Kärnvapenkrigets konsekvenser Peter Watkins The War Game

Jag fortsätter min upplysningskampanj om den fantastiske regissören Peter Watkins. The War Game (1965) visar på ett realistiskt sätt vad som skulle hända om Storbritannien blev attackerat med kärnvapen. Tvärtemot regeringens proklamationer om möjligheterna att överleva visar Watkins med fakta hämtade från bl a Hiroshima, Nagasaki och brandbombningen av Dresden vad som faktiskt hände, vad människor gjorde/tvingades göra. Hur viljan att leva bröts ner och frågan om det faktiskt var så att de som "överlevde" själva bomben avundades de som dog direkt. Filmen är en pseudo-dokumentär, verkliga intervjuer och en narrativ röst som delger publiken information blandas med skådespeleri.



Filmen är under en timme och gjordes av och för BBC men de vägrade visa den. Watkins själv menar att detta var p g a att den gick emot regeringens och maktens bild till medborgarna att möjligheten att överleva ett kärnvapenkrig fanns. Att förbjuda visning av The War Game visar just på dess övertygande budskap och möjligheten att minska stödet för kärnvapen, något som makten uppenbarligen inte var intresserad av. En ironisk och skrämmande detalj är just de intervjuade personernas okunskap. En okunskap som jag själv även kunde känna att jag delade i många av frågorna, t ex om strålning. Eller att trots att avståndet till själva atombombsnedslaget kan vara enormt långt är man ändå så gott som död av andra efterkommande effekter. Men om man inte får ta del av informationen, om medborgarna medvetet hålls i okunskap är detta inte så konstigt.

I scen ser vi en militär som delar ut ett informationshäfte till medborgarna om vad man kan göra för att skydda sig mot radioaktivt nedfall m.m., det är bara det att attacken då redan skett. En intervjuare frågar har inte medborgarna sett den här informationen tidigare? -Jo, men den sålde inte särskilt bra, svarar militären. Den förfärade intervjuaren frågar då, var den inte gratis? -Nej, svarar militären, den kostade 9 pence.

Vem talar om kärnvapenhotet nu, år 2008? Någon nedrustning av kärnvapen i världen har knappast förekommit trots att Kalla kriget sedan 1989 officiellt är avblåst. Men om de inte nedrustats varför pratar vi inte om dem? Är vi verkligen så enfaldiga att vi tror att vi inte längre behöver oroa oss för dem, att dessa vapen numera bara står som museiföremål i de gamla imperierna?

The War Game är en oerhört plågsam film att se och därför så viktig. Det finns inte så många regissörer i mina ögon som vågar beröra svåra frågor som dessa och göra en film av det på allvar. The War Game lämnar ingen oberörd.




Några länkar: Svenska Freds, Inga nya Amerikanska missiler i Europa, Motkrig. Två andra filmer av Watkins jag skrivit om: Punishment Park och Aftenlandet.

Bloggar om: Peter Watkins, The War Game, kärnvapenkrig, kärnvapen, filmrecension

ALLA MÅSTE SE: Punishment Park

Efter att man har sett det där klippet kan man fundera på; var det på riktigt eller var det fiktion? Peter Watkins film Punishment Park (1971)är vad vi idag kanske skulle kalla en "mockumentary" eller pseudo-dokumentär, även om jag själv har svårt för sådana benämningar. Är det representation eller verklighet, eller är i själva verket verkligheten alltid representerad? Medierna påstår sig ge en objektiv bild av verkligheten, men vems verklighet är det? Watkins ställer oss bl a frågan (se video nedan):

-What on a fundamental level is the difference between so called "outer reality", which the media claim they show us all the time, and a metaphorical representation of it? If, for example, a filmic metaphor is used to depict a social injustice, then what is more real to the people who are suffering from that injustice? The image of a carefree, happy, consumer soceity, given by the passive mass-media, or a metaphor which draws attention to that injustice which those people are experiencing.

Ett filmteam får följa med en grupp ungdomar som istället för fängelse väljer att genomgå det s k "Punishment Park" vilket går ut på att ta sig igenom öknen, jagad av polis och fram till en amerikansk flagga. Den som lyckas nå flaggan undslipper fängelse, men det visar sig snart att spelet är riggat redan från början.

Skådespelarna var mestadels amatörer eller människor som aldrig tidigare stått framför en kamera, vilket är smått otroligt med tanke på hur bra samtliga är. Många av ungdomarna talade tydligen fritt ur hjärtat under inspelningen där de hade stor frihet att improvisera och många av dem var aktiva i student- och proteströrelserna som bildats i USA kring -68. Vissa av de som spelade representanter för den amerikanska staten i filmen hyste samma inställning till dessa rörelser som sina "fiktiva" roller, vissa rollspelade mot sina egna övertygelser.

Punishment Park kom 1971 vilket måste anses vara långt före sin tid och nyskapande. Och, självklart, ingen verkligt god och seriös film som inte blev totalt censurerad och marginaliserad av samhällets makteliter. Från Hollywoodstudiorna till distributörerna och skolorna, överallt förbjöds den och vägrades visning. Även filmkritikerna i de stora amerikanska nyhetsmedierna sågade filmen på rent subjektiva grunder. Det ironiska var även att dansk media verkligen trodde att filmen var på riktigt och kritiserade USA och dess behandling av människor. För mig säger detta allt. Filmens budskap var relevant och gav en bild av USA som dess eliter inte kunde tolerera vad, annars skulle inte makten reagerat som den gjorde, och ej heller danskarna. Se för allt i världen Punishment Park! Högsta betyg.

Nedan är en film med Watkins där han berättar om Punishment Park. Det var därifrån jag hämtade citatet ovan. Detta är del 1 av 3.


Skrev även om Watkins Aftenlandet för ett tag sedan som är minst lika sevärd.

Bloggar om: Peter Watkins, filmrecension, film, 1968, aktivism, Punishment Park

Filmrecension: Aftenlandet

Aftenlandet (1977) är en dansk film av Peter Watinks. Filmen kretsar kring en varvsstrejk som brutit ut pga att varvet ska bygga krigsfartyg åt Frankrike. Arbetarna protesterar mot sin arbetsgivare, arbetsgivareföreningen, LO och den sittande regeringen. Dessa försöker få arbetarna att gå tillbaka till sina arbetsplatser.

I samband med detta kidnappar en liten vänstergrupp den sittande regeringens utrikesminister i syfte att få regeringen att godkänna arbetarnas krav på att inte tillverka krigsfartyg, samt nationalisering av varvet m.m. Gruppen består av unga kvinnor och män, detta känns tydligt inspirerat av t ex tyska R.A.F. Gruppen i filmen säger sig vara en anti-våldsgrupp men blir lika fullt utpekade som terrorister. Speciellt av en högerpolitiker som genom hela filmen i olika sammanhang uttrycker sin avsky för dem och kräver hårdare tag och långtgående befogenheter till polisen. Retoriken i filmen känns skrämmande aktuell.

Hela filmen utspelar sig genom medierna. Demonstrationer och möten med politiker får vi följa genom ett sorts händelseregistrerande tv-reportageteam, ofta med journalister som ställer frågor och intervjuar människorna i bild. Ibland är det inga intervjuare med men kameran rör sig och fungerar som en rapporterande nyhetskamera. Folk tittar ibland in i kameran, i ett sorts samförstånd med att den är där och dokumenterar det som sker. Kameran registrerar inte endast demonstrationen, den deltar även i en presskonferens där höga EU ledare uttrycker nödvändigheten av att Europa skaffar sig mer kärnvapen för att kunna matcha Sovjet. Filmen drivs i hög utsträckning fram genom dessa mediehändelser. Ofta talar någon person ifrån ett klipp, t ex en intervjuad politiker medan kameran registrerar någonting annat t ex demonstranternas sammandrabbning med polisen.

Även den lilla vänstergruppen medierar sig själva i sitt sätt att kommunicera med filmens publik. Nästan alla scener med dem består i att någon av dem spelar in sig själva på en rullbandare där de motiverar sitt agerande och ger sin beskrivning av samhället. En sorts kommunikér som de hoppas skall höras av och inspirera till motstånd mot den fascistiska stat som de målar upp.

Filmens berättargrepp är fascinerande och för att vara från 1977 måste den väl anses vara en av de första filmerna att notera och laborera just med temat: den medierade verkligheten. Man följer även en tidningsredaktion i vad som skulle kunna liknas vid en docu-såpa. Där pågår en kamp mellan journalisterna hur man ska framställa och konstruera verkligheten för sina läsare. Har arbetarna samröre med "terroristerna" frågar en av dem, nej svarar en annan, det finns inga bevis för det. Men igår tryckte vi en artikel om att det kunde finnas ett samband och nu kan vi inte backa, går resonemanget. Filmen använder mediernas vinkeldrivande berättarteknik samtidigt som den kritiserar medierna för att använda just sådana tekniker. Och "terroristerna" påpekar att de inte har tillgång till några medier alls för att föra fram sitt medierade budskap, medan den raljerande högerpopulisten i filmen får hur mycket utrymme som helst att vulgarisera offentligheten.

Medierna låter inte vem som helst tala i offentligheten och det finns en tydlig maktaspekt i vem som får ordet och kanske framför allt vem som får utrymme att tala i egen sak. Varför ges så mycket utrymme åt makthavares populistiska slagord? Och hur får man tala i offentligheten när man väl fått ordet? Måste man t o m tala i s.k. sound-bites och hålla sig till polariserande slagord för att passa in i det mediala narrativet? Det finns mycket att diskutera och kritisera angående den medierade verklighet som vi dagligen får serverad i våra egna hem. Jag undrar om titeln Aftenlandet syftar på den publik som varje afton samlas framför sina respektive TV-apparater för att ta del av dagens paketerade verklighet? Watinks har lyckats göra ett både underhållande och tankeväckande updiktat mediaspektakel. Aftenlandet är en tidig upptäckt av att "verkligheten" är redigerad, färdigpaketerad och anpassad för mediakonsumtion.

Bloggar om Peter Watkins, filmrecension, mediekritik, medier