torsdag 21 februari 2008

Gail Bederman: Manlighet och Civilisation

Recension: Gail Bederman, Manliness & Civilisation A cultural history of gender and race in the United States 1880–1917, University of Chicago Press, 1995. 307 s.

Gail Bederman undersöker den manlighetsdiskurs som fördes i USA mot slutet av 1800- och början av 1900-talet av den vita medelklassen. Denna diskurs var tätt knuten till föreställningar om civilisation och ras. I sin inledning skriver Bederman på ett mycket intressant sätt om manlighet och den historiska forskning som den genererat. Tidigare forskning har visat att medelklassen var väldigt intresserad, ibland nästan besatt av manlighet runt 1900-talets början. Den explosionsartade ökningen av t ex cowboynoveller och intresset för jakt och fiske har bl a undersökts. Bederman tar dock avstånd från påståendet att manligheten runt 1900-talet skulle ha varit i en kris. Det finns inga belägg för att det tidiga 1900-talets män någonsin skulle ha tappat förtroendet för mannens identitet och dennes självklara rätt att utöva makt. En kris menar Bederman, antyder dessutom att manlighet är en transhistorisk fixerad essens som skulle ha haft sina bra och dåliga stunder istället för att vara en ideologisk konstruktion som ständigt formuleras om.

Den amerikanske borgerlige mannens självbild stötte ändå mot slutet av 1800-talet på viss patrull då samhället och de ekonomiska förutsättningarna förändrades. Denna självbild innefattade inslag av en s k ”self-made man”, en sorts entreprenör. Mot slutet av 1800-talet fanns mindre och mindre utrymme och möjlighet för alla medelklassens män att förverkliga sig själva som ”self-made men” då storföretag tagit över allt större delar av det ekonomiska livet. Även arbetarklassens män, många av dem immigranter, hade börjat tävla med medelklassens män på den manligt dominerade politiska arenan. Ett klasskrig uppfattades av många som ofrånkomligt. Även medelklassens kvinnor hade börjat utmana de gamla föreställningarna och började kräva att få studera samt rösträtt. Och inte nog med det, samtidigt fick medelklassens män reda på att de nu hotades av en ny sjukdom; neurasteni. Denna spred sig bland medelklassens män och berodde på överansträngda hjärnor och nervbanor enligt dåtidens läkare. Denna sjukdom fick många att anse att medelkassens män nu blivit dekadenta och förlorat sin vitalitet och virilitet.

I sin inledning visar även Bederman hur begreppen ”manlighet” (manliness) och ”maskulin” (masculine) särskiljdes i t ex uppslagsböcker runt 1890-talet. Manlighet var den karaktär eller beteende värdigt av en man, här tänkte man sig främst de borgerliga idealen t ex sexuell självbehärskning, viljestyrka och en stark karaktär. Maskulinitet däremot kunde innehas av vilken man som helst och byggde mer på mannens karaktäristika och fysik. Det kunde även gälla maskulina kläder eller maskulina yrken. Maskulinitet kunde alltså användas över klass och rasgränserna eftersom alla män var maskulina. Detta begrepp fylldes sedan med fler föreställningar och mot 1930-talet innefattade det även aggressivitet, fysisk styrka och manlig sexualitet. Maskulinitet var alltså ett begrepp som gav associationer till något naturligt och äkta, men som även tog ett visst avstånd från de borgerliga föreställningarna om absolut självbehärskning. I denna manlighetsdiskurs uppstod en paradox. Hur kunde vita medelklassmän konstruera manlighet i termer av både civiliserad manlighet och den eftersträvansvärda virila och primitiva maskuliniteten? Bederman menar att båda begreppen figurerade i diskursen om ”civilisation”. Civilisation användes på en mängd motsägelsefulla sätt för att legitimera maktinnehav, främst vita mäns maktinnehav, men som Bederman visar använde även motståndare till medelklassmännens hegemoni begreppet civilisation för sina egna syften.

Genom att främst undersöka fyra historiska personer och deras texter visar Bederman hur civilisationsdiskursen användes och omformulerades för olika syften. Kapitlen i boken är efter inledningen indelade efter de historiska personerna. Det är dels Ida. B. Wells, en svart kvinna som bl a försökte förbjuda lynchningarna av svarta män i södern. Då hon inte fick något gehör hemma i USA lyckades hon ta sig över atlanten till Storbritannien och föreläste där om brutaliteten i lynchningarna av svarta. Hon använde begreppet civilisation för att påvisa USA:s barbari och brist på just civilisation i samband med lynchningarna. De vita män som utförde lynchningarna hade börjat legitimera detta genom att hävda att den svarte mannen våldtog vita kvinnor. ”The Negro rapist” blev en stereotyp som användes inte bara i södern utan i hela USA, såväl i folkmun som i medier. Wells argumenterade istället att de var de vita kvinnorna som bar skulden för detta. De var de som hade lockat och lurat svarta män i fördärvet. Wells menade även att lynchmobbarna var omanliga och fega tvärtemot vad lyncharna hävdade, att de var just manliga. De var inte vit manlighet som höll svart lust under sin kontroll, de var istället vita mäns lust som löpte amok och förstörde svart manlighet enligt Wells. Wells talade alltså i Storbritannien där publiken chockades av hennes berättelser och detta var precis hennes poäng. Att framställa USA som ociviliserat i ögonen på de andra civiliserade nationerna. Wells spelade på de amerikanska männens rädsla att bli betraktade som omanliga av andra män i andra nationer.

Nästa person i boken är den vita manliga barnpedagogen Stanley Hall som menade att pojkar i uppfostringssyfte borde få större utrymme att bete sig som vildar och anamma deras primitivitet. En sådan uppfostran skulle sedan skydda dem mot neurasteni senare i livet. Hall försökte nämligen lösa en annan paradox. Sann civilisation kunde bara tillfalla vita män, men samtidigt bröt civilisation ned den manliga kroppen och gav den neurasteni. Hotet var här alltså ”övercivilisering” vilket innebar dekadens och feminisering. Hall tänkte sig därför en evolutionsstege där pojkar utvecklades till män, barbari följdes av civilisation osv. Vita barn tänkte man sig hade ungefär samma hjärnkapacitet som vuxna svarta eftersom deras intellektuella utveckling avstannat ungefär där vita barn befann sig. Vita barn kunde därför ses som primitiva vildar. Tanken var att barn inte fick bli för tidigt civiliserade då detta skulle göra dem svaga och i framtiden ge dem neurasteni. Paradoxalt nog gjorde detta Hall till en anti-imperialist. Genom att säga att barn inte fick bli för tidigt civiliserade hävdade han det samma angående de andra ”primitiva raserna”. Dessa raser betraktade han som i behov av hans och andra experters upplysta beskydd. Hall såg sig själv som en raspedagog och de primitiva raserna som omanliga barn vilket det var faderns skyldighet att uppfostra, inte utnyttja och förslava.

Därefter analyserar Bederman en av de tidiga ”feministerna”, Charlotte Perkins Gilman och hennes kamp för att åtminstone jämställa vita kvinnor med vita män. Gilman och raspedagogen Hall ovan drog helt olika slutsatser angående begreppet civilisation. Hall som tänkte sig att civilisationen försvagat män sökte en primitiv förlaga för att stärka maskuliniteten. Gilman å andra sidan menade att män redan var för mäktiga för sitt eget bästa och på bekostnad av kvinnor. I begreppet civilisation såg hon ett sätt att stärka kvinnorna. I det primitiva tillståndet menade hon hade kvinnor och män varit jämlika. Kvinnor hade varit kraftfulla och virila och ett återställande av denna maktfördelning skulle motverka civilisationens tendenser till dekadens och kollaps. Men detta gällde alltså bara vita kvinnor, vilka hon menade måste delta i ”the millennial quest for human evolutionary advancement.”

Det sista kapitlet behandlar Theodore Roosevelt, vilket ytterligare gör undersökningen intressant. Genom att koppla denne välkände och verkligt maktinnehavande persons föreställningar till de ovan nämnda figurerna, som eventuellt är mindre kända för läsaren, lyfter Bederman undersökningen ytterligare en nivå och man får ännu en dimension av den manlighetsdiskurs som undersöks. Roosevelt har i tidigare forskning kopplats till extremt manliga ideal och en bild av en verklig karlakarl vilken delvis skapades av honom själv. I början av sin politiska karriär då han bara var 23 år gammal häcklades han dock av pressen som kallade honom vekling, ”Jane-Dandy” och ”Punkin-Lily”. Även om Roosevelt själv betraktade sig som en manlig man stod det alltså klart att andra inte gjorde det. Bederman menar att Roosevelt använde civilisationsdiskursen för att göra sig manlig i andra mäns ögon. För att bevisa sin manlighet köpte bl a Roosevelt en ranch i South Dakota. Ett ekonomiskt risktagande, men ett politiskt genidrag som förvandlade honom till maskulin cowboy. Han propagerade för att amerikanska män måste bevisa sin virilitet som ras och nation och genom imperialistiska krig avancera nationen. Genom imperialistisk evolutionär kamp skulle rasen ta sig till den mest perfekta versionen av civilisation. Utan denna kamp skulle samhället återigen förfalla i dekadens och feminisering. Kina använde Roosevelt som ett skräckexempel. Kineserna menade han var omanliga, nöjda med att stillasittande ruttna inom sina egna gränser. Om USA valde Kinas väg menade han, skulle USA gå under till förmån för de nationer som inte förlorat sin äventyrliga läggning. Roosevelts bild av manlighet blev populär och han blev jämförd som den mest virila mannen av sin tid.

Det faktum att Bederman använder dessa fyra historiska figurer med sina olika användningar och tolkningar av manlighetsdiskursen nyanserar och problematiserar bilden av denna diskurs på ett mycket intresseväckande sätt. Det är inte vinnarnas historia som framträder i de tre första figurerna, snarare tvärtom, deras användande av ”civilisation” blev inte den dominerande föreställningen så som de hade hoppats. Det motsägelsefulla inom manlighetsdiskursen kunde utplånas genom civilisationsbegreppet. Självkontroll, virilitet, förfining och vildhet kunde alla få plats under civilisation och den större berättelsen om civilisationens mål mot perfektion av ras och manlighet.

Bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Vladi sa...

Intressant läsning! Vet du, du fick mig att tänka på en del av en bok jag läste som heter "populräkultur" och är skriven av sociologen Simon Lindgren. I en del av den ger han exempel på analyser av "manlighetens kris". Intressant är att de analyser görs på populärkulturella uttryck som t.ex. Jackass och andra sådana program! Jag rekommenderar dig starkt att läsa just det avsnittet ur boken! man nickar instämmande i att det som killarna sysslar med i programmen är inget annat än att "bevisa" sin manlighet för varandra och "tittarna". Allt detta i en kontext då "manlighet" är alltmer är osäkert begrepp som saknar essens! mycket intressant!

Pastey sa...

Även straxt innan Jack Ass och de andra vulgoiseringarna skulle Amerikanska manlighetsrörelser på 1980-90-talet ju också ut i skogen och finna sin manlighet.

Som en teaser kan jag säga att jag kommer lägga upp 3 till recensioner om manlighetsforskning föresten!:)

Skicka en kommentar

- Håll er till blogginläggets ämne.
- Inga långa drapor. Länka hellre till er egen blogg isf.
- Tänk på netiketten.
- Rasister och sionister kan dra åt helvete.