MI5 fördomar och genus

Britternas säkerhetstjänst MI5 konstaterar det som alla relativt fördomsfria människor redan visste, att man inte föds till brottsling och att man inte kan se på människor om de är brottslingar eller inte. Tidigare har man b l a arbetat efter hypotesen att det skulle röra sig om "religiösa fanatiker eller utländska medborgare". Stackarna på MI5 har därmed konstaterat att det svårt att identifiera terrorister!?

Gruppen kvinnor ska dock fortfarande ha en fet känga, vi talar här om mammor, fruar eller systrar. De kan nämligen ha vetat om deras mäns planer men allt som oftast har de inte gjort något för att stoppa dem. Pappor, bröder och andra män runt omkring gärningsmannen slipper den anklagelsen.

Bloggsörjans åsikter om MI5, fördommar, genus, terrorism

Disney informerar om menstruationscykeln

Disneys tips under menstruationen: Ta på lite mer smink, gör någoting åt hållningen och försök se lite gladare ut! Ingen gillar en osminkad slarver och att städa hemmet går faktiskt alldeles utmärkt det med!


Bloggares åsikter om Disney, informationsfilm, hemmafruar, genus

Det heliga hushållet och den antifeministiska reformationen

Recension: Lyndal Roper, The Holy Household. Women and Morals in Reformation Augsburg, Oxford 1989, 289 sid.

Lyndal Roper menar inledningsvis att tidigare forskning ansett den protestantiska reformationen som grunden för den progressiva feminismen. Man har tolkat reformationen som genealogiskt sammankopplad med andra "positiva" samhälleliga företeelser så som individualitet och modernitet. Roper hävdar att den bilden är en felläsning av reformationen och argumenterar istället för att reformationen var ett sätt att totalt inkorporera kvinnan inom ett hushåll med en man som överhuvud. Reformationen var en oerhörd konservativ kraft med en tydligt definierad syn på giftermålet, sexualiteten och även prostitutionen.

Roper undersöker staden Augsburg med sina 30 000 invånare vid tiden för reformationen på 1520-talet och fram tills man faktiskt åter började tillåta delar av det katolska samhället att återvända till staden slutet av 1540-talet. Motiveringen av Augsburg är tydligt formulerad då det där fanns tidiga inslag av Lutherdom som följdes av en mer moraliskt centrerad evangelisk lära. Augsburg skall även ha ett väldokumenterat straffregister vilket lämpar sig för att studera just den evangeliska moralismen.

Roper förklarar övertygande hur reformationen drog till sig de mäktiga och styrande männen i hantverksskråna. Reformationens värderingar var de samma som skråmästarna brann för, disciplin, heder, och respekt för hushållets överhuvud d v s mästarnas auktoritet. 1537 var reformationen genomdriven och man stängde katolska kyrkor och kloster. Men mest betydelsefullt var de nya giftermålsrätterna och disciplin-förordningarna som tillät det styrande rådet att utöva mer auktoritet över giftermålet och sexualiteten. I centrum för hur man tänkte sig samhället stod en man med fru och barn hierarkiskt under sig och längst ner i kedjan fanns deras tjänare, d v s detta var bilden av idealhushållet.

Augsburg dominerades av små hushållsdrivna affärer styrda av skråmästare. I denna hushållsidé ingick en tydlig arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan. Det var bara män som kunde bli mästare och som fick någon yrkesutbildning. Kvinnorna kunde i bästa fall hjälpa sina män i deras yrkesliv men skulle hellre sköta om barnauppfostran och andra hushållssysslor. I ett relativt långt kapitel beskriver även Roper hur prostitutionen såg ut och fungerade i staden. Det är intressant att notera hur Luther tänkte sig de prostituerade som några som var värre än giftmördare. Luther menade att de med sin syfilis kunde smitta upp till 20, 30 goda män, och hade han (Luther), fått bestämma, hade han steglat och flått dem. Roper konstaterar med andra ord Luthers ickesympati för de prostituerade. Det var den prostituerade kvinnans fel inte hennes kund och hon var källan till synd. Samtidigt förklarar Roper att när Augsburg stängde sin bordell så var det inte p g a hälsoskäl utan man definierade istället verksamheten som sexuell synd. I och med ovan nämnda disciplin-förordning blev alla sexuella kontakter utanför äktenskapet en sexuell synd och med stängningen av bordellen sågs alla prostituerade som äktenskapsförbryterskor.

En viktig poäng är att när en kvinna mist sin oskuld ansågs hon vara en fallen kvinna och ett promiskuöst liv var efter det oundvikligt. Man såg vägen till den prostituerades syndiga liv genom dennes moder och en misstänksamhet mot alla kvinnor infann sig. När man stängt bordellen, menar Roper, kunde man inte längre se om en kvinna var prostituerad, förut hade klädedräkten visat det. Kunde nu då vem som helst vara en äktenskapsförbryterska och prostituerad? Reformationen som först tycktes erbjuda alla män och kvinnor likvärdiga sexuella förhållanden inom äktenskapet, misstänkte nu istället alla kvinnor, gifta som ogifta för att när som helst ge sig hän åt sina lustar.

Rådet avsåg att kontrollera äktenskapet och man tänkte sig att mannen hade rätt att med visst fysiskt våld bestraffa sin fru vid äktenskapsbrott. I annat fall kunde mannen anses vara medbrottsling till frun och ha fått pengar av henne för att tolerera det. I ytterliggare ett kapitel beskriver Roper situationen för nunnorna i de kloster som fanns i staden då man försökte stänga dem och få nunnorna att återgå till det normala livet i staden och gifta sig. Nunnornas sexualitet ansågs även den hotande och man försåg klostren med speciella vakter som framför allt skulle hålla munkar utestängda. Styrande rådet utgav sig för att vara nunnornas väktare av deras oskuld och nunnorna förbjöds även lämna klostret.

Sammanfattningsvis kan man säga att i det lilla hushållet fanns den ekonomiska grunden så väl som ett moraliskt disciplinerat och rättfärdigt leverne. Överst i hushållsmodellen fanns mannen som envåldshärskare. Disciplinen och ordningen upphöjdes i och med reformationen till moraliska och religiösa värden. Den religiösa auktoriteten sätts i viss mån åt sidan för världsliga institutioner med det styrande rådet och dess disciplinförordningar. Kontrollen över de sexuella relationerna får en oerhört framskjuten plats i det reformerade samhället.

Ropers undersökning av Augsburg ger en god insikt i reformationens idévärld och de påtagliga förändringar som den förde med sig. Man kan dock fundera över varför katolicismen tilläts återvända till staden och något riktigt svar ger aldrig Roper. Hade befolkningen kanske tröttnat på den hårda disciplinen och kontrollen? Intressant att notera är att Roper nämner att giftermålsrätten avskaffades 1546, men återinfördes då Sverige ockuperade staden 1632. Vilket får en att fundera på hur hårt kontrollerande och disciplinerande den svenska reformationen var. Män och kvinnor var religiöst lika enligt protestanterna men på jorden hade de helt olika uppgifter och plikter. Detta visar Roper oerhört tydligt och på ett övertygande sätt vilket ger läsaren insikter i varför den protestantiska reformationen kunde vinna sådant genomslag hos de styrande grupperna av män.


Hyllningsgravyr med anledning av Gustaf II Adolfs "befriarens" intåg i Augsburg 1632, Nordisk familjebok. (mina citationstecken).

Läs även andra bloggares åsikter om historia, genus, sexualitet, protestantism, reformationen, Lyndal Roper, Augsburg

Helt vanliga män

Christopher R. Browning Helt vanliga män Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, Stockholm 1998. 282 sidor.

Christopher R. Brownings Helt vanliga män är inte något egentligt bidrag till manlighets/maskulinitetsforskningen men det utesluter inte att man kan läsa den som sådan ändå, den handlar trots allt uteslutande om män och hur män beter sig i grupp. Reservpolisbataljon 101 deltog alltså som titeln avslöjar i den slutliga lösningen i Polen. Till en början hade denna bataljon enbart deltagit i tvångsförflyttningar och evakueringar av den judiska befolkningen i Polen. Själva dödandet av dem hade tagit plats i t ex utrotningslägret Belzec. Under sommaren 1942 blev det under ca en månads tid ett avbrott i massmordet i lägren då det var brist på godsvagnar. Mitt under detta anlände reservpolisbataljon 101 till Lublindistriktet i Polen och fick order om att utföra en ”specialinsats”. Trots att det var stopp i trafiken ville man inte avbryta dödandet och bataljonen fick i uppdrag att utföra en massarkebusering i byn Józefów.

Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skonas och skickas till läger, kvinnor, barn och gamla skulle skjutas. Vid ankomsten informerade bataljonens major Trapp om det blodiga uppdraget men tillade att om någon av de äldre kände att denne inte skulle klara av uppdraget så gick det bra att stiga åt sidan. Endast ca 10-12 man nappade på detta erbjudande. Majoriteten av dessa steg dessutom ur ledet sedan de övertygats att inget ont skulle ske med dem då den förste att stiga ur ledet blev beskyddad av majoren då dennes närmste officer börjat skälla ut honom. Grundfrågan för Browning är hur denna reservpolisbataljon som bestod av ”vanliga” tyska män ur Hamburgs arbetar- och lägre medelklass, som bedömts vara för gamla för att göra nytta i armén och dessutom saknade erfarenhet av det ockuperade Polen, så lätt kunde förvandlas till mördare?

Undersökningen är oerhört välskriven och gripande. Utifrån det insamlade materialet konstruerar Browning det historiska förloppet. Det är svårt att inte gripas av kapitlet som behandlar massakern i Józefów och de oerhörda vidrigheter som återges. Språket är neutralt men fantasin skenar iväg. Browning använder här även många målande citat ifrån de förhörda männen vilket bidrar till att skapa en ännu obehagligare närhet. Under denna massaker kunde dessutom skyttarna komma i kontakt med sina offer på ett mycket närmare sätt, då skyttarna skulle ta varsin jude, marschera in med denne i skogen från en uppsamlingsplats och skjuta denne. Förintelsen brukar ju annars beskrivas som helt i avsaknad av kontakt mellan offer och förövare då mördandet skedde i lägren, eller som vid senare arkebuseringsmassakrer där reservpolisbataljon 101 deltog, att några sköt och några höll vakt osv. D v s någon kontakt omöjliggjordes genom en arbetsfördelning. Så var fallet alltså inte i Jozefow.

En skytt fick en mycket gammal man som första offer, vilken gick långsamt och kom fram till avrättningsplatsen där de andra redan hade hunnit skjuta sina judar.

’När min jude fick se sina skjutna landsmän kastade han sig på marken och blev liggande. Då osäkrade jag min karbin och sköt honom i bakhuvudet. Eftersom jag redan tidigare var väldigt uppskakad av den grymma behandlingen av judarna under utrymningen av staden och var helt uppriven sköt jag för högt. Hela bakhuvudet slets loss och hjärnan blottades. Bitar av skallbenet flög upp i ansiktet på sergeant Steinmetz. Detta gav mig anledning att, efter att ha gått tillbaka till lastbilen, söka upp fanjunkaren och begära att få slippa fortsätta. Jag var då så illamående att jag helt enkelt inte orkade mer. Fanjunkaren befriade mig från uppdraget.’(sid. 83)

Under denna första massaker hamnade till slut fler och fler av skyttarna vid en uppsamlingsplats då de bad om att få slippa skjuta fler. Flera försökte gömma sig för att slippa skjuta och/eller höll sig undan på annat sätt. Men reservpolisbataljon 101 var alltså med vid andra tillfällen då judar dödades på detta sätt, även om det antyds att de då oftare hade vakthållningsroller eller annat. De var även med vi flera evakueringar och även i s k ”judejakt” då man letade efter gömda judar i skogen. Männen blev mer härdade och vid senare tillfällen gavs heller inga chanser att slippa deltaga. Browning ger läsaren genom undersökningen en hel mängd detaljer om bataljonens sammansättning och under vems befäl de var. Några officerare lär man känna bättre, framför allt major Trapp och de närmsta officerarna runt honom. Trapp ska ha varit gråtmild då han gav mannarna beskedet om deras fasansfulla uppdrag och han skall heller inte ha deltagit utan hållit sig i stadens polisstation under hela aktionen. Genom undersökningen framstår han som motvillig till dylika aktioner och därför heller ej aktad av vissa andra officerare som ansåg honom vek. Därtill ger Browning även beräkningar på antalet dödade judar, polacker och zigenare. Siffror som i sig är ohyggligt stora och ofattbara.

Men frågan som Browning återkommer till i sitt avslutningskapitel är alltså hur en majoritet av männen kunde bli mördare? I detta kapitel diskuterar Browning en hel del tidigare forskning och olika psykologiska och sociologiska förklaringar. Man kan peka på att ohyggligheter i krig alltid förekommer, speciellt i rasligt/etniskt ideologiskt motiverade krig. Raskriget innebär en brutalisering vilket i sin tur leder till grymheter. Men menar Browning bataljon 101 hade inte tidigare erfarenhet av strid eller kontakt med någon dödsfiende. Brutalisering genom tidigare krigserfarenhet saknades alltså. Brutaliseringen tilltog säkerligen dock efter Józefów. Browning diskuterar även teorier om distanseringen till ”den Andre” som sker genom ideologiska föreställningar vilket möjliggör dödandet. Raul Hilberg har betonat de byråkratiska och administrativa mördarna, dess förmåga att fysiskt distansera förövare och offer. Men bataljonen var ju oerhört nära sina offer och vissa fick ju under en kort stund även kontakt med sina offer. Någon fick reda på att juden de snart skulle skjuta kom från deras egen hemstad Hamburg osv. Ej heller sändes polisbataljonen in för att mörda judar därför att de var speciellt lämpade för uppdraget. De var så att säga bottenskrapet av meniga och officerare menar Browning. Några av de äldre hade ju även kommit i kontakt med andra ideologier före nazisternas maktövertagande och kunde ha haft ett annat förhållningssätt till nazismen än någon som var ung och så att säga växt upp under regimens propaganda. Browning avskriver också den tvingande förklaringen, alltså att männen tvingats göra vad de gjorde under hot om bestraffning, vilket många försökte försvara sig med under rättegångarna. Ingen försvarsadvokat har dock under efterkrigstiden kunnat dokumentera ett enda fall där vägran att döda en civil skulle ha lett till bestraffning av typen koncentrationsläger eller avrättning. Bestraffningarna stod aldrig i proportion till de ohyggliga brott som beordrades.

I slutändan diskuterar Browning Stanley Milgram och dennes numera berömda experiment för att undersöka människors förmåga att stå emot auktoriteter som inte utövade något tvingande hot. Försökspersonerna trodde de deltog i ett experiment till gagn för vetenskapen, d v s de stod under den vetenskapliga auktoriteten. Experimentet gick ut på att försökspersonerna skulle tilldela elchocker till en annan person under förevändningen att det var ett inlärningsprogram. Personen som tog emot chockerna var dock med på det riktiga experimentet d v s några elchocker fick den inte men däremot simulerade denna smärta för att Milgram skulle kunna undersöka försökspersonens reaktioner. Lite olika varianter på experimentet gav olika resultat för försökspersonens lydnad och vilja att följa auktoriteten. Det visade sig att om en icke auktoritär person gav ordern uteblev lydnaden helt, men om försökspersonen gavs ytterligare en uppgift och inte personligen utdelade chockerna var lydnaden i det närmaste total. Socialisering sker inom familj, skola och militärtjänst. Samhället belönar och bestraffar vissa beteenden vilket internaliserar en vilja till lydnad och att frivilligt ingå i ett auktoritetssystem som uppfattas som legitimt skapar en stark pliktkänsla. Browning diskuterar även grupptryck och den form av grupptryck som råder inom militären. Att falla ur ledet och trotsa grupptrycket var i princip omöjligt för de flesta, det var helt enkelt lättare att skjuta. För det första därför att om man vägrade lämnade man över ”grovgörat” till kamraterna och för det andra riskerade man efteråt att bli isolerad och utfrusen ur gruppen. Browning menar även att man kan tänka sig en moralisk förebråelse mot kamraterna, d v s den som inte ville döda ansåg sig vara för god för det. De som vägrade försökte även förekomma kamraternas kritik genom att säga att de inte höll sig för goda för att döda utan istället menade sig vara veka. Browning menar att den hållningen i själva verket förstärkte och legitimerade den manliga egenskapen av att kunna vara hård. De som inte dödade befäste således machovärderingar som gick ut på att det var positivt att vara så pass hård att man klarade att skjuta obeväpnade kvinnor, barn och gamla.

...

Helt vanliga män kan som sagt läsas som ett bidrag till manlighets- maskulinitetsforskningen, men även som ”Helt vanliga människor”, d v s under auktoriteter och utsatta för grupptryck kommer människor med största sannolikhet att göra som auktoriteten eller gruppen gör. Endast ett fåtal ståndaktiga personer kommer att gå emot auktoriteten/gruppen. Om man läser den som en diskussion om manlighet tycker jag återigen att det centrala är rädslan hos män att inte betraktas som män, att inte besitta de egenskaper som enligt samhällsnormen förknippas med manlighet; hårdhet, styrka, handlingskraftighet osv.

I Jens Ljunggrens undersökning diskuterade han även hur Tyskland ”maskuliniserades” efter kriget. Han notar till Bederman och använder sig av den distinktion mellan manlighet och maskulinitet som hon beskrev. Manlighet var föreställningar om högre ideal, icke åtkomliga för alla män medan maskulinitet var det unisona för det manliga könet, det som alla män har. Hos Ernst Jünger under mellankrigstiden, kom t ex manligheten att definieras utifrån en sådan ”ursprunglig naturlighet” och i den krigiska handlingen trädde en primitiv driftsmässig urmänniska fram. Som både Bederman och Ljunggren visar började man alltså under främst mellankrigstiden tillskriva alla män utifrån maskulinitetsbegreppet universella fasta värden. Oavsett klass och tidigare bakgrund var nu alla män hårda, handlingskraftiga, rationella osv. Eller i alla fall skulle de vara det enligt samhällsnormen/överideologin och således försöka leva upp till dessa ideal. Det är ganska lätt att se att Nazityskland hyllade denna typ av ”naturliga” man/maskulinitet för evigt ihopkopplad med den tyska rasen. Genom att tillskriva mannen så pass distinkta egenskaper utifrån dennes kön och ras blev det mer och mer omöjligt att konstruera alternativa manligheter. Den vetenskapliga auktoriteten befäste dessa ”sanningar” och med hjälp av populärkulturen spreds de i allt grövre former.

Vi har en överideologi med dylika förväntningar på män även idag, med likaledes andra förväntningar på kvinnor. I grupper med män, speciellt i militära sammanhang, finns alltså denna ideologi på plats som alla på något vis måste förhålla sig till. Dessa strukturer är ju även så pass rotade i det egna jaget genom uppväxtens socialisering att de flesta inte ens reflekterar över dem. Så även om jag som individ skulle vara medveten om dem måste jag förhålla mig till 10, kanske 100 tals män i ett militärt sammanhang som inte är det och som kommer att betrakta mig som ”onormal” och avvikande om jag skulle påpeka dem.

Någonstans läste jag att Michel Foucault var på väg att skriva in individens historia i alla de maktstrukturer och disciplineringsinstitutioner som han tidigare bearbetat precis innan han avled. Detta arbete blev inte färdigt, men det som fanns antydde att han ansåg individens chanser i maktstruktur som ytterst begränsade för att inte säga obefintliga. Jag minns som sagt inte var jag läste detta men det låter på något vis typiskt Foucaulianskt. I det här sammanhanget kan man även tala om Pierre Bourdieu och hans teorier om hur det kognitiva styr våra ”val” baserat på våra tidigare socialisering, livserfarenheter, miljö, kultur osv. Bourdieu gjorde enorma scheman för vem som kommer att välja att gå på McDonalds och bio istället för opera och en dyr restaurang. En rasistisk indoktrinering från barnsben torde onekligen påverka ”val” senare i livet. Teorin har ju å andra sidan just fått kritik för att man inte således vet om det verkligen går att tala om val eller om det är våra kognitiva tidigare erfarenheter som väljer åt oss.

Om det nu är så att det är våra kognitiva socialiserade preferenser som styr oss har vi inte mycket nytta av Foucaults kritik. Foucault å andra sidan värjde sig från att på något sätt antyda hur en annan bättre värld skulle se ut. Det finns t ex en mycket intressant diskussion mellan Foucault och Noam Chomsky filmad någon gång på 70-talet där frågan just ställs angående hur man kan förändra saker och ting till det bättre. Något förenklat kan man säga att Foucault då menade att varje försök att peka på hur en bättre värld skulle se ut skulle bygga på föreställningar hämtade från den nuvarande vilket han ansåg problematiskt. Chomsky å sin sida, som sysslar med politisk aktivism, menade att det var nödvändigt med en vision om ett bättre samhälle för att inte fastna i likgiltighet och apati.

Det borde egentligen vara värre, om man håller Foucaults kritik för sann, att inte göra något. Men även om människor är medvetna om kritiken, om hur makten fungerar och problemen med den rådande samhällsnormen/ideologin är det ändå ett stort steg att gå från tanke till handling. Grupptillhörigheten och identiteten, framför allt en manlig sådan, ställdes på sin spets för polisbataljon 101 vid Józefów och för många som deltog i förintelsen. Att göra sin plikt inför auktoriteten och gruppen var även där förknippat med belöning, att gå emot skulle få konsekvenser. Att vara man och människa i sociala situationer innebär alltid ett visst mått av strategi där tidpunkt och sammanhang spelar stor roll för hur stort svängrum man tror sig ha för att driva igenom sin egen vilja. Och någonstans hägrar alltid rädslan för att bli utfrusen ur gruppen. För en ensam individ är inte ens en människa, det är först i mötet med en annan individ som individen blir bekräftad som människa.

Bloggar om: Christopher Browning, Nazityskland, manlighet, historia, genus

En ny sida av Första Världskrigets manlighetsideal

Recension: Jens Ljunggren, Känslornas krig Första Världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet, Stockholm 2004. 328 sidor.

Syftet med Ljunggrens undersökning är att analysera den tyska bildningselitens agerande vid Första världskrigets utbrott. Första världskriget är centralt i undersökningen även om mycket av boken handlar om åren innan och 1800-talet samt även analyserar manlighetsdiskursen i Weimarrepubliken. Frågorna kretsar mycket kring hur den bildade eliten formerade och försökte särskilja sig mot övriga samhällsgrupper. Men även hur de ville legitimera den funktion de ansåg sig ha inför den resterande tyska nationens medborgare. Här är just rädslan att uppfattas som omanlig påtaglig, d v s hur göra för att de andra tyska männen inte ska hysa några som helst tvivel på vår manlighet trots att vi tillhör det bildade tänkande samhällsskiktet?

Ljunggrens stora tes som löper genom hela undersökningen är att Tyskland var ett betydligt mer homosocialt samhälle än t ex Storbritannien och Frankrike, vilka Ljunggren i ett kapitel gör en jämförelse med. Åtminstone innan kriget hade kvinnorörelsen förblivit mycket svagare i Tyskland än på andra håll i Europa. De tyska männen hade med lagar och förordningar även lyckats hålla kvinnorna utestängda från den offentliga sfären i betydligt högre utsträckning. Ljunggren beskriver förhållandena med hjälp av den s k tvåsfärsmodellen vilken i sin ontologiska och ideologiska betydelse lanserade ett antal idealbilder av könen som kvalitativa motsatspar och hur de skulle förstås i samhällets könsåtskilda sfärer. Mannen och dennes förnuft härskade i offentligheten och kvinnan hade hand om hemmet där mannen skulle kunna koppla av och få utlopp för några av de känslor han tvingades lägga band på i det offentliga. Detta ideologiska tänkande gav bl a upphov till fysiska begränsningar för kvinnor i det offentliga rummet. Ljunggren menar självklart att även Tyskland var ett tvåsfärsamhälle, framför allt i den fysiska bemärkelsen, däremot inte lika tvärsäkert hävdar han, i den ontologiska och ideologiska bemärkelsen. Det har visat sig att kvinnor i både Frankrike och England hade betydligt större närvaro i den fysiska offentligheten vilken skapade skarpare ontologisk och ideologisk delning mellan begreppen manligt och kvinnligt.

I Tyskland var däremot kvinnorna i betydligt mindre utsträckning alltså närvarande rent fysiskt vilket skapade ett större homosocialt rum och plats för annorlunda tolkningar av manlighet. Den ideologiska uppdelningen mellan privat och offentlig blev inte lika skarp i Tyskland som i England och Frankrike och inte heller de ontologiska särskiljningarna mellan manligt och kvinnligt skriver Ljunggren. Det fanns t o m en motvilja hos bildningseliten att särskilja privat och offentligt. Utifrån detta använder sig Ljunggren av begreppet tredje sfär, alltså en homosocial sfär som i det fysiska rummet var mycket skarp men som ideologiskt och ontologiskt var betydligt mer rörlig. Ett exempel var de s k mansförbunden. Dessa vilade på principen om manlig gemenskap och kvinnlig uteslutning. Samtida sociologer hade svårt att placera in dessa i privat eller offentlig. De var ofta stängda sällskap med mystiska ritualer med framträdande drag av rus, extas och emotionell irrationalitet. Ett sätt att tolka dem menar Ljunggren är att männen försökte undkomma uppdelningen mellan privat och offentlig.

Som titeln på denna undersökning anger är det alltså den tyska bildningseliten som undersöks. Ljunggrens definition för vilka som ingick där sluter sig till de främsta humanisterna, samhällsvetarna och författarna vid tiden. Om man då har Ljunggrens antagande om att det tyska samhället var betydligt mer homosocialt än andra så är det alltså denna bildade elits försök att hävda sig hierarkiskt mot andra manliga grupper som undersöks. Likt Gail Bedermans undersökning av vita amerikanska medelklassmän var även denna tyska elitklass hotad av de andra männen i det egna samhället och tvingad att kämpa för sin manlighet i denna hierarki. Hoten kom dels från det ekonomiska borgerskapet och dels från arbetarklassen, men saknade alltså i större utsträckning något ”hot” från en kvinnorörelse.

Ett sätt att särskilja sig från de andra manliga grupperna var att konstruera en manlighet som var mer rörlig i förhållande till könen. Att jämka samman manliga och kvinnliga drag och skapa en s k ”hel människa”. Enligt flera av de av Ljunggren undersökta medlemmarna ur den s k bildningseliten kunde man i manlighetsbegreppet foga in fler betydelser än enbart förnuft, självbehärskning, mod och styrka. Mannens storhet låg istället i dennes möjlighet att realisera sig själv som fulländad individ på en högre nivå och däri ingick även traditionellt "kvinnliga egenskaper" som känsla och andlighet. Denna möjlighet var dock förbehållen bildade män. Kvinnor kunde bara vara kvinnor och även andra män som den förvärvsborgerliga kom till korta eftersom han bara kunde vara man. De exempel Ljunggren ger som medlemmar av bildningseliten som alltså propagerade för en sådan manlighet består av flertalet kända namn som t ex Nietzsche eller sociologen Georg Simmel. Ljunggren tvingas därför bena i och förklara dessa filosofer och intellektuellas teser, men överlag tycker jag han lyckas bra utan att trassla in sig för mycket eller göra det för komplicerat.

Något av det intressantaste med undersökningen är även hur den visar hur denna bildningselit var viktig för skapandet av nationen och den nationella självbilden. I texter försökte man bl a förena Goethe och järnkanslern Bismarck. De skulle inte ses som motsatser utan som varandras komplement. Ljunggren skriver även om den s k Bismarckkulten där hyllandet av den samme bl a tog sig uttryck i ett frenetiskt bildande av föreningar som samlade in pengar för att bygga statyer och minnesmärken över Bismarck.
Bara under 1890-talet bildades över 300 föreningar och snart hade över 700 Bismarckminnesmärken rests. Centralt i kulten av Bismarck var föreställningen om honom som en handlingskraftig man, att snabbt fatta beslut och därefter genomföra dem. Bildningseliten, men även Wilhelm II ansågs ha svårt att leva upp till ett sådant handlingsbegrepp skriver Ljunggren. De tycktes lida brist på manlig handlingskraft och praktisk verksamhet. Bildningseliten hävdade därför ivrigt att man inte skulle göra skillnad på militarism, konst och akademi och att grunden för landets militära framgångar låg i den anda som förvaltats av just bildningseliten. Därför misslyckades också de intellektuella i de allierade länderna med att få med sig sina tyska kollegor i att fördöma Tysklands beteende mot Belgien under kriget. Att få de tyska intellektuella att ta avstånd ifrån och skilja på krig och kultur innebar att man berörde en öm punkt på den tyska bildningselitens manlighetsuppfattning. Här ingick ju att de lärda ansåg sig även vara en viktig del i krigföringen. Militarismen hade försvarat den tyska kulturen och militarism och vetenskap sammanfogades.

Ljunggrens undersöknings utgångspunkt är ett homosocialt Tyskland med en särskild bildningselit och denna gav mannen och det som ansågs manligt några fler nyanser. Nyanser hämtade från det som generellt brukade betraktas som kvinnligt, speciellt i den s k tvåsfärsmodellen. Det Ljunggren sedan gör att genom exempel från författare inom denna bildningselit bevisa denna tes. Några överraskningar i undersökningen är det således inte gott om och det kanske har med Ljunggrens urval att göra. Han utesluter bildkonstnärerna men även större delen av den politiska vänsterscenen. ”ingenting om namn som Lukács, Ernst Bloch eller Frankfurterskolan.”(s. 35) och detta av arbetsekonomiska skäl. Jag kan å ena sidan förstå begränsningen men å andra sidan tänker jag hela tiden när jag läser undersökningen på Marx kritik av den tyska ideologin eftersom mycket av det som Ljunggren undersöker just är ”tysk ideologi” d v s just det som så träffande blir skjutet i sank i Marx lilla skrift. Marx och Engels efterföljare hade (väl?) en betydande plats i det intellektuella Tyska samhället. De torde även ha en plats i Ljunggrens undersökningsvärld bland bildningseliter och kunde förmodligen ha fogats in i många av de tankemönster och uppfattningar som den undersökta avgränsade bildningseliten hade. Kanske skulle en ytterligare undersökning av de tyska vänsterintellektuellas manlighetssyn i början av 1900-talet och tiden kring Första världskriget vidga och sätta in Ljunggrens undersökning i ett ännu större och mer nyanserat sammanhang.

Bloggar om: Jens Ljunggren, historia, Tyskland, manlighet, genus, Första Världskriget

Social hygien

Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta -studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm Carlssons, 2000. 248 s.

Efter att ha läst Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta får man en nästan konspiratorisk känsla av att på något sätt vara tillrättalagd. Folkhemstillrättalagd om man nu kan säga så. Kan det verkligen vara så att jag ska leva i en miljonprojektslägenhet från 1950-60-talet, på ett visst rationellt och effektivt sätt? Har en s.k. socialingenjör tänkt ut allting åt mig? Kan det t.ex vara så att jag ska förvara dammsugaren i städskrubben och verkligen använda den fastskruvade dammsugarslanghållaren som ingick i lägenheten för maximalt effektiv och rationell användning och förvaring av min dammsugare? Var kom då dessa rationella och effektiva tillrättaläggande tankar ifrån?

1800-talets borgerliga Europa ville rasera det gamla adel- och furstesamhället och ta bort anor och privilegier, införa yttrandefrihet, tryckfrihet och framför allt, införa näringsfrihet. Pengar var måttet på framgång för denna klass, en duglig medborgare var framgångsrik, misslyckande och fattigdom berodde på personliga brister. I de borgerliga familjerna drogs skarpa gränser upp mellan offentligt och privat. Man skulle skilja på arbete och fritid. Två olika sfärer, helt åtskiljda, den offentliga sfären, d v s den manliga och den privata sfären till kvinnan. Enligt idealet skulle mannen i den offentliga sfären, förutom arbeta, t.ex delta aktivt i politiska och kulturella klubbar. De fysiska hemmet blev också uppdelat. Semioffentliga rum skapas, kammare, salonger och gemak som ska vara representativa för gäster. Sovrum, kök och toaletter är nu helt privata dit ingen förutom familjen har tillträde. Tjänstefolk förutsätts nu att bo själva och ska inte bo tillsammans med familjen. Det privata åtskiljs så hårt att det även blir väldigt hemligt. Sexualiteten blir så hemlig att en kvinna helst inte ska känna till den. En borgerlig kvinna ska inte känna till politik och resten av världen. Hon förutsätts kunna konversera om trevliga saker vara oskuldsfull och se upp till mannen. Hon ska absolut inte arbeta. Det är mannen som ska försörja familjen.

Redan i 1800-talets borgerliga värld är väldigt mycket redan uttänkt, indelat och inordnat, framförallt för kvinnan och hennes sysslor i hemmet. Kring slutet av 1800-talet sker även en oerhörd utveckling av teknologiska och medicinska framsteg, och utvecklingen inom psykologin. Synen på samhällskroppen och den formbara människan och den så kallade social-darwinismen. Många borgare uttryckte en stark oro inför de fattiga klasserna på 1880-talet. Trots tankarna att fattigdom var självförvållad och en följd av individuell svaghet, börjar en opposition mot detta synsätt växa. Misären i de fattiga bostadskvarteren höll på att göra människorna till barbarer och djuriska varelser enligt den tyska socialisten Gustav Schmoller. För den Engelske stadsreformatören Edwin Chadwick var det inte fattigdomen som var det stora hotet utan de sanitära missförhållandena som hotade att försvaga och försämra den arbetsföra befolkningen. Det var en kombination av rädsla för revolution från de mindre bemedlade samhällsgrupperna och samtidigt en vilja att förbättra levnadsstandarden för denna grupp i syfte att förbättra ekonomin.

Slutet av 1800-talet ger oss själva grunderna för de ideal och värderingar och framför allt den "tillrättaläggande" politiken som skall komma längre fram in på 1900-talet. Ett upphöjt ideal, en norm av hur en god människa ska se ut, leva och arbeta, kombinerat med den grundläggande tanken på den formbara människan som man kan göra god bara man hittar de rätta metoderna. Samtidigt är det som Hirdman skriver, synen på människor ovanifrån och nedåt. Där några vet hur det ska vara och talar om det.

Arbetarnas bostad och hem är det som hamnar i fokus för de tidiga socialhygienisterna.
Skräcken för det klena folkmaterialet och hur man skulle lösa den sociala frågan blev till ett samhällsansvar och en plikt att göra någonting åt. Tilltron ökar till det vetenskapliga och rationella samhällsplanerandet. Det handlar om att få ordning på de fattiga mindre bemedlade i samhället, de som inte visste hur man levde på rätt sätt, om att styra och leda in dessa människor på rätt väg för att kunna bli rätt sorts goda medborgare. Men hur skulle det gå till? Hirdman skriver ”hur mycket av det privata ska inordnas?”

I och med socialdemokraternas framgångar i Sverige under mellankrigstiden och framväxten av folkhemstankarna får vi en förskjutning i den socialdemokratiska politiken. Marxistiska tankegångar om folkets övertagande av produktionsmedlen till det allmännas ägo byts ut mot en rimligare socialdemokratisk planhushållningsideologi.
Den socialdemokratiske ideologen Gustaf Steffen hävdade att, proletariatet var ”själsligt mördat människomaterial” och att marxisterna inte hade monopol på socialismen. De hade tvärtom försatt socialismen till att enbart handla om klasskamp när det i själva verket handlade om socialism som samhällsansvar, vilket berörde alla i samhället, enligt Steffen. Förskjutningen i politiken innebar avskaffandet av klasskampen, det intressanta var nu den gemensamma folkstammens överlevnad. Man byter politiskt fokus från det stora livet, det offentliga livet, där man arbetar och engagerar sig med sina medmänniskor i fackföreningar, mot det lilla livet, de sociala frågorna eller hemmet och det som sker i hemmet.

Hirdman skriver mycket om utopisterna, de som såg problemen och ville göra något åt det genom storslagna visioner av hur det goda livet skulle formas. Framför allt hur livet i folkhemmet skulle se ut och hur det skulle levas. Utopisterna, de sociala ingenjörerna, experterna, professorerna och beslutsfattarna har en gemensam fruktan för att folket levde fel, vilket ledde till degenerering och försämring av folkmaterialet. Genom att folket levde fel kunde inte samhället moderniseras och utvecklas i den riktning dessa människor önskade. Allvaret låg i djupa samhällsekonomiska aspekter, den framtida ekonomin och produktiviteten var hotad, i och med det också hela den svenska kulturens överlevnad. Källan till den breda folkmassans moraliska och psykiska ohälsa fanns alltså i den trångbodda och omoraliska bostaden. ”Incestfallen äro synnerligen ofta att finna i de trångbodda familjerna” och även ”homosexuella händelser befrämjades av trångboddhet” och vanan att ha gemensamma sovplatser. Trångboddheten skapade mindervärdighetskänslor, asocialitet och sexuella perversioner, enligt Alva Myrdal. En dålig bostad bidrog till att sänka en människas psykiska hälsa och gav minskad arbetsförmåga.

Den kanske allra viktigaste aspekten för att få fram det rätta folkmaterialet blev att fostra barnen rätt. Många utopister tänkte sig att experter skulle fostra barnen.
Ville inte den gamla sortens människor fostra sina barn rätt skulle samhället kunna gripa in och ta ifrån föräldrarna sina barn. Vissa skulle i så fall inte heller vara värdiga att föda barn, alltså upptakten till steriliseringslagarna. Alva Myrdal tänkte sig ett nytt funktionalistiskt höghus som bl a innehöll en kollektiv barnkammare med spädbarnsavdelning, en barnkammare och småskola ingick även i det nya huset. Hon tänkte sig att barnen i huset övervakades av utbildade barnpedagoger som förde protokoll över deras hälsa, vidare skulle ”de späda barnen skötas med av sköterskor med näs- och munbindel, vilket också ska krävas av föräldrarna, i vart fall om de är förkylda". En expertis skulle alltså finnas tillgänglig som innehade de specialkunskaper som krävdes för att fostra barn rätt.

En människas värde berodde på dennes produktiva arbetsinsats. Enligt Alva Myrdal blev instängda hemmafruar i små lägenheter som sysslade med hemarbete feta, slöa och egoistiska. Hushållsarbetet var improduktivt, irrationellt och utvecklingshämmande. Alva Myrdal ville få ut kvinnorna i arbetslivet. Familjen skulle bestå av man och hustru som båda förvärvsarbetade medan barnen omhändertogs av professionella barnuppfostrare på dagarna. Dessa tankar fick dock inte något brett stöd. Som Hirdman skriver ”Gamla föreställningar om det kvinnliga könets specifika egenskaper hindrade ett deltagande.” Det gamla genuskontraktet bestod. Kvinnan skulle vara i hemmet även om det ansågs improduktivt. Men vad skulle hon då göra där?

Kvinnorna i det nya folkhemmet skulle bli professionella hemmafruar. D v s hon skulle vara expert på att sköta ett hushåll. Allt kunde rationaliseras och effektiviseras med hjälp av vetenskapen. Hemarbetet skulle systematiseras för att på något sätt bli en legitim profession. Undersökningar visade hemarbetets innehåll och uppdelning i tid: städning 12-25 %, matlagning 25-35 %, lagning och sömnad 10- 28 % o s v. Matlagningen var det som tog mest tid och vissa tänkte sig därför att matlagning i större skala var det enda rätta. Inrättande av storkök skulle vara det ideala. Även städning tog för mycket tid. 2 ½ timme per dag städade kvinnorna sina lägenheter i Stockholm. Det var onödigt mycket tycktes det. Man tänkte sig istället att 1 ½ -2 timmar borde räcka. Hirdman menar att detta var en kompromiss mellan utredarna och kvinnorna. Städningen var kvinnornas sätt att värja sig undan moderniseringen och att i ”städningen fanns kvinnornas egenvärde.”. D v s i hushållsarbetet och städningen fanns kvinnans kultur, ”måttet på den kvinnliga skötsamheten”, och man ville inte stöta sig med denna.

För att skapa dessa professionella kvinnor krävdes experter som undervisade och upplyste kvinnorna hur hemarbetet skulle skötas på det rationella och effektiva sättet. För kvinnor saknade ju kompetens även i de enklaste ting, ifrån SOU 1947:46 kan man läsa att; ”även beträffande andra och till synes mycket enkla och okomplicerade frågor sakna kvinnorna sakliga, vetenskapligt, utforskade och prövade regler.” Hirdmans poäng är att samtidigt som man ville modernisera kvinnorna och hushållsarbetet genom vetenskap och rationellt tänkande så förvandlade man dem samtidigt till amatörer. Hushållsarbetet som det tidigare utförts var bara fel och irrationellt. Nu skulle man vara tvungen att skola om alla kvinnor att göra det på det rätta vetenskapligt korrekta sättet. Det lilla köket skulle vara rationellt, effektivt och litet för att spara steg och skapa inövade exakta rörelser, och vidare litet för att få folk in i sina vardagsrum. Inget fick lämnas åt slumpen när man skulle skapa det nya rationella och effektiva hemmet, t o m antalet grytor och linnen räknades på nationell nivå och värden för korrekt och rationellt antal hushållsföremål togs fram. En simpel hemmafru i en industriarbetares hem kunde väl knappast ha en aning om hur många kastruller hon egentligen behövde?

Det fanns dock en paradox. Dels fanns tron hos utopisterna på den goda människan som var förnuftig och klok och kunde ta till sig den rätta ordningen som lades fram. Dels en tro att folk trots allt inte var så kloka, och att staten måste skydda människorna från sig själva. En misstänksamhet mot den goda människan om man så vill. Efter andra världskriget funderade man på om det bara var diktaturer som kunde totalplaneras? Svaret blev nej. Demokratier och det goda måste också kunna planeras. En välfärdsstat är en välplanerad stat som bryr sig om hur människor lever.

Det styrande i samhället såg uppenbarligen folkhemsbyggandet som ett kall, något som måste göras för att modernisera och förbättra tillvaron för alla. Det statliga ansvaret över folket. Folk levde ju fattigt och dessutom fel och måste således tas om hand. Som Hirdman skriver ”inget folk gjorde var bra och de borde göra allt annorlunda”. Vetenskap, rationalitet, viljan till att göra och tilliten till den goda staten och den tekniska potensen samt alla de senaste ekonomiska, sociala, psykologiska forskningen och rönen som man hade på sin sida. ”Politik som börjar utövas inom områden som inte tillhört politikens sfär” Arbetarna är barn som ska tas om hand om av staten. Den goda demokratiska staten skulle skydda människorna mot sig själva. Socialdemokratins program går från att ha handlat om arbete och kapitalet, till att handla om arbetet och hemmet, folkhemmet.

Hirdman skriver om den mest tragiska aspekten av allt detta, nämligen om de andra, de som blev kränkta, de människor som inte ville eller kunde rätta in sig i ledet och leva det rätta lilla moderna nya livet trots statens tillrättaläggande uppfostring. Hon menar att i och med att man tydligt målade upp en bild av hur den rätta människan levde och förväntades leva i det nya samhället så får man samtidigt klart för sig hur de som levde fel såg ut. Det mest skrämmande resultatet blev sterilisering för de ”asociala individer av förevarande uppenbart själsligt defekta typ bliva föremål för sterilisering i största möjliga utsträckning”, som det står i SOU1936:46 i betänkande angående sterilisering. Steriliseringen var bara ytterligare ett sätt att få bukt med de felaktiga degenererade och av det gamla samhället behållna individerna som inte hade någon plats i det moderna. Det hela bottnade i en rädsla för att om ingenting gjordes åt folkstammens förtvinande skulle hela den svenska kulturen gå under i den socialdarwinistiska kampen mot de övriga nationerna.

Bloggar om: historia, social hygien, sociala ingenjörer, Yvonne Hirdman, genus