Aftenlandet (1977) är en dansk film av Peter Watinks. Filmen kretsar kring en varvsstrejk som brutit ut pga att varvet ska bygga krigsfartyg åt Frankrike. Arbetarna protesterar mot sin arbetsgivare, arbetsgivareföreningen, LO och den sittande regeringen. Dessa försöker få arbetarna att gå tillbaka till sina arbetsplatser.
I samband med detta kidnappar en liten vänstergrupp den sittande regeringens utrikesminister i syfte att få regeringen att godkänna arbetarnas krav på att inte tillverka krigsfartyg, samt nationalisering av varvet m.m. Gruppen består av unga kvinnor och män, detta känns tydligt inspirerat av t ex tyska R.A.F. Gruppen i filmen säger sig vara en anti-våldsgrupp men blir lika fullt utpekade som terrorister. Speciellt av en högerpolitiker som genom hela filmen i olika sammanhang uttrycker sin avsky för dem och kräver hårdare tag och långtgående befogenheter till polisen. Retoriken i filmen känns skrämmande aktuell.
Hela filmen utspelar sig genom medierna. Demonstrationer och möten med politiker får vi följa genom ett sorts händelseregistrerande tv-reportageteam, ofta med journalister som ställer frågor och intervjuar människorna i bild. Ibland är det inga intervjuare med men kameran rör sig och fungerar som en rapporterande nyhetskamera. Folk tittar ibland in i kameran, i ett sorts samförstånd med att den är där och dokumenterar det som sker. Kameran registrerar inte endast demonstrationen, den deltar även i en presskonferens där höga EU ledare uttrycker nödvändigheten av att Europa skaffar sig mer kärnvapen för att kunna matcha Sovjet. Filmen drivs i hög utsträckning fram genom dessa mediehändelser. Ofta talar någon person ifrån ett klipp, t ex en intervjuad politiker medan kameran registrerar någonting annat t ex demonstranternas sammandrabbning med polisen.
Även den lilla vänstergruppen medierar sig själva i sitt sätt att kommunicera med filmens publik. Nästan alla scener med dem består i att någon av dem spelar in sig själva på en rullbandare där de motiverar sitt agerande och ger sin beskrivning av samhället. En sorts kommunikér som de hoppas skall höras av och inspirera till motstånd mot den fascistiska stat som de målar upp.
Filmens berättargrepp är fascinerande och för att vara från 1977 måste den väl anses vara en av de första filmerna att notera och laborera just med temat: den medierade verkligheten. Man följer även en tidningsredaktion i vad som skulle kunna liknas vid en docu-såpa. Där pågår en kamp mellan journalisterna hur man ska framställa och konstruera verkligheten för sina läsare. Har arbetarna samröre med "terroristerna" frågar en av dem, nej svarar en annan, det finns inga bevis för det. Men igår tryckte vi en artikel om att det kunde finnas ett samband och nu kan vi inte backa, går resonemanget. Filmen använder mediernas vinkeldrivande berättarteknik samtidigt som den kritiserar medierna för att använda just sådana tekniker. Och "terroristerna" påpekar att de inte har tillgång till några medier alls för att föra fram sitt medierade budskap, medan den raljerande högerpopulisten i filmen får hur mycket utrymme som helst att vulgarisera offentligheten.
Medierna låter inte vem som helst tala i offentligheten och det finns en tydlig maktaspekt i vem som får ordet och kanske framför allt vem som får utrymme att tala i egen sak. Varför ges så mycket utrymme åt makthavares populistiska slagord? Och hur får man tala i offentligheten när man väl fått ordet? Måste man t o m tala i s.k. sound-bites och hålla sig till polariserande slagord för att passa in i det mediala narrativet? Det finns mycket att diskutera och kritisera angående den medierade verklighet som vi dagligen får serverad i våra egna hem. Jag undrar om titeln Aftenlandet syftar på den publik som varje afton samlas framför sina respektive TV-apparater för att ta del av dagens paketerade verklighet? Watinks har lyckats göra ett både underhållande och tankeväckande updiktat mediaspektakel. Aftenlandet är en tidig upptäckt av att "verkligheten" är redigerad, färdigpaketerad och anpassad för mediakonsumtion.
Bloggar om Peter Watkins, filmrecension, mediekritik, medier
Vad är det för fel på våra medier? Ponera att Israel hade drabbats av motsvarande attack från Hamas t ex runt 60-70 dödade civila Israeler. DÅ hade det gått ett ramaskri genom Västvärlden. Det hade varit förstasidesstoff i flera dagar, sorgmanefestationer hade anordnats. Den Israeliska lobbyn hade fått flera timmars TV-tid och spaltmetrar i samtliga mainstreammedier. Där man hade slagit sig för bröstet att fördömma terror och förespråka hårdare tag mot terroristerna. För att inte tala om hur många palestinska mot-offer Israel skulle kräva från en sådan attack. Förmodligen skulle det väl motivera Israel att faktiskt genomföra den palestinska förintelse som man planerar (i detta fall skulle förintelse tydligen översättas till "katastrof" enligt SvD, ja men Gud så betryggande!?).
Nu har 60-70 civila palestinier dödats och nyhetsflödet, och det Israeliska dödandet fortsätter som vanligt. Och EU och USA fortsätter att fördöma, mest av allt fördömer man så klart "terroristerna", eftersom det är deras fel Israel tar till oproportionerligt övervåld, vilket Israel måste få ha rätt till. Och så när man fördömt ska man ha nya samtal som ska "hålla fredsprocesssen levande.". Snart är vi förmodligen uppe i över hundra döda palestinier på mindre än en vecka, flera av dem barn, men huvudsaken är att vi håller fredsprocessen levande, d v s inte utövar några påtryckningar på Israel (eftersom det skulle kunna leda till fred).
För att återgå till huvudfrågan, vad är det för fel på våra medier? Ja, dagens huvudnyhet är att en norrman vunnit vasaloppet, hur skulle en av de blodigaste massakrerna i palestina på flera år kunna mäta sig i nyhetsvärde mot det?
Bloggar om: Israel, Gaza, palestina, sionism, medier,
Intressant?
