Hittade denna dokumentär på youtube om mordet på Patrice Lumumba. Den ger även en kort historieskildring av hela Kongo under denna tid. Del 1 av 6.
Se alla delarna och notera hur mördarna, toppmannen i CIA och belgarna, från underrättelsetjänst till de direkt deltagande officerarna talar rättframt och öppet om detta. De skrattar och ler och finner det inte avskyvärt eller på annat sätt stötande. Man kan ställa sig frågan om dessa män hade varit nazistförbrytare, hade de då varit lika öppenhjärtliga, uppslupna och muntra i sin framställning? I del 6 gör även Lumumbas vuxna dotter en liknande iaktagelse. Västs rasism upphör aldrig att förvåna. Ingen av dem har straffats för brottet och ingen av dem kommer att göra det trots att alla vet att de var de som gjorde det. Och alla visste vad som gällde, att säkra Kongos naturresurser för belgiska och amerikanska företag och för västs behov generellt. Exploateringen och nya konflikter pågår än idag, mer än 4 miljoner människor tros ha dött i den senaste enligt Sida.
Landets ekonomi är sedan länge i katastrofalt skick, även om vissa reformer har inletts under senare år. DRK har enorma naturtillgångar i form av kasserit, koppar, diamanter, guld, olja, uran, järnmalm och kol, men intäkterna från dessa rikedomar kommer inte befolkningen till del. Den rika förekomsten av mineralen coltan, som används till komponenter i mobiltelefoner och dvd-spelare, är en anledning till konflikt i landet.
Varför inte intäkterna från dessa rikedomar kommer befolkningen till del bryr man sig inte om att fråga, eller snarare den kanske ännu mer uppenbara frågan vilka det nu är som tar hand om intäkterna? Eftersom man erkänner att där görs intäkter. Trots konflikter kan alltså någon göra enorma rikedomar i Kongo, varför undrar ingen, eller vill inte veta. Förmodligen därför att svaret nämligen är att det blodiga spåret leder till oss, rakt in i våra egna hem och t ex våran egen playstation, dator, mp3-spelare eller dylikt.
En bakgrund till Kongo, mycket av detta sägs i filmen ovan.
Ca 100 000 européer och 14 miljoner afrikaner fanns i det belgiska Kongo på 1950-talet. Belgiens enda egentliga intresse var att med en beväpnad polisarmé säkra europeiska gruvbolag och plantager. 1959 hade tålamodet med exploateringen tagit slut och Patrice Lumumba och Joseph Kasavubu ledare för två Kongolesiska partier krävde självständighet. I Bryssel anordnades i januari 1960 ett möte där Lumumba förespråkade en enhetlig stat medan ytterligare en aktör, den pro västlige Moïse Tshombe och dennes parti, insisterade på en federal struktur och på att fortsätta tillhöra Belgien. Åtminstone ville Tshombe bryta ut provinsen Katanga, där belgarna hade stora ekonomiska intressen bl a deras gruvbolag Union Miniére. I Bryssel överfördes dock makten till Kasavubu, moderat, kristen och västvänlig som blev Kongos president och Lumumba fick premiärministerposten.
Men bara några månader senare i juli utbröt ett myteri mot belgiska officerare i den Kongolesiska armén och attacker riktade mot européerna utbröt i bl a Léopoldville. Belgarna landsatte då, utan tillåtelse, trupper och tog över ett antal flygplatser och hamnen i Matadi. Av den västvänlige Tshombe blev belgarna däremot inbjudna att återställa ordningen och skydda den vita befolkningen då myteriet även spridit sig till Katanga. Den 11 juli 1960 utropade Tshombe provinsen Katanga till en separat stat för att se till att naturresursera där fortsättningsvis hamnade hos belgarna och Union Miniére.
Lumumbas regering sökte då stöd i FN för ett enat Kongo. FN-aktionen fick stöd av både USA och Sovjetunionen i säkerhetsrådet och även Sverige deltog i denna FN-insats. Kanske mycket tack vare att Dag Hammarskjöld var dåvarande generalsekreterare i FN. Svenska politiker tolkade förutsättningarna för insatsen som goda då det var Kongos egen regering som begärt hjälpen samt att den godkänts i säkerhetsrådet. Det fanns ett naivt exotiskt skimmer över Kongo hos de svenska soldaterna som reagerade med en blandning av avsky och förtvivlan inför den verklighet de ställdes inför.
Interventionen karaktäriserades av journalisten Claes J.B. Löfgren som en misslyckad brutal resa med ett gäng naiva svenska bondpojkar. Löfgren beskrev rasism, prostitution och grova brott mot mänskliga rättigheter. I svensk press vid denna tid förekom ofta även anklagelser om att de svenska soldaterna farit brutalt fram. Lumumba vädjade till FN att få tillräckligt med styrkor för att kunna återförena Kongo, då detta inte skedde vände han sig till Sovjet, vilka gav honom viss hjälp. Den 5 september 1960 upplöste Kasavubu, som var motståndare till sovjethjälpen, Lumumbas regering. Då Lumumba därefter var på väg att träffa en av sina allierade, Antoine Gizenga, blev han tillfångatagen och förd till Katanga. I januari 1961 blev Lumumba mördad av och sedemera styckad av belgiska officerare (enligt dokumentären ovan). Alltihopa med CIA:s vetskap och tillåtelse.
I augusti 1961 tillsattes en annan västvänlig regering i Léopoldville med hjälp av FN och USA. Samtidigt hävdade Sovjetunionen att regeringen efter Lumumba var olaglig. I Katanga försökte FN:s sändebud, Dr Conor Cruise O´Brien att med FN trupper den 13 september oskadliggöra Tshombes separatiststyrkor. Detta ogillades framför allt i konservativa kretsar i Europa och bl a från Storbritannien menade man att det inte fanns något mandat för FN att avlägsna utländska civila vilket skulle kunna hota den Katanganesiska administrationen. Dag Hammarskjöld flög då personligen för att möta Tshombe i Katanga angående denna fråga. Hammarskjölds plan kraschade vilket har lett till spekulationer om att mäktiga europeiska bolag i Katanga var ansvariga.
Fram till 1965 pågår kampen om Kongo mellan Sovjetstödda rebellgrupper och grupper stödda av väst. Till slut får den av väst stödde Joseph Mobutu överhanden och lyckas ta kontroll över den kongolesiska armén. 1965 har dennes militärregim hela makten, vilket han behöll till 1996. Under sin period etablerade han återigen ett mer fördelaktigt klimat för Europeiska och Amerikanska företag. Det förklarar enligt historikern John Springhall hur han kunde behålla makten så pass länge.
Källor: Raoul J. Granqvist ”»Virvlande lemmar« och »goda svenskar« i Kongo i hundra år Om svensk rasism i vardande”, i Sverige och de Andra Postkoloniala perspektiv, ”Kongokrisen”, Nationalencyklopedin 2000, Springhall, John, Decolonization since 1945 the collapse of European overseas empires (New York 2001) och Andrén, Nils, Maktbalans och alliansfrihet Svensk utrikespolitik under 1900-talet (Stockholm 1996).
Bloggar om: Kongo, USA, Belgien, exploatering, mineraler, Patrice Lumumba
Intressant?
