och för somliga står fattigdomen på tröskeln.

Det är givet att arbetsköparna helst vill ha ett stort utbud av arbetskraft, så att arbetssäljarna tvingas bjuda under varandra för att få ett jobb (om inte så stämmer inte liberalismen tanke om konkurrensen alls) och kunna försörja sig. Å andra sidan är det lika uppenbart att det ligger i löntagarnas intresse att arbetsköparna måste konkurrera om arbetskraften, bjuda över andra för att få sådan.

Om man inte erkänner denna motsättning mellan löntagarrintresset och arbetsköparintresset, då måste man samtidigt döma ut liberalismens tanke om konkurrensens välsignelse. Men varför är den ena sortens konkurrens riktigare än den andra? Vilken naturlag bestämmer detta, och hur kan det komma sig att vi fick en löneutjämning och ett gott socialt skyddsnät mellan åren 1945 och 1990, som sedan dess har rivits ner, bit för bit, trots att Sverige som nation aldrig har varit rikare än den är idag?

Hampus Eckerman sa...

Här är annars definitionen på fattigdom. Drygt 60 000 kronor om året för en person. I USA.

Ännu värre om det är en familj med ett barn. Kring 90 000 kronor. För ett helt år.

Om du, Niklas, försöker antyda att det skulle gå att klara sig med en sån inkomst så är det direkt pinsamt. Snarare ligger gränsen för fattigdom alldeles för lågt.

Swimsuit Issue sa...

Huvet på spiken Kerstin! Enligt Niklas gynnas alla samhällsgrupper av nyliberala reformer, det finns ingen motsättning mellan olika gruppers egenintresse och nyliberala reformer.
Lars Pålsson Syll , Nationalekonom, professor vid Malmö högskola i DN:
"Och förmögenhetskoncentrationen går snabbast i Sverige! Färsk statistik från SCB visar att en procent av befolkningen i dag äger nästan en tredjedel av det totala förmögenhetsvärdet. På mindre än tjugo år har inkomsterna för de fem procent av befolkningen som har högst inkomster ökat nästan fyra gånger mer än för en genomsnittlig industriarbetare."
Återigen, hur kan detta ligga i majoritetens intresse? Resultaten av nyliberala reformer är extrema omjämlika och osolidariska samhällen. Men att inte förespråka dessa "reformer" och den ojämlika samhällsutvecklingen är det samma som att vara "vänsterextrem" enligt nyliberalerna? Niklas svar kommer naturligtvis bli att de där inkomsklyftorna beror på att det inte genomförts tillräckligt många nyliberala reformer och att det fortfarande är för många hinder ivägen, avskaffa dem och på sikt kommer det trilla ner mer pengar till de längst ner i matkedjan. Men vi andra som ser effekterna av de avregleringar som gjorts kan ju lätt inse effekterna av ännu mer av samma medicin och inse att de inte ligger vårat egenintresse. Så vi kan vara (ny)liberala i den meningen att vi handlar efter vårat ekonomiska egenintresse samtidigt som vi är motståndare till nyliberala reformer som gynnar andra intressegrupper, en rik klick som kan förväntas bli ännu rikare.

Anonym sa...

Jo, fanatiker och utopiromantiker brukar just hävda att mer av deras ideologiskt betingade soppa ska leda till fram till det sanna lyckoriket, till den bästa av alla världar.

Så resonerade man även i det gamla Sovjet, som aldrig påstod att de hade nått fram till det kommunistiska framtidslandet, utan att de bara var på väg dit - lite mer av samma medicin skulle så småningom fixa till det.

Niklas Kolhammar sa...

Pastey och Kerstin;
Nyss snackades det om lönedumpning. Nu blev det tydligen inget av det, utan nu talar ni om klyftor…. Reträtt möjligen?
Nåja vad säger egentligen ökade klyftor? Så länge ni inte kan påvisa att högre löner hos höginkomsttagare leder till lägre löner hos låginkomsttagare så har ni återigen inget att komma med. Om liberala reformer leder till att kakan växer så finns det inget motsatsförhållande till att ökade klyftor samtidigt leder till reallöneökningar hos den breda massan. Det är vad liberaler tror på och därmed finns det ingen motsättning inom liberalismen. Att ni kommunister och dylikt, trots alla empiri och ekonomiska data inte tror på det, är ju knappast vårat problem.

Hampus:
Siffrorna jag gav var median-reallöneökning och därmed är det en statistik mätmetod som tar bort extrema ökningar hos ett litet antal superrika. Om du inte vet skillnaden mellan medel och median, så vet jag inte om det är lönt att diskutera med dig.
Angående definitionen på fattigdom så säger summan ingenting, såvida du inte utgår från vad för köpkraft dessa personer har i sitt hemland. Att översätta pengamängden till kronor säger faktiskt ingenting, och jag måste säga att jag blir mycket skeptisk till att diskutera detta med dig om du inte ens har koll på något så grundläggande. Minuppgifter är visserligen några år gamla men är i stort desamma idag. Enligt U.S. Census Bureau
• “Forty-six percent of all poor households own their own homes. The average home owned by persons classified as "poor" by the Census Bureau is a three-bedroom house with one-and-a-half baths, a garage, and a porch or patio.
• Seventy-six percent of poor households have air conditioning. By contrast, 30 years ago, only 36 percent of the entire U.S. population enjoyed air conditioning.
• Only 6 percent of poor households are overcrowded. More than two-thirds have more than two rooms per person.
• The average poor American has more living space than the average individual living in Paris, London, Vienna, Athens, and other cities throughout Europe. (These comparisons are to the average citizens in foreign countries, not to those classified as poor.)
• Nearly three-quarters of poor households own a car; 30 percent own two or more cars.
• Ninety-seven percent of poor households have a color television. Over half own two or more color televisions.
• Seventy-eight percent of America's poor own a VCR or DVD player; 62 percent have cable or satellite TV reception.
• Seventy-three percent of America's poor own microwave ovens; more than half have a stereo; and one-third have an automatic dishwasher. “

http://www.heritage.org/Research/Welfare/bg1796.cfm
Så jag skulle vilja påstå att det finns en problematik med USAs fattigdomsgräns. Den verkar inkludera förr många varvid det troligtvis gör det svårt att identifiera och hjälpa de betydligt förre som verkligen är fattiga i USA.

Swimsuit Issue sa...

"Ökas alltså arbetarens inkomst med kapitalets snabba tillväxt, så ökas samtidigt den samhälleliga klyfta, som skiljer arbetaren från kapitalisten, så växer samtidigt kapitalets makt över arbetet, arbetets beroende av kapitalet. Att arbetaren har intresse av att kapitalet snabbt växer betyder bara: ju snabbare arbetaren förökar den främmande rikedomen, desto fetare smulor faller ner till honom och desto fler arbetare kan sysselsättas och sättas till världen, desto mer kan massan av slavar, som är beroende av kapitalet, förökas. Vi har alltså sett: Till och med den gynsammaste situationen för arbetarklassen, snabbaste möjliga tillväxt av kapitalet upphäver inte - hur mycket den än må förbättra arbetarens materiella liv - motsättningen mellan hans intressen och bourgeoisie-intressena, kapitalistens intressen. Profit och arbetslön står nu liksom tidigare i omvänt förhållande till varandra. Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga; kapitalets profit växer dock oproportionerligt mycket snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större."
Karl Marx (1847).

Jo vi känner till det Niklas. Vad liberaler egentligen säger är låt de rika kapitalägarna hållas och låt de styra och ställa som de vill, "kakan" växer ju och till slut måste det ju trilla ner lite pengar!? Någon arbetarmakt över kapitalet behövs inte eftersom någon sorts naturlag kommer se till att fler smulor trillar ner. Om inte annat så kanske genom kapitalägarnas dåliga samvete när de ägnar sig åt välgörenhetsarbete.

Boskinkommissionen drog slutsatsen att reallönen för de fattiga i USA ökade även om priserna på vissa varor steg eftersom de kunde välja att konsumera billigare alternativ på t ex lågprisbutiker. En absurd slutsats som bygger på att om jag inte längre kan handla mina kläder där jag brukade utan tvingas vända mig till lågprisbutiker så har jag inte blivit fattigare och min reallön sjunkit utan istället har min reallön stigit!? Fattigmanskonsumtion blir alltså en indikation på ökat välstånd.

Och rent principiellt, du förklara varför de inte skulle vara intresserad av att sänka sina lönekostnader? Jag är alltså för alla typer av invandring från alla länder men alla ska få arbeta på lika villkor och inte kunna konkurrera med lägre lön. Man måste ju inse att företag gör allt för att sänka sina lönekostnader och någon liberal naturlag kommer knappast skydda oss från deras försök att montera ner kollektivavtal, fackföreningar och a-kassa.

Niklas Kolhammar sa...

Ja det skall till Marx för att få löneökningar och låg arbetslöshet till att bli något dåligt. Fantastiskt förresten att han aldrig kom på tanken att det jäkligt ofta blir så att arbetsgivarna konkurrerar om arbetstagarna, och inte bara arbetare som slåss om ett fåtal jobb.
Annars måste jag erkänna att jag anser att ”trilla ner lite pengar” är en komplett verklighetsfrämmande syn på kapitalism. Det har ju snarare varit så att liberal ekonomisk politik har lett till en helt otroligt välståndsökning bland den breda massan överallt där den implementerats. Något liknande har aldrig kunnat upprepas med kommunism eller fördelningspolitik. Egentligen är det ju knappast särskilt konstigt. Om man jämför den reella situationen för ven fattig jämfört med en rik, så är det ju den fattige som lär märka störst skillnad när jobben ökar och lönerna går upp.
Vidare glömmer ni kommunister att fråga oss liberaler vad vi anser om ER ekonomiska politik. Den anser vi nämligen leder till ekonomisk stagnation och ruin, och då lär de fattiga bli utan bröd först. Så alternativet är inte ett utopia där alla har allt, utan snarare dystopia där alla har inget.
Sedan tycker jag det är fånigt att du försöker dribbla bort en konstant ökning av medianlönerna i USA sedan 60-talet med snack om ”priser på vissa varor”. Det är rent nonsens. Många fattiga i USA har idag råd med prylar, boende, TV etc, som en medelinkomsttagare bara kunde drömma om på 60-talet. Det går inte att förneka.

Och angående lönedumpning:
” Och rent principiellt, du förklara varför de inte skulle vara intresserad av att sänka sina lönekostnader?”

Men kom först med ett reellt exempel där det förekommit lönedumpning så kan vi snacka. Hur kommer det sig att du och vänstern kör med denna skräckvision när reallönerna i varenda land som fört en liberal ekonomi har gått upp sedan 60-talet? Hur kommer det sig att verkligen (igen) inte följer era teorier? Om jag själv tex trodde på häxor och demoner så hade jag börjat ifrågasätta denna tro om jag inte kunde påvisa dessa väsens existens. Hur kommer det sig att ni kommunister inte gör likadant?

Swimsuit Issue sa...

Oväntat att blir kallad för kommunist för att man förespråkar bättre inkomstfördelning. Det var du själv som använde kakan-metaforen. Du kommer aldrig förstå att jag vill att kakan ska delas rättvisare och att jag inte kan acceptera att ett fåtal äter 9/10 delar av kakan medan majoriteten får dela på 1/10 del, dvs smulorna.
Det där med konkurrensen har Kerstin gått igenom i sin kommentar ovan. Om myterna kring nödvändigheten av de nyliberala reformerna skriver bla Dan Josefsson.

"Det året [1996] publicerade den prestigefyllda brittiska tidskriften The Economic Journal Walter Korpis uppgörelse med den påstådda svenska eftersläpningen. Redaktörerna lät sedan en av världens främsta experter på tillväxtjämförelser, den australiensiske nationalekonomen Steve Dowrick, kontrollera siffrorna och avgöra vem som hade rätt, Korpi eller de svenska nationalekonomerna.
Steve Dowrick gav Walter Korpi rätt i allt. Det var inte sant att Sverige "rasat i välståndsligan". Det existerade ingen svensk eftersläpning, varken före eller efter 1970. Sveriges tillväxt var minst lika bra som andra rika länders. Precis som Walter Korpi hela tiden sagt.
När jag själv intervjuade Steve Dowrick för ett år sedan konstaterade han att Sverige i 40 år följt USA:s BNP-utveckling, vilket han såg som en beundransvärd prestation. Så här sa han:

"Slutsatsen är att det finns ett antal olika ekonomiska och politiska modeller som är kompatibla med riktigt bra tillväxt. Vi måste inte alla anpassa oss till ett enda system."

Så här några år senare kan vi se hur Walter Korpis kritik av den nyliberala argumentationen långsamt sjunkit in.
Vi såg det när Internationella valutafonden hösten 2004 i vanlig ordning klagade på att Sverige inte sänker skatter och krymper den offentliga sektorn – och vår regering bad IMF fara och flyga med den här motiveringen:

"Det finns inget enkelt och rakt samband mellan välfärdsstatens omfattning och ett lands ekonomiska tillväxt."

Vi såg det kanske också när Göran Perssons i slutet av sommaren sa att det är viktigare att få ner arbetslösheten än att respektera budgettaket. Om han menar allvar betyder det att Keynes är tillbaka.
Vi ser det när en tidning som International Herald Tribune i slutet av augusti hyllar den svenska modellen som sällsynt framgångsrik när det gäller att skapa tillväxt utan att samtidigt bygga upp en gigantisk underklass."

Att nya varor som kommer ut på marknaden först är dyra och sen blir billigare pga ökat utbud och konkurrens kräver inte nyliberalism. Vad nyliberala reformer däremot kräver är en armé av arbetslösa som ska stå till arbetsgivarnas förfogande. Det är alltså arbetare som konkurrerar om arbeten och inte arbetsgivare som konkurrerar om arbetare. Läs Kerstin ovan, Dan Josefsson och Ekonomikommentarer om NAIRU "naturlig arbetslöshet".
Angående förekomsten av lönedumpning har t ex Byggnads gjort en studie av illegal arbetskraft i Skåne. Av 322 besökta arbetsplatser var 105 helt eller delvis bemannade av illegal arbetskraft. Matvarukedjan Lidl och Götenhus nämns som exempel på företag som utnyttjar sådan.
Vad tror du konsekvenserna blir om vi tillåter företagen att agera på detta sätt? Vad tror du syftet med att hyra in illegal arbetskraft är om inte att pressa ner lönekostnaderna. Det finns ingen svensson som kan konkurrera med det ta och ingen som skulle acceptera de villkor som de personerna får arbeta under heller.

Niklas Kolhammar sa...

Tja citerar man Marx i ett långt stycke som argument, så får man faktiskt finna sig i att kallas kommunist.
Som sagt, för min del spelar det i stort sätt ingen roll vem som har 9/10 delar eller 1/10 delar. Det viktiga är 1/1 del är så stor som möjligt. Jag är även övertygad om att den politik du förespråkar drastiskt skulle minska storleken på 1/1 del att det breda välstånd vi har idag, skulle vara totalt omöjligt.
Sedan om vi väl kommer till myter så bör du inte förvänta dig någon hållbar kritik som omkullvälter några decenniers ekonomiska data av en ekonomiskt komplett okunnig journalist som Dan Josefsson. Och det blir ju inte bättre av att han citerar en annan icke-ekonom. Korpis. Den mannens teser är så långt från verkligheten man kan komma, och hans argument är en charlatans. För det första så stämmer inte siffrorna som man kan se här: http://people.su.se/~resta/tillv1900.pdf
För det andra vad varar det som höll uppe Sveriges BNP-siffror under slutet på 70-talet och början på 80-talet? Jo det var en kiss-byxorna-strategi med superdevalvering på totalt 25 procent vilket lade grunden för en inflationsekonomi vilket vi senare fick betala notan för på 90-talet. Under samma tid sjönk också bruttoinvesteringar och antalet anställda i privata sektorn. Trots ett kraftigt höjt skattetryck gick det inte att betala för bortfallet av arbetande i privata sektorn, och därför avreglerade sossarna kreditmarknaden (alltså inte de borgerliga) redan 1985. Ja i princip utförde socialdemokraterna de flesta av alla dessa reformer, och inte Bildt-regeringen.
Och inte behöver liberal ekonomi massor av arbetslösa. Det är som vanligt när en ekonomiokunnig vänster försöker sätta en omänsklig stämpel på sin åsiktsmotståndare. Men vad en liberal ekonomi, INTE kan ha, det är ett konstgjort försvar av arbeten med inflationspolitik.
Men om vi går på den gamla kängan med lönedumpning så har du alltså en byggnadsundersökning där det tydligen finns illegal arbetare på arbetsplats i Skåne. Det hade du inte behövt nämna för kan jag i princip gissa mig till själv. Fast det var inte det jag frågade efter. Du har fortfarande inte ett enda exempel på en existerande lönedumpning, alltså där reallönerna i ett land rasat. Det trots att majoriteten av västvärlden ekonomi under mycket lång tid har varit utsatt för konkurrens från andra länder. Hur kommer det sig? Om vi skall relatera dina uppgifter från skåne till något så finns ju faktiskt undersökningar på området angående USA där invandringskritiker brukar påstå att illegala dumpar amerikaners löner (i alla fall icke-utbildades löner). Men The economist publicerade en undersökning 2006, där det visade sig att immigranterna faktiskt inte drev ner lönerna, utan istället stimulerade ekonomin som snabbt ökade antalet jobb.

Swimsuit Issue sa...

Marxistisk teori används i samtliga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen utom 1, nationalekonomi. Slump? Jag tror inte det.
Alltså alla som kritiserar (ny)liberal teori/politik är väl charlataner och "icke-ekonomer" enligt dig. Det går ju ganska lätt att häva ur sig sådana saker. Antar att även Steve Dowrick och The Economic Journal är charlataner och icke-ekonomer. Inte för att jag vet varför vi inte ska tro att du själv eller jag lika gärna är charlataner om vi ska gå ner på den meningslösa personangreppsnivån?
Angående lönedumpningen, så är det ju uppenbart att du inte inser konsekvenserna av ett avskaffat regelverk på arbetsmarknaden oavsett vilka fakta man lägger framför fötterna på dig.

Niklas Kolhammar sa...

Jo jag är medveten om att Marxism är synnerligen gångbart inom samtliga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen utom just nationalekonomi. Det är egentligen rätt lustigt eftersom Marxismen var just nationalekonomi och att de övriga ämnena inom denna genre uppstod ur just nationalekonomin pga av Marxismen. Sedan dess har alltså Marxismen rejält fått stryka på foten inom nationalekonomin då empiri data och verklighet varit totalt oförenliga med Marx teser. Men lustigt nog har detta inte fått några större återverkningar inom alla dess andra humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. Det påminner inte så lite om en höna som fortfarande kan springa runt efter det att deras huvud har blivigt avhugget….
Så nej, inte tusan är det slump. Men att Kopris är en charlatan inom just nationalekonomi beror ju på att han bedriver debatten på en så oerhört låg nivå och knappast ens verkar förstå vad inflation är för något eller vad det orsakar. Det finns som sagt flera ekonomer som bemödat sig och bemött hans påstående, och det är ju total söndersmulning det handlar om. Se tex länken jag gav dig. Och kom igen, hur skall man kunna ta en artikel av Dan Josefsson på allvar när han brännmärker ledande sossar som nyliberaler när de upprättade och bibehöll ett skattetryck på långt över 50 %?
Sedan igen om lönedumpning… om du inte kan påvisa att lönedumpning förekommer eller förekommit någonstans trots att stora delar av våra ekonomier varit utsatt för internationell konkurrens så har jag svårt att se hur du har något att komma med. Du har med andra ord inte kommit med några fakta.

Swimsuit Issue sa...

Nationalekonomins modeller säger ju inte särskillt mycket om mänskligt beteende, bortsett från kanske girighet och ekonomiskt egenintresse då. Övriga mänskliga egenskaper är ju bortagna, så den som bara läser nationalekonomi kommer få en rätt torftig förståelse av människan, enligt mig. Man kan dessutom ifrågasätta förändringen till ordet "nationalekonomi" ifrån "politisk ekonomi", jag tycker det senare ordet ger mer rättvisa åt dess innebörd. Vilket kanske inte minst vår diskussion här visar.
Jag har inte läst något av Korpi och är ingen kännare av Korpi. Gör man en snabb googling ser man att flera påtalar smutskastningen av honom och t ex Assar Lindbecks utfall mot honom. Det visar kanske att verklig kritik inte uppskattas eller ryms inom konsensusämnet nationalekonomi. Att tänka utanför boxen och kritisera det egna ämnet, som vi gör inom samtliga andra samhällsvetenskaper utifrån olika utgångspunkter, inte bara Marxistiska, existerar inte inom nationalekonomi. Och om Korpi har så fel har då alltså även "The Economic Journal" och Steve Dowrick det? Alltså jag utgår här ifrån att Josefsson har belägg för det han säger. Vi kan ju annars maila honom och fråga. Om man läser Josefsson så menar han ju just det som du sagt hela tiden att sossarna inledde de nyliberala projeket i Sverige. Nu tycker du helt plötsligt att Josefsson har fel som påtalar samma sak som du gjorde?
De fakta jag presenterar har ju hänt i verkligheten, men du är oförmögen att dra slutsatser av dem. Du kan ju lätt inse att en politiker som skulle avreglera hela arbetsmarknaden aldrig skulle bli omvald pga dess konsekvenser. Och NEJ, jag vill inte se att Sverige förvandlas till USA med enorma löneklyftor där folk tvingas ta 3 jobb för att kunna leva. Det ligger definitivt inte i mitt ekonomiska intresse.

Niklas Kolhammar sa...

Angående de så kallade “utfallen” eller “smutskastningen” mot Korpi, så är det värt att komma ihåg vad han själv startade det hela med. Han kom nämligen med en synnerligen ytlig och minst sagt skakig undersökning. Ur den drog han själv slutsatsen att hans egna resultat var korrekta och att den mer konventionella bedömningen, samt alla myriader av metoder, mätvariabler och mätdata som stödde den konventionella bedömningen var fel och dessutom en bluff. Det berodde enligt Kopri att Sveriges ekonomer kollektivt ljög. Det är inte att ”tänka utanför boxen”. Det är snarare som om någon självutnämnd medicinman påstår att enda boten mot leukemi är att käka zinktabeltter och att alla cancerläkare är förljugna konspiratörer. Kommer man med sådant bullshit så får man räkna med att bli bemött som en dåre.
Mer specifikt vad som är direkt felaktigt med både slutsatser och metoder som Kopri och Dowrick använder sig av går att läsa här:

http://findarticles.com/p/articles/mi_m1093/is_4_44/ai_77035042/pg_1
Själv tycker jag att det här stycket sammanfattar det väl:
” It [Kopri’s conclusions] is the result of a number of specific and unwarranted strategic choices regarding data selection and interpretations of the findings: Choosing propitious time periods, appealing to the catching-up effect in order to avoid comparisons with broad averages, focusing on absolute rather than relative growth in some cases and comparing levels by means of arbitrary exchange rate conversions instead of PPP rates, using nominal quantities in order to obscure real developments, interpreting weak long-run performance as the result of isolated policy errors while disregarding errors in other countries, and making unwarranted inferences about overall performance from the performance of subsectors of the economy. Moreover, it turned out that the evidence presented by Dowrick (1996) that claimed to support Korpi's thesis did not survive a close scrutiny. In fact, Dowrick's data show that Sweden started to lag behind other rich countries somewhat earlier than previously thought (in 1965 rather than 1970). And since Dowrick's analysis constituted an important basis for Korpi's accusations leveled against Swedish economists, this fact calls Korpi's credibility into question even further.”

Så med andra och kortare ord Dowricks data visar faktiskt det motsatta, och därmed styrker den konventionella ekonomiska synen på svensk ekonomi. Kopri själv gör en mängd synnerligen speciella urval av data för att de skall passa hans egna enda slutsatser, han jämför absoluta med relativa tal, han använder ett urval av ett fåtal år när kronan stod exceptionellt högt, han väljer att förklara vissa skeden istället för ett fel på svenska modellen berodde på specifika makro-ekonomiska beslut samtidigt som han ignorerar att länderna som man normalt jämför med gjorde samma sak, etc, etc. Alltså misstag som ingen seriös forskare borde begå.
Angående Marxismens vara eller icke vara kan jag igen poängtera att dess fall from Grace inom nationalekonomin beror på att den inte går att förena med verkligheten. Ifall andra discipliner där Marxismen fortfarande är gångbar eller till och med dominerande hade gjort samma check, eller i vissa fall hade kunnat göra något liknande, så hade även utfallet där blitt det samma.

Niklas Kolhammar sa...

” Om man läser Josefsson så menar han ju just det som du sagt hela tiden att sossarna inledde de nyliberala projeket i Sverige. Nu tycker du helt plötsligt att Josefsson har fel som påtalar samma sak som du gjorde?”
Nej, det jag säger är att detta inte är något nyliberalt projekt alls. Vi har fortfarande världens näst högsta skattetryck på ca 50 %, vi har en reglerad hyresmarknad, vi har en reglerad arbetsmarknad, vi har ett offentligt organiserad och betalt trygghetssystem, vi har en offentligt betald och skött sjukvård, vi har en mängd statligt ägda företag och en bunt monopol, en del områden av statlig priskontroll, och vi är en del av ett EU som reglerar jordbruket och ger ut Keynistiska bidrag till utvalda sektorer av vår ekonomi. Dessutom är möjligt reformerande av detta med ens dagens borgerliga regering minimal ur ett systemperspektiv. Om detta är nyliberalism, då är stalinism mittenpolitik.
Vad som har hänt de senaste åren är att Sverige, likt många andra länder, övergivit de värsta excesserna av en planekonomi-inspirerad ekonomisk modell. Och de har gjort det för att denna modell inte fungerade och skulle ha lätt till ekonomisk ruin och en utbredd fattigdom. Att kalla det för nyliberalism är patetiskt försök av bunt grånade krypto-marxister att smutskasta verkligheten. Men sorry det är inte Göran Persson och Ingvar Carlsson som är nyliberaler, snarare är det Jan Josefsson som är vänsterextremister när han desperat håller fast vid sin Gosplan-syn på ekonomi.
Sedan är det en annan sak att sossar aldrig lever som de lär... men det kan ni ta internt

Skicka en kommentar

- Håll er till blogginläggets ämne.
- Inga långa drapor. Länka hellre till er egen blogg isf.
- Tänk på netiketten.
- Rasister och sionister kan dra åt helvete.