En ny sida av Första Världskrigets manlighetsideal

Recension: Jens Ljunggren, Känslornas krig Första Världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet, Stockholm 2004. 328 sidor.

Syftet med Ljunggrens undersökning är att analysera den tyska bildningselitens agerande vid Första världskrigets utbrott. Första världskriget är centralt i undersökningen även om mycket av boken handlar om åren innan och 1800-talet samt även analyserar manlighetsdiskursen i Weimarrepubliken. Frågorna kretsar mycket kring hur den bildade eliten formerade och försökte särskilja sig mot övriga samhällsgrupper. Men även hur de ville legitimera den funktion de ansåg sig ha inför den resterande tyska nationens medborgare. Här är just rädslan att uppfattas som omanlig påtaglig, d v s hur göra för att de andra tyska männen inte ska hysa några som helst tvivel på vår manlighet trots att vi tillhör det bildade tänkande samhällsskiktet?

Ljunggrens stora tes som löper genom hela undersökningen är att Tyskland var ett betydligt mer homosocialt samhälle än t ex Storbritannien och Frankrike, vilka Ljunggren i ett kapitel gör en jämförelse med. Åtminstone innan kriget hade kvinnorörelsen förblivit mycket svagare i Tyskland än på andra håll i Europa. De tyska männen hade med lagar och förordningar även lyckats hålla kvinnorna utestängda från den offentliga sfären i betydligt högre utsträckning. Ljunggren beskriver förhållandena med hjälp av den s k tvåsfärsmodellen vilken i sin ontologiska och ideologiska betydelse lanserade ett antal idealbilder av könen som kvalitativa motsatspar och hur de skulle förstås i samhällets könsåtskilda sfärer. Mannen och dennes förnuft härskade i offentligheten och kvinnan hade hand om hemmet där mannen skulle kunna koppla av och få utlopp för några av de känslor han tvingades lägga band på i det offentliga. Detta ideologiska tänkande gav bl a upphov till fysiska begränsningar för kvinnor i det offentliga rummet. Ljunggren menar självklart att även Tyskland var ett tvåsfärsamhälle, framför allt i den fysiska bemärkelsen, däremot inte lika tvärsäkert hävdar han, i den ontologiska och ideologiska bemärkelsen. Det har visat sig att kvinnor i både Frankrike och England hade betydligt större närvaro i den fysiska offentligheten vilken skapade skarpare ontologisk och ideologisk delning mellan begreppen manligt och kvinnligt.

I Tyskland var däremot kvinnorna i betydligt mindre utsträckning alltså närvarande rent fysiskt vilket skapade ett större homosocialt rum och plats för annorlunda tolkningar av manlighet. Den ideologiska uppdelningen mellan privat och offentlig blev inte lika skarp i Tyskland som i England och Frankrike och inte heller de ontologiska särskiljningarna mellan manligt och kvinnligt skriver Ljunggren. Det fanns t o m en motvilja hos bildningseliten att särskilja privat och offentligt. Utifrån detta använder sig Ljunggren av begreppet tredje sfär, alltså en homosocial sfär som i det fysiska rummet var mycket skarp men som ideologiskt och ontologiskt var betydligt mer rörlig. Ett exempel var de s k mansförbunden. Dessa vilade på principen om manlig gemenskap och kvinnlig uteslutning. Samtida sociologer hade svårt att placera in dessa i privat eller offentlig. De var ofta stängda sällskap med mystiska ritualer med framträdande drag av rus, extas och emotionell irrationalitet. Ett sätt att tolka dem menar Ljunggren är att männen försökte undkomma uppdelningen mellan privat och offentlig.

Som titeln på denna undersökning anger är det alltså den tyska bildningseliten som undersöks. Ljunggrens definition för vilka som ingick där sluter sig till de främsta humanisterna, samhällsvetarna och författarna vid tiden. Om man då har Ljunggrens antagande om att det tyska samhället var betydligt mer homosocialt än andra så är det alltså denna bildade elits försök att hävda sig hierarkiskt mot andra manliga grupper som undersöks. Likt Gail Bedermans undersökning av vita amerikanska medelklassmän var även denna tyska elitklass hotad av de andra männen i det egna samhället och tvingad att kämpa för sin manlighet i denna hierarki. Hoten kom dels från det ekonomiska borgerskapet och dels från arbetarklassen, men saknade alltså i större utsträckning något ”hot” från en kvinnorörelse.

Ett sätt att särskilja sig från de andra manliga grupperna var att konstruera en manlighet som var mer rörlig i förhållande till könen. Att jämka samman manliga och kvinnliga drag och skapa en s k ”hel människa”. Enligt flera av de av Ljunggren undersökta medlemmarna ur den s k bildningseliten kunde man i manlighetsbegreppet foga in fler betydelser än enbart förnuft, självbehärskning, mod och styrka. Mannens storhet låg istället i dennes möjlighet att realisera sig själv som fulländad individ på en högre nivå och däri ingick även traditionellt "kvinnliga egenskaper" som känsla och andlighet. Denna möjlighet var dock förbehållen bildade män. Kvinnor kunde bara vara kvinnor och även andra män som den förvärvsborgerliga kom till korta eftersom han bara kunde vara man. De exempel Ljunggren ger som medlemmar av bildningseliten som alltså propagerade för en sådan manlighet består av flertalet kända namn som t ex Nietzsche eller sociologen Georg Simmel. Ljunggren tvingas därför bena i och förklara dessa filosofer och intellektuellas teser, men överlag tycker jag han lyckas bra utan att trassla in sig för mycket eller göra det för komplicerat.

Något av det intressantaste med undersökningen är även hur den visar hur denna bildningselit var viktig för skapandet av nationen och den nationella självbilden. I texter försökte man bl a förena Goethe och järnkanslern Bismarck. De skulle inte ses som motsatser utan som varandras komplement. Ljunggren skriver även om den s k Bismarckkulten där hyllandet av den samme bl a tog sig uttryck i ett frenetiskt bildande av föreningar som samlade in pengar för att bygga statyer och minnesmärken över Bismarck.
Bara under 1890-talet bildades över 300 föreningar och snart hade över 700 Bismarckminnesmärken rests. Centralt i kulten av Bismarck var föreställningen om honom som en handlingskraftig man, att snabbt fatta beslut och därefter genomföra dem. Bildningseliten, men även Wilhelm II ansågs ha svårt att leva upp till ett sådant handlingsbegrepp skriver Ljunggren. De tycktes lida brist på manlig handlingskraft och praktisk verksamhet. Bildningseliten hävdade därför ivrigt att man inte skulle göra skillnad på militarism, konst och akademi och att grunden för landets militära framgångar låg i den anda som förvaltats av just bildningseliten. Därför misslyckades också de intellektuella i de allierade länderna med att få med sig sina tyska kollegor i att fördöma Tysklands beteende mot Belgien under kriget. Att få de tyska intellektuella att ta avstånd ifrån och skilja på krig och kultur innebar att man berörde en öm punkt på den tyska bildningselitens manlighetsuppfattning. Här ingick ju att de lärda ansåg sig även vara en viktig del i krigföringen. Militarismen hade försvarat den tyska kulturen och militarism och vetenskap sammanfogades.

Ljunggrens undersöknings utgångspunkt är ett homosocialt Tyskland med en särskild bildningselit och denna gav mannen och det som ansågs manligt några fler nyanser. Nyanser hämtade från det som generellt brukade betraktas som kvinnligt, speciellt i den s k tvåsfärsmodellen. Det Ljunggren sedan gör att genom exempel från författare inom denna bildningselit bevisa denna tes. Några överraskningar i undersökningen är det således inte gott om och det kanske har med Ljunggrens urval att göra. Han utesluter bildkonstnärerna men även större delen av den politiska vänsterscenen. ”ingenting om namn som Lukács, Ernst Bloch eller Frankfurterskolan.”(s. 35) och detta av arbetsekonomiska skäl. Jag kan å ena sidan förstå begränsningen men å andra sidan tänker jag hela tiden när jag läser undersökningen på Marx kritik av den tyska ideologin eftersom mycket av det som Ljunggren undersöker just är ”tysk ideologi” d v s just det som så träffande blir skjutet i sank i Marx lilla skrift. Marx och Engels efterföljare hade (väl?) en betydande plats i det intellektuella Tyska samhället. De torde även ha en plats i Ljunggrens undersökningsvärld bland bildningseliter och kunde förmodligen ha fogats in i många av de tankemönster och uppfattningar som den undersökta avgränsade bildningseliten hade. Kanske skulle en ytterligare undersökning av de tyska vänsterintellektuellas manlighetssyn i början av 1900-talet och tiden kring Första världskriget vidga och sätta in Ljunggrens undersökning i ett ännu större och mer nyanserat sammanhang.

Bloggar om: Jens Ljunggren, historia, Tyskland, manlighet, genus, Första Världskriget