Hemlösa krigsveteraner i USA

Det är vad dokumentären "When I Came Home" handlar om. Främst följer filmen den hemlösa Irakveteranen Herold Noel i New York. Men den visar även veteraner från Vietnamkriget som är hemlösa i USA. Herold bor i sin bil och lider av de traumatiska upplevelser han bevittnat från kriget. Jag fastnade för dessa ord som yttrades i filmen:

He (Herold) represented what typically happens to young adults who go into the military at 17, 18. When they return home, the same kind of economic conditions that forced them to military service, still exist or have gotten worse. Herold returned to New York City at a time when unemployment rate for african american males or hispanic males in the city where at 48%.

och vidare:

They didn't plan for the war and they didn't plan for all the multitude of things that are gonna happen when people start coming home PSTSD (Post Traumatic Stress Disorder), suicide, all the help benefits, it's not in place.

Vi har ju precis fått veta att antalet självmord bland amerikanska soldater är fler än antalet stupade i strid i Irak. Det påtalas även att fångar i USA har ett utslussningsystem där ett boende är ett av inslagen. Något sådant finns alltså inte för krigsveteranerna.

En liten tanke slår en. Om man inte världens rikaste land kan hantera detta för något tusental krigsveteraner, hur fungerar det då för de miljoner Irakiska människorna? Hur många Irakier lider av PTSD och hur många har tagit livet av sig? När ska USA börja rehabilitera Irakierna och ge dem hjälp? Är det inte deras ansvar att hjälpa alla Irakier med PTSD, självmordstankar, krigsskador m.m. m.m. då de bär ansvaret för dessa?

Nej förmodligen kommer man aldrig att ta något ansvar för Irakiernas hälsa om man inte tar ansvar för sina egna krigsveteraner. Det lämnar man över på Södertälje och Iraks fattiga grannländer.

Bloggar om: USA, Irak-kriget, dokumentär, Irak, krigsveteraner

Mayaindianernas kamp mot militärdiktaturen

When the mountains tremble är en dokumentär om Mayaindianerna och det förtryck de fått utstå i Guatemala av militärdiktaturerna och om de motstånd som de ändå trots allt lyckades skapa. Filmen är från 1983 och förhållandena som filmen visar på var då totalt förödande för indianerna. Filmen visar arméns förtryck med avrättningar och tvångsförflyttningar av befolkningen. Filmen innehåller två dramatiserade scener i början av filmen vilka ungefär försöker visa på följande:

Arbenz [arbe_ns], Jacobo, 1913–71, guatemalansk militär och politiker, president 1951–54. Som överste i armén spelade A. en ledande roll i den folkliga resningen mot diktatorn Jorge Ubico 1944. Han valdes till president efter Juan José Arévalo och inledde med stöd av kommunistpartiet (Partido del Trabajo) ett vittgående reformarbete. Grundstenen i hans program var en omfattande jordreform. Detta ledde till konfrontation med både Guatemalas oligarki och det mäktiga nordamerikanska bolaget United Fruit Company. År 1954 störtades A. av en invasionsstyrka bestående av exilguatemalaner, stödda av USA:s regering.[1]

Fredspristagaren Rigoberta Menchú, som nu kandiderar till presidentposten medverkar i filmen och berättar om sin egen familjs lidanden under diktaturen. Kopplingen till USA och dess smutsiga företag och dess stöd till militärdiktaturen i form av s.k. "bistånd" d.v.s vapen är tydligt tema genom filmen. Vissa scener är väldigt plågsamma att se, t ex när militären skoningslöst massakrerat flera medlemmar i en by och resterande invånare sörjer. Eller när en liten grupp människor begraver en av sina vänner då denne fått halsen avskuren av militären för att han kämpat för att få ett fungerande avloppssystem till stadsdelen.

Ett ljus i det kompakta mörkret i filmen är ändå när motståndsrörelsen tagit över sändningarna av en TV-station som för fram generalernas propaganda och hycklarens röst förvandlas till en kvinnas som för fram motståndsrörelsens budskap om fortsatt kamp mot militärdiktaturen. Man kan inte annat än rekommendera denna starka dokumentär om det plågade Mayafolkets kamp för sin rätt att över huvud taget existera.

[1]Nationalencyklopedin 2000 CD-rom.

Bloggar om: When the mountains tremble, Maya, dokumentär, Rigoberta Menchú, Guatemala

Why We Fight

Någon har tydligen lagt upp hela BBC-dokumentären "Why We Fight" på youtube. Såg den på SVT då de visade den och minns att den var rätt bra. Här är en länk till första delen:

"Why We Fight The BBC presents Why We Fight by Charlotte Street, a documentary on the commerce of war, and how the military industrial complex profits so much from war, that it must create wars to continue the growth of it's business. A classic must-see film."

Michael Moores "Sicko"

Sicko är Michael Moores senaste dokumentär. Denna gång tar han sig an USAs skandalösa sjukförsäkringsystem. Moores stil känns direkt igen från filmerna Bowling for Columbine och Fahrenheit 911. Moore är själv i huvudrollen och berättar historien genom att besöka olika platser och tala med olika människor som får berätta sina egna historier. Filmen är 2 timmar men det är sannerligen ingen tråkig film, Moore vet hur man fångar och underhåller publiken.

Moore besöker exempelvis Canada, Storbritannien och Frankrike och får där förklarat för sig hur de har fri sjukvård för alla medborgare i dessa länder. Förbluffad och förvånad likt en upptäcktsresandes beskrivningar i en reseskildring från 1700-talet över de märkliga seder som pågår i dessa länder, får han reda på att läkare i dessa länder inte frågar om ens sjukförsäkring innan man får vård eller ber en hosta upp tusentals dollares innan de syr fast ens kroppsdelar.

Det är det underhållande berättargreppet som gör filmen bra. EVENTUELLA SPOILERS: Ett något halvhjärtat försök görs att peka ut något sorts historiskt förlopp över varför det blivit som det blivit. Ett "hemligt" band med Richard Nixon från 1971 spelas upp och man visar sen hur lobbygrupper i Washington trycker på, ivrigt påhejade av mainstream medierna, för att privatisera sjukvården. Jag undrar hur det var innan 1971? Hade man det något bättre då, fanns det någon sorts ansats till allmän sjukvård innan? SLUT PÅ EVENTUELLA SPOILERS.

USAs sjukvård bör ses som ett skräckexempel av alla som bor i ett land med fri sjukvård. Det här är definitivt ingenting vi vill ta efter, även om många på den svenska högerkanten dyrkar USA och ser landet som "frihetens" högborg. En fråga som dyker upp är hur de Amerikanska läkarnas etiska läkarkod ser ut? Se till exempel Sveriges läkarförbunds etiska regler, punkt nr 1:

"Läkaren skall i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud".

Man kan egentligen ta vilken punkt som helst på den där sidan, de är alla i strid med en privatiserad sjukvård där ekonomiska hänsyn tas framför patienternas hänsyn och säkerhet. Jag har för mig att patienten, enligt någon sorts världsomspännande läkaretisk kod, alltid är prio 1, men i USA blir de ju prio 2? Det skulle verkligen varit intressant om Moore tittat närmare på vad amerikanska läkare säger om deras sjukförsäkringssystem och hur det påverkar läkarrollen moraliskt och etiskt.

Moore gör underhållande medryckande "raka rör" dokumentärer. Man hoppas för amerikanernas egen del att de lyckas förändra sitt sjukförsäkringsystem. Dessvärre tror jag bara detta bara är en liten del av det större maktpusslet, notera t.ex. vad den gamle Labour partimedlemmen talar om när Moore besöker Storbritannien.

Norman Solomons film "War made easy"

"War made easy: How presidents & pundits keep spinning us to death" är en dokumentär som beskriver hur de större amerikanska medierna fungerade som Bush-administrationens propagandamaskiner för kriget. Norman Solomon som står för filmens analys, visar dock att detta inte är ett nytt fenomen utan något som pågått åtminstone sedan Vietnamkriget. Nedan är uttdrag från youtube ur filmen som visats på democracynow.org. Skådespelaren Sean Penn står för berättarrösten.

Del 1.


Del 2.


Del 3.


Del 4.


Del 5, om den högteknologiska vapenfetishismen.