Inga utredningar av bankerna kommer att göras och inga av de ansvariga för krisen sparkas

Lyssna och se William K. Black intervjuas av Bill Moyers om finanskrisen. Han menar bl.a. att inga utredningar av bankerna och cheferna som skapade krisen kommer att göras därför att bankerna och regeringen fruktar att folk kommer ta ut allt de har och springa mot dörren om de får reda på hur illa det är. Så bankirerna och regeringen ljuger befolkningen rakt upp i ansiktet.

Och inga utredningar kommer heller att göras för att rätta till problemen därför att de som skapat krisen, och som alltså behåller sina positioner, inte skulle ha något som helst intresse av att göra kritiska utredningar av sig själva.

BILL MOYERS: And we have to know that, in order to know what?

WILLIAM K. BLACK: To know everything. To know who committed the frauds. Whose bonuses we should recover. How much the assets are worth. How much they should be sold for. Is the bank insolvent, such that we should resolve it in this way? It's the predicate, right? You need to know the facts to make intelligent decisions. And they're deliberately leaving in place the people that caused the problem, because they don't want the facts. And this is not new. The Reagan Administration's central priority, at all times, during the Savings and Loan crisis, was covering up the losses.

Rekomenderar verkligen alla en flukt på hela intervjun.

Läs även andra bloggar om: William K. Black, finanskrisen, Bill Moyers, banker, bonusar, ekonomi, USA.

Gammelmedia: SvD.

En amerikansk socialist m.m.

De högerextrema clownmedierna i USA anklagar Obama för att införa socialism. PBS Bill Moyers intervjuar därför en en amerikansk socialist vid namn Mike Davis. Spanas in här!

Ett annat tips som i princip måste läsas är Mikael Nyberg i senaste Clarté.

De ledande politiker som nu klandrar direktörerna för deras girighet har själva i åratal drivit på utvecklingen. De irrade runt i the Washington consensus, det program för nyliberal omställning av samhället som tog form efter skuldkrisen i Latinamerika på 1980-talet och stadfästes av institutioner som Internationella valutafonden och EU. De lovade oss att EU skulle tämja de globala finanskapitalen, och de sa att kamp mot inflationen, ordning och reda i statsfinanserna och förnyelse av arbetsliv, marknader och offentlig sektor skulle rädda välfärden.

LO-ledningen höll under Riksbankens överinseende lönerna tillbaka medan politikerna försvagade anställningsskyddet, karvade i sociala utgifter, privatiserade skolor och vårdinrättningar, ställde pensionskapitalen till börsjobbarnas förfogande och avvecklade de regleringar som sedan krisen på 1930-talet hämmat spekulationerna på finansmarknaderna. Fritt fram för finanskapitalen, kvävande normer i övrigt - det var mottot.

Läs även andra bloggar om: Bill Moyers, Mike Davis, socialism, USA Mikael Nyberg, nyliberalism, ekonomi, finanskrisen.

Bill Moyers om USA:s bombningspolicy

Se Bill Moyers intervjua en historiker, Marilyn Young och en gammal vapenuppfinnare, typ, Pierre Sprey. De har många intressanta saker att säga om USA och dess världsomspännande bombplanstaktik. Jag tyckte även det nedanstående sagda från Sprey var väldigt intressant. Genom att kalla det ett "krig mot terrorismen" förstorar vi och legitimerar de som utför extrema och kriminella handlingar som t ex WTC. Ett krig har minst två sidor som båda gör anspråk på att kämpa för sig och de sina, och vinner därmed popularitet. Genom att kalla det ett krig kan extremistiska rörelser öka sin legitimitet och tilldragningskraft. Vi förser dem med alla argument de behöver. Bushregimen och Västvärlden har, både genom ord och handling skapat och legitimerat uppkomsten av en sorts världsrörelse som mycket riktigt anser sig befinna sig i krig med oss.

PIERRE SPREY: This is not a war on terror. You know? And anybody who starts from the premise that it's a war on terror is heading straight into disasters error.

MARILYN YOUNG: Yeah.

PIERRE SPREY: And he said-

BILL MOYERS: I don't understand that because George W. Bush defined this as a war on terror. And I think Obama must be using the same invocation, you know?

PIERRE SPREY: Exactly.

BILL MOYERS: This is all part of the war on terror. He said it in his inaugural address.

PIERRE SPREY: Yes, he said that. I was appalled. You talk about our hearts sinking.

PIERRE SPREY: 9/11 was not an act of war.

BILL MOYERS: What was it?

PIERRE SPREY: It was a criminal act. It was a simple.

MARILYN YOUNG: Right.

PIERRE SPREY: Criminal act by a bunch of lunatic fanatic violent people who needed to be tracked down and apprehended and tried exactly as you would with any other lunatic violent person, like we do with our own domestic terrorists, like the guy who bombed the Oklahoma federal building.

BILL MOYERS: Federal building. Right.

PIERRE SPREY: You know? Exactly the same thing we did to him is what we should have launched on a huge basis, of course, on a huge international police basis and not called it.

MARILYN YOUNG: And there would have been totally international support.

PIERRE SPREY: It's not a war.

MARILYN YOUNG: Right.

PIERRE SPREY: We, by calling it a war, we have glorified al Qaeda. We have glorified the cause of violent radical Islam. All that tiny minority have become heroes. And we made them heroes. We made their propaganda. We made their case for them.

Läs även andra bloggar om: USA, Bill Moyers, Pierre Sprey, Marilyn Young, bomber, bombplan, utrikespolitik, Afghanistan, Pakistan, Al-Qaida.

Patriotismen i de amerikanska medierna

Bill Moyers visar i denna dokumentär hur mainstream medierna okritiskt kablade ut Bush-administrationens lögner till den amerikanska befolkningen månaderna innan Irak-kriget.

I dokumentären dyker bl a den (ö)kände Dan Rather upp och grinar i David Lettermans show efter elfte september attackerna och påstod sig bl a varit villig att ställa sig till förfogande bara presidenten kallat. Uppvisandet av den sortens dåraktiga patriotism som Rather ger uttryck för existerade i alla de större medierna. De som ifrågasatte och ställde frågor blev utfrysta eller anklagade för att vara opatriotiska och "Un-American".

In the run-up to war, skepticism was a rarity among journalists inside the Beltway. Journalist Bob Simon of 60 Minutes, who was based in the Middle East, questioned the reporting he was seeing and reading. "I mean we knew things or suspected things that perhaps the Washington press corps could not suspect. For example, the absurdity of putting up a connection between Saddam Hussein and Al Qaeda," he tells Moyers. "Saddam…was a total control freak. To introduce a wild card like Al Qaeda in any sense was just something he would not do. So I just didn't believe it for an instant." The program analyzes the stream of unchecked information from administration sources and Iraqi defectors to the mainstream print and broadcast press, which was then seized upon and amplified by an army of pundits. While almost all the claims would eventually prove to be false, the drumbeat of misinformation about WMDs went virtually unchallenged by the media. THE NEW YORK TIMES reported on Iraq's "worldwide hunt for materials to make an atomic bomb," but according to Landay, claims by the administration about the possibility of nuclear weapons were highly questionable. Yet, his story citing the "lack of hard evidence of Iraqi weapons" got little play. In fact, throughout the media landscape, stories challenging the official view were often pushed aside while the administration's claims were given prominence. "From August 2002 until the war was launched in March of 2003 there were about 140 front page pieces in THE WASHINGTON POST making the administration's case for war," says Howard Kurtz, the POST's media critic. "But there was only a handful of stories that ran on the front page that made the opposite case. Or, if not making the opposite case, raised questions."