Helt vanliga män

Christopher R. Browning Helt vanliga män Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, Stockholm 1998. 282 sidor.

Christopher R. Brownings Helt vanliga män är inte något egentligt bidrag till manlighets/maskulinitetsforskningen men det utesluter inte att man kan läsa den som sådan ändå, den handlar trots allt uteslutande om män och hur män beter sig i grupp. Reservpolisbataljon 101 deltog alltså som titeln avslöjar i den slutliga lösningen i Polen. Till en början hade denna bataljon enbart deltagit i tvångsförflyttningar och evakueringar av den judiska befolkningen i Polen. Själva dödandet av dem hade tagit plats i t ex utrotningslägret Belzec. Under sommaren 1942 blev det under ca en månads tid ett avbrott i massmordet i lägren då det var brist på godsvagnar. Mitt under detta anlände reservpolisbataljon 101 till Lublindistriktet i Polen och fick order om att utföra en ”specialinsats”. Trots att det var stopp i trafiken ville man inte avbryta dödandet och bataljonen fick i uppdrag att utföra en massarkebusering i byn Józefów.

Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skonas och skickas till läger, kvinnor, barn och gamla skulle skjutas. Vid ankomsten informerade bataljonens major Trapp om det blodiga uppdraget men tillade att om någon av de äldre kände att denne inte skulle klara av uppdraget så gick det bra att stiga åt sidan. Endast ca 10-12 man nappade på detta erbjudande. Majoriteten av dessa steg dessutom ur ledet sedan de övertygats att inget ont skulle ske med dem då den förste att stiga ur ledet blev beskyddad av majoren då dennes närmste officer börjat skälla ut honom. Grundfrågan för Browning är hur denna reservpolisbataljon som bestod av ”vanliga” tyska män ur Hamburgs arbetar- och lägre medelklass, som bedömts vara för gamla för att göra nytta i armén och dessutom saknade erfarenhet av det ockuperade Polen, så lätt kunde förvandlas till mördare?

Undersökningen är oerhört välskriven och gripande. Utifrån det insamlade materialet konstruerar Browning det historiska förloppet. Det är svårt att inte gripas av kapitlet som behandlar massakern i Józefów och de oerhörda vidrigheter som återges. Språket är neutralt men fantasin skenar iväg. Browning använder här även många målande citat ifrån de förhörda männen vilket bidrar till att skapa en ännu obehagligare närhet. Under denna massaker kunde dessutom skyttarna komma i kontakt med sina offer på ett mycket närmare sätt, då skyttarna skulle ta varsin jude, marschera in med denne i skogen från en uppsamlingsplats och skjuta denne. Förintelsen brukar ju annars beskrivas som helt i avsaknad av kontakt mellan offer och förövare då mördandet skedde i lägren, eller som vid senare arkebuseringsmassakrer där reservpolisbataljon 101 deltog, att några sköt och några höll vakt osv. D v s någon kontakt omöjliggjordes genom en arbetsfördelning. Så var fallet alltså inte i Jozefow.

En skytt fick en mycket gammal man som första offer, vilken gick långsamt och kom fram till avrättningsplatsen där de andra redan hade hunnit skjuta sina judar.

’När min jude fick se sina skjutna landsmän kastade han sig på marken och blev liggande. Då osäkrade jag min karbin och sköt honom i bakhuvudet. Eftersom jag redan tidigare var väldigt uppskakad av den grymma behandlingen av judarna under utrymningen av staden och var helt uppriven sköt jag för högt. Hela bakhuvudet slets loss och hjärnan blottades. Bitar av skallbenet flög upp i ansiktet på sergeant Steinmetz. Detta gav mig anledning att, efter att ha gått tillbaka till lastbilen, söka upp fanjunkaren och begära att få slippa fortsätta. Jag var då så illamående att jag helt enkelt inte orkade mer. Fanjunkaren befriade mig från uppdraget.’(sid. 83)

Under denna första massaker hamnade till slut fler och fler av skyttarna vid en uppsamlingsplats då de bad om att få slippa skjuta fler. Flera försökte gömma sig för att slippa skjuta och/eller höll sig undan på annat sätt. Men reservpolisbataljon 101 var alltså med vid andra tillfällen då judar dödades på detta sätt, även om det antyds att de då oftare hade vakthållningsroller eller annat. De var även med vi flera evakueringar och även i s k ”judejakt” då man letade efter gömda judar i skogen. Männen blev mer härdade och vid senare tillfällen gavs heller inga chanser att slippa deltaga. Browning ger läsaren genom undersökningen en hel mängd detaljer om bataljonens sammansättning och under vems befäl de var. Några officerare lär man känna bättre, framför allt major Trapp och de närmsta officerarna runt honom. Trapp ska ha varit gråtmild då han gav mannarna beskedet om deras fasansfulla uppdrag och han skall heller inte ha deltagit utan hållit sig i stadens polisstation under hela aktionen. Genom undersökningen framstår han som motvillig till dylika aktioner och därför heller ej aktad av vissa andra officerare som ansåg honom vek. Därtill ger Browning även beräkningar på antalet dödade judar, polacker och zigenare. Siffror som i sig är ohyggligt stora och ofattbara.

Men frågan som Browning återkommer till i sitt avslutningskapitel är alltså hur en majoritet av männen kunde bli mördare? I detta kapitel diskuterar Browning en hel del tidigare forskning och olika psykologiska och sociologiska förklaringar. Man kan peka på att ohyggligheter i krig alltid förekommer, speciellt i rasligt/etniskt ideologiskt motiverade krig. Raskriget innebär en brutalisering vilket i sin tur leder till grymheter. Men menar Browning bataljon 101 hade inte tidigare erfarenhet av strid eller kontakt med någon dödsfiende. Brutalisering genom tidigare krigserfarenhet saknades alltså. Brutaliseringen tilltog säkerligen dock efter Józefów. Browning diskuterar även teorier om distanseringen till ”den Andre” som sker genom ideologiska föreställningar vilket möjliggör dödandet. Raul Hilberg har betonat de byråkratiska och administrativa mördarna, dess förmåga att fysiskt distansera förövare och offer. Men bataljonen var ju oerhört nära sina offer och vissa fick ju under en kort stund även kontakt med sina offer. Någon fick reda på att juden de snart skulle skjuta kom från deras egen hemstad Hamburg osv. Ej heller sändes polisbataljonen in för att mörda judar därför att de var speciellt lämpade för uppdraget. De var så att säga bottenskrapet av meniga och officerare menar Browning. Några av de äldre hade ju även kommit i kontakt med andra ideologier före nazisternas maktövertagande och kunde ha haft ett annat förhållningssätt till nazismen än någon som var ung och så att säga växt upp under regimens propaganda. Browning avskriver också den tvingande förklaringen, alltså att männen tvingats göra vad de gjorde under hot om bestraffning, vilket många försökte försvara sig med under rättegångarna. Ingen försvarsadvokat har dock under efterkrigstiden kunnat dokumentera ett enda fall där vägran att döda en civil skulle ha lett till bestraffning av typen koncentrationsläger eller avrättning. Bestraffningarna stod aldrig i proportion till de ohyggliga brott som beordrades.

I slutändan diskuterar Browning Stanley Milgram och dennes numera berömda experiment för att undersöka människors förmåga att stå emot auktoriteter som inte utövade något tvingande hot. Försökspersonerna trodde de deltog i ett experiment till gagn för vetenskapen, d v s de stod under den vetenskapliga auktoriteten. Experimentet gick ut på att försökspersonerna skulle tilldela elchocker till en annan person under förevändningen att det var ett inlärningsprogram. Personen som tog emot chockerna var dock med på det riktiga experimentet d v s några elchocker fick den inte men däremot simulerade denna smärta för att Milgram skulle kunna undersöka försökspersonens reaktioner. Lite olika varianter på experimentet gav olika resultat för försökspersonens lydnad och vilja att följa auktoriteten. Det visade sig att om en icke auktoritär person gav ordern uteblev lydnaden helt, men om försökspersonen gavs ytterligare en uppgift och inte personligen utdelade chockerna var lydnaden i det närmaste total. Socialisering sker inom familj, skola och militärtjänst. Samhället belönar och bestraffar vissa beteenden vilket internaliserar en vilja till lydnad och att frivilligt ingå i ett auktoritetssystem som uppfattas som legitimt skapar en stark pliktkänsla. Browning diskuterar även grupptryck och den form av grupptryck som råder inom militären. Att falla ur ledet och trotsa grupptrycket var i princip omöjligt för de flesta, det var helt enkelt lättare att skjuta. För det första därför att om man vägrade lämnade man över ”grovgörat” till kamraterna och för det andra riskerade man efteråt att bli isolerad och utfrusen ur gruppen. Browning menar även att man kan tänka sig en moralisk förebråelse mot kamraterna, d v s den som inte ville döda ansåg sig vara för god för det. De som vägrade försökte även förekomma kamraternas kritik genom att säga att de inte höll sig för goda för att döda utan istället menade sig vara veka. Browning menar att den hållningen i själva verket förstärkte och legitimerade den manliga egenskapen av att kunna vara hård. De som inte dödade befäste således machovärderingar som gick ut på att det var positivt att vara så pass hård att man klarade att skjuta obeväpnade kvinnor, barn och gamla.

...

Helt vanliga män kan som sagt läsas som ett bidrag till manlighets- maskulinitetsforskningen, men även som ”Helt vanliga människor”, d v s under auktoriteter och utsatta för grupptryck kommer människor med största sannolikhet att göra som auktoriteten eller gruppen gör. Endast ett fåtal ståndaktiga personer kommer att gå emot auktoriteten/gruppen. Om man läser den som en diskussion om manlighet tycker jag återigen att det centrala är rädslan hos män att inte betraktas som män, att inte besitta de egenskaper som enligt samhällsnormen förknippas med manlighet; hårdhet, styrka, handlingskraftighet osv.

I Jens Ljunggrens undersökning diskuterade han även hur Tyskland ”maskuliniserades” efter kriget. Han notar till Bederman och använder sig av den distinktion mellan manlighet och maskulinitet som hon beskrev. Manlighet var föreställningar om högre ideal, icke åtkomliga för alla män medan maskulinitet var det unisona för det manliga könet, det som alla män har. Hos Ernst Jünger under mellankrigstiden, kom t ex manligheten att definieras utifrån en sådan ”ursprunglig naturlighet” och i den krigiska handlingen trädde en primitiv driftsmässig urmänniska fram. Som både Bederman och Ljunggren visar började man alltså under främst mellankrigstiden tillskriva alla män utifrån maskulinitetsbegreppet universella fasta värden. Oavsett klass och tidigare bakgrund var nu alla män hårda, handlingskraftiga, rationella osv. Eller i alla fall skulle de vara det enligt samhällsnormen/överideologin och således försöka leva upp till dessa ideal. Det är ganska lätt att se att Nazityskland hyllade denna typ av ”naturliga” man/maskulinitet för evigt ihopkopplad med den tyska rasen. Genom att tillskriva mannen så pass distinkta egenskaper utifrån dennes kön och ras blev det mer och mer omöjligt att konstruera alternativa manligheter. Den vetenskapliga auktoriteten befäste dessa ”sanningar” och med hjälp av populärkulturen spreds de i allt grövre former.

Vi har en överideologi med dylika förväntningar på män även idag, med likaledes andra förväntningar på kvinnor. I grupper med män, speciellt i militära sammanhang, finns alltså denna ideologi på plats som alla på något vis måste förhålla sig till. Dessa strukturer är ju även så pass rotade i det egna jaget genom uppväxtens socialisering att de flesta inte ens reflekterar över dem. Så även om jag som individ skulle vara medveten om dem måste jag förhålla mig till 10, kanske 100 tals män i ett militärt sammanhang som inte är det och som kommer att betrakta mig som ”onormal” och avvikande om jag skulle påpeka dem.

Någonstans läste jag att Michel Foucault var på väg att skriva in individens historia i alla de maktstrukturer och disciplineringsinstitutioner som han tidigare bearbetat precis innan han avled. Detta arbete blev inte färdigt, men det som fanns antydde att han ansåg individens chanser i maktstruktur som ytterst begränsade för att inte säga obefintliga. Jag minns som sagt inte var jag läste detta men det låter på något vis typiskt Foucaulianskt. I det här sammanhanget kan man även tala om Pierre Bourdieu och hans teorier om hur det kognitiva styr våra ”val” baserat på våra tidigare socialisering, livserfarenheter, miljö, kultur osv. Bourdieu gjorde enorma scheman för vem som kommer att välja att gå på McDonalds och bio istället för opera och en dyr restaurang. En rasistisk indoktrinering från barnsben torde onekligen påverka ”val” senare i livet. Teorin har ju å andra sidan just fått kritik för att man inte således vet om det verkligen går att tala om val eller om det är våra kognitiva tidigare erfarenheter som väljer åt oss.

Om det nu är så att det är våra kognitiva socialiserade preferenser som styr oss har vi inte mycket nytta av Foucaults kritik. Foucault å andra sidan värjde sig från att på något sätt antyda hur en annan bättre värld skulle se ut. Det finns t ex en mycket intressant diskussion mellan Foucault och Noam Chomsky filmad någon gång på 70-talet där frågan just ställs angående hur man kan förändra saker och ting till det bättre. Något förenklat kan man säga att Foucault då menade att varje försök att peka på hur en bättre värld skulle se ut skulle bygga på föreställningar hämtade från den nuvarande vilket han ansåg problematiskt. Chomsky å sin sida, som sysslar med politisk aktivism, menade att det var nödvändigt med en vision om ett bättre samhälle för att inte fastna i likgiltighet och apati.

Det borde egentligen vara värre, om man håller Foucaults kritik för sann, att inte göra något. Men även om människor är medvetna om kritiken, om hur makten fungerar och problemen med den rådande samhällsnormen/ideologin är det ändå ett stort steg att gå från tanke till handling. Grupptillhörigheten och identiteten, framför allt en manlig sådan, ställdes på sin spets för polisbataljon 101 vid Józefów och för många som deltog i förintelsen. Att göra sin plikt inför auktoriteten och gruppen var även där förknippat med belöning, att gå emot skulle få konsekvenser. Att vara man och människa i sociala situationer innebär alltid ett visst mått av strategi där tidpunkt och sammanhang spelar stor roll för hur stort svängrum man tror sig ha för att driva igenom sin egen vilja. Och någonstans hägrar alltid rädslan för att bli utfrusen ur gruppen. För en ensam individ är inte ens en människa, det är först i mötet med en annan individ som individen blir bekräftad som människa.

Bloggar om: Christopher Browning, Nazityskland, manlighet, historia, genus

En ny sida av Första Världskrigets manlighetsideal

Recension: Jens Ljunggren, Känslornas krig Första Världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet, Stockholm 2004. 328 sidor.

Syftet med Ljunggrens undersökning är att analysera den tyska bildningselitens agerande vid Första världskrigets utbrott. Första världskriget är centralt i undersökningen även om mycket av boken handlar om åren innan och 1800-talet samt även analyserar manlighetsdiskursen i Weimarrepubliken. Frågorna kretsar mycket kring hur den bildade eliten formerade och försökte särskilja sig mot övriga samhällsgrupper. Men även hur de ville legitimera den funktion de ansåg sig ha inför den resterande tyska nationens medborgare. Här är just rädslan att uppfattas som omanlig påtaglig, d v s hur göra för att de andra tyska männen inte ska hysa några som helst tvivel på vår manlighet trots att vi tillhör det bildade tänkande samhällsskiktet?

Ljunggrens stora tes som löper genom hela undersökningen är att Tyskland var ett betydligt mer homosocialt samhälle än t ex Storbritannien och Frankrike, vilka Ljunggren i ett kapitel gör en jämförelse med. Åtminstone innan kriget hade kvinnorörelsen förblivit mycket svagare i Tyskland än på andra håll i Europa. De tyska männen hade med lagar och förordningar även lyckats hålla kvinnorna utestängda från den offentliga sfären i betydligt högre utsträckning. Ljunggren beskriver förhållandena med hjälp av den s k tvåsfärsmodellen vilken i sin ontologiska och ideologiska betydelse lanserade ett antal idealbilder av könen som kvalitativa motsatspar och hur de skulle förstås i samhällets könsåtskilda sfärer. Mannen och dennes förnuft härskade i offentligheten och kvinnan hade hand om hemmet där mannen skulle kunna koppla av och få utlopp för några av de känslor han tvingades lägga band på i det offentliga. Detta ideologiska tänkande gav bl a upphov till fysiska begränsningar för kvinnor i det offentliga rummet. Ljunggren menar självklart att även Tyskland var ett tvåsfärsamhälle, framför allt i den fysiska bemärkelsen, däremot inte lika tvärsäkert hävdar han, i den ontologiska och ideologiska bemärkelsen. Det har visat sig att kvinnor i både Frankrike och England hade betydligt större närvaro i den fysiska offentligheten vilken skapade skarpare ontologisk och ideologisk delning mellan begreppen manligt och kvinnligt.

I Tyskland var däremot kvinnorna i betydligt mindre utsträckning alltså närvarande rent fysiskt vilket skapade ett större homosocialt rum och plats för annorlunda tolkningar av manlighet. Den ideologiska uppdelningen mellan privat och offentlig blev inte lika skarp i Tyskland som i England och Frankrike och inte heller de ontologiska särskiljningarna mellan manligt och kvinnligt skriver Ljunggren. Det fanns t o m en motvilja hos bildningseliten att särskilja privat och offentligt. Utifrån detta använder sig Ljunggren av begreppet tredje sfär, alltså en homosocial sfär som i det fysiska rummet var mycket skarp men som ideologiskt och ontologiskt var betydligt mer rörlig. Ett exempel var de s k mansförbunden. Dessa vilade på principen om manlig gemenskap och kvinnlig uteslutning. Samtida sociologer hade svårt att placera in dessa i privat eller offentlig. De var ofta stängda sällskap med mystiska ritualer med framträdande drag av rus, extas och emotionell irrationalitet. Ett sätt att tolka dem menar Ljunggren är att männen försökte undkomma uppdelningen mellan privat och offentlig.

Som titeln på denna undersökning anger är det alltså den tyska bildningseliten som undersöks. Ljunggrens definition för vilka som ingick där sluter sig till de främsta humanisterna, samhällsvetarna och författarna vid tiden. Om man då har Ljunggrens antagande om att det tyska samhället var betydligt mer homosocialt än andra så är det alltså denna bildade elits försök att hävda sig hierarkiskt mot andra manliga grupper som undersöks. Likt Gail Bedermans undersökning av vita amerikanska medelklassmän var även denna tyska elitklass hotad av de andra männen i det egna samhället och tvingad att kämpa för sin manlighet i denna hierarki. Hoten kom dels från det ekonomiska borgerskapet och dels från arbetarklassen, men saknade alltså i större utsträckning något ”hot” från en kvinnorörelse.

Ett sätt att särskilja sig från de andra manliga grupperna var att konstruera en manlighet som var mer rörlig i förhållande till könen. Att jämka samman manliga och kvinnliga drag och skapa en s k ”hel människa”. Enligt flera av de av Ljunggren undersökta medlemmarna ur den s k bildningseliten kunde man i manlighetsbegreppet foga in fler betydelser än enbart förnuft, självbehärskning, mod och styrka. Mannens storhet låg istället i dennes möjlighet att realisera sig själv som fulländad individ på en högre nivå och däri ingick även traditionellt "kvinnliga egenskaper" som känsla och andlighet. Denna möjlighet var dock förbehållen bildade män. Kvinnor kunde bara vara kvinnor och även andra män som den förvärvsborgerliga kom till korta eftersom han bara kunde vara man. De exempel Ljunggren ger som medlemmar av bildningseliten som alltså propagerade för en sådan manlighet består av flertalet kända namn som t ex Nietzsche eller sociologen Georg Simmel. Ljunggren tvingas därför bena i och förklara dessa filosofer och intellektuellas teser, men överlag tycker jag han lyckas bra utan att trassla in sig för mycket eller göra det för komplicerat.

Något av det intressantaste med undersökningen är även hur den visar hur denna bildningselit var viktig för skapandet av nationen och den nationella självbilden. I texter försökte man bl a förena Goethe och järnkanslern Bismarck. De skulle inte ses som motsatser utan som varandras komplement. Ljunggren skriver även om den s k Bismarckkulten där hyllandet av den samme bl a tog sig uttryck i ett frenetiskt bildande av föreningar som samlade in pengar för att bygga statyer och minnesmärken över Bismarck.
Bara under 1890-talet bildades över 300 föreningar och snart hade över 700 Bismarckminnesmärken rests. Centralt i kulten av Bismarck var föreställningen om honom som en handlingskraftig man, att snabbt fatta beslut och därefter genomföra dem. Bildningseliten, men även Wilhelm II ansågs ha svårt att leva upp till ett sådant handlingsbegrepp skriver Ljunggren. De tycktes lida brist på manlig handlingskraft och praktisk verksamhet. Bildningseliten hävdade därför ivrigt att man inte skulle göra skillnad på militarism, konst och akademi och att grunden för landets militära framgångar låg i den anda som förvaltats av just bildningseliten. Därför misslyckades också de intellektuella i de allierade länderna med att få med sig sina tyska kollegor i att fördöma Tysklands beteende mot Belgien under kriget. Att få de tyska intellektuella att ta avstånd ifrån och skilja på krig och kultur innebar att man berörde en öm punkt på den tyska bildningselitens manlighetsuppfattning. Här ingick ju att de lärda ansåg sig även vara en viktig del i krigföringen. Militarismen hade försvarat den tyska kulturen och militarism och vetenskap sammanfogades.

Ljunggrens undersöknings utgångspunkt är ett homosocialt Tyskland med en särskild bildningselit och denna gav mannen och det som ansågs manligt några fler nyanser. Nyanser hämtade från det som generellt brukade betraktas som kvinnligt, speciellt i den s k tvåsfärsmodellen. Det Ljunggren sedan gör att genom exempel från författare inom denna bildningselit bevisa denna tes. Några överraskningar i undersökningen är det således inte gott om och det kanske har med Ljunggrens urval att göra. Han utesluter bildkonstnärerna men även större delen av den politiska vänsterscenen. ”ingenting om namn som Lukács, Ernst Bloch eller Frankfurterskolan.”(s. 35) och detta av arbetsekonomiska skäl. Jag kan å ena sidan förstå begränsningen men å andra sidan tänker jag hela tiden när jag läser undersökningen på Marx kritik av den tyska ideologin eftersom mycket av det som Ljunggren undersöker just är ”tysk ideologi” d v s just det som så träffande blir skjutet i sank i Marx lilla skrift. Marx och Engels efterföljare hade (väl?) en betydande plats i det intellektuella Tyska samhället. De torde även ha en plats i Ljunggrens undersökningsvärld bland bildningseliter och kunde förmodligen ha fogats in i många av de tankemönster och uppfattningar som den undersökta avgränsade bildningseliten hade. Kanske skulle en ytterligare undersökning av de tyska vänsterintellektuellas manlighetssyn i början av 1900-talet och tiden kring Första världskriget vidga och sätta in Ljunggrens undersökning i ett ännu större och mer nyanserat sammanhang.

Bloggar om: Jens Ljunggren, historia, Tyskland, manlighet, genus, Första Världskriget

Recension: Rädd att falla Studier i manlighet

Claes Ekenstam (red.), Rädd att falla Studier i manlighet, Södertälje: Gidlunds förlag, 2002. 390 s.

I antologin Rädd att falla Studier i manlighet presenteras läsaren för ett antal forskningsuppsatser med relativt olika infallsvinklar eller ingångar till manlighets- maskulinitetsforskningen. Thomas Johansson har skrivit en kort inledning samt tre av bidragen i boken. Han konstaterar att i England och USA finns ett överflöd av litteratur inom mansforskningen men att det i Sverige fortfarande saknas forskning inom detta område. Boken är från 1998, så förhoppningsvis har det dock hänt en del. Mansforskningen har uppstått ur kölvattnet av den feministiska under 1970-talet. Simone de Beauvoirs berömda citat, med en lätt omformulering, fungerar lika väl för mansforskningen som den feministiska, d v s att man inte föds till man, man blir det. Frågan ”Vad är en man?” är utgångspunkten för mansforskningen menar Johansson.

Flera av bidragen i boken har inte direkt karaktären av historiska undersökningar även om samtliga relaterar sina resultat till historiska processer, kontexter och tidigare forskning. Claes Ekenstams två uppsatser består dock av två historiska undersökningar. Ekenstam har även en kort inledning om den historiska mansforskningen. Bara en handfull svenska historiker har hittills intresserat sig för mannens historia men han påpekar dock att i en sorts trivial mening har i princip all historia handlat om män och om den norm för människan som mannen utgjort. Den historiska maskulinitetsforskningen intresserar sig alltså för hur denna norm och maskulinitet förändras. Ekenstam nämner en del tidigare forskning som gjorts av bl a Ronny Ambjörnsson och Eva Blomberg men 1998, verkar få svenska historiker ha skrivit om manlig identitet. Istället presenteras en del Engelsk och Amerikansk forskning. Jag går inte närmare in på det utan fokuserar på vad några av författarna i Rädd att falla kommer fram till.

Ekenstams första uppsats diskuterar bl a manlig självbehärskning och rädslan för att släppa taget och låta spontana känslor få utlopp, d v s rädslan för att falla. Utifrån psykologisk forskning blir fallet själva motsatsen till självbehärskning, att låta känslorna ta över viljan om det så är kärlek, sorg eller vrede. Ekenstam skriver om hur västerländsk kultur domineras av självbehärskning och rationalitet vilket till viss del avskärmar oss från våra kroppar men även känslor. Viljan tar över på bekostnad av känslorna och många, framför allt unga män, utsätter sig för dödsfara genom att experimentera med livsfarliga aktiviteter. Ekenstam undersöker främst en präst vid namn Jacob Boëthius som levde mellan 1647-1718, dennes tänkande får stå som bild över hur en svensk präst under stormaktstiden kunde se på relationen mellan själ och kropp. Det handlar alltså om att analysera den idealbild av verkligheten som Boëthius gav uttryck för. Själen skulle mobiliseras mot de fientliga krafter som hotade den kristnes renhet. Inte sällan handlade det om kroppslig asketism. Det fanns tendenser till överdrifter i den kristna bekännelsegenren som Boëthius skrev inom, att man framställde sig själv som en svår syndare i konstant kamp mot djävulen, men inte desto mindre är det intressant att studera den konflikt som Boëthius beskriver mellan kroppen och den köttsliga lustan. Trots hans försök faller han ständigt för frestelsen och besegras av könsdriften. ”Fallet från änglarna, ned i lustan och synden gör honom förtvivlad. I stället för att vara en källa till glädje och lust blir kroppen för Boethius ett gissel.”

Ekenstam visar även genom exemplet Jacques de Callières bok från 1699, vilken riktade sig till adliga ynglingar som ville göra karriär inom hovet, att det fanns utrymme för män att gråta. Trots att både Boëthius och Callières förespråkar manlig självbehärskning menar Ekenstam att de beskrev män som väldigt känslosamma. Ekenstams poäng blir att självbehärskningen accentuerats och att känslor mer och mer har undertryckts fram till nutiden. I och med detta torde även skräcken för män att ”falla” ha tilltagit, skräcken för att visa känslor.

Jens Ljungren behandlar mannens kropp och relationen till gymnastiken. Han säger sig analysera hur gymnastik och idrott ideologiskt kunde fungera för att lösa manlighetsproblemet. Behärskning, måttlighet och harmoni var gymnastikpedagogernas beskrivning av manligheten vid 1800-talets början. Ljunggren menar att denna kompletterades av en mer aggressiv bild vid slutet av seklet, där kamp och strid tillskrevs mannens väsen. Enligt Norbert Elias civilisationsteori får de tidigare manliga värdena, aggressivitet, kampvilja, stridslystnad o s v, f r om 1500-talet mindre och mindre plats i samhället och således hotades den manliga självbilden. Detta fick störst betydelse under 1800-talet då en maskulinitetskris inträffade enligt historikern Peter N Stearns. Denna manlighetens kris omvandlades till nationens kris skriver Ljunggren, det behövdes därför t ex medborgerlig fostran för att skapa allmännyttig patos och patriotisk övertygelse. Även Ljunggren pekar precis som Ekenstam tidigare på förnuftstron och det hur man tänkte sig att rationalisera den manliga kroppen, härda den och förbättra den. Aristokratin hade tidigare manifesterat sin manlighet med t ex luxuösa kläder, under 1800-talet hamnade dock kroppen i fokus, en idealkropp utformad efter de klassiska grekiska modellerna.

Ljunggren diskuterar även på ett väldigt intressant sätt den paradox som fanns mellan Rousseaus ädla vilde, eller göticismens forntidsvärmeri och det moderna borgerliga samhället. Frågan hade nämligen uppstått hur man kunde återuppväcka vildens fysiska styrka och ädla karaktär i det borgerliga samhället utan att förfalla i råhet? Gymnastik var ett svar man kom fram till. Linggymnastikens grundare, Pehr Henrik Ling menade med sin gymnastik ha kommit på ett sätt att lösa konflikten med en maskulin bild av förfädernas krigiska dygder i kombination med det borgerliga samhällets behärskning och kontroll. Männen i den moderna idrotten kunde mötas i ett avskilt livsrum praktiskt taget utan kvinnlig inblandning. Där kunde sidor av manligheten visas upp som inte tilläts blomma ut i det offentliga livet. Fotbollsplanen och boxningsringen visade upp tydliga manliga egenskaper. Syftet var att rädda en maskulinitet som förlorats i det moderna samhället.

I Thomas Johanssons bidrag ”Råttmannen, Vargmannen, Schreber och andra män” får vi stifta bekantskap med några av Freuds patienter. Johansson skriver att man i flera av Freuds fall slås av tidlösheten i de psykologiska konflikter som präglar människan, men att man samtidigt måste läsa dem som historiska dokument. De återger borgerlighetens mörkare sidor av stränga uppfostringsmetoder och ett sofistikerat förtryck av sexualitet och sinnlighet, vilka tillhör en svunnen tid. Under täckmantel av rationalitet och upplysning bedrevs kampanjer mot lust och njutning, men den borgerliga kulturen kan ändå inte betraktas om enhetlig och konsekvent förtryckande. På samma gång uppstår en utveckling mot acceptans för olika sexuella begär och det var även här som Freuds psykoanalys kom in i bilden då denne ägnade mycket tid till att avslöja sexuella vanföreställningar.

Johansson diskuterar Daniel Paul Schrebers fall, vilket Freud analyserade genom dennes biografi som publicerades 1903. Trots att han alltså själv aldrig gick på någon psykoanalys är Schreber en av de mest kända psykoanalytiska ”patienterna” skriver Johansson. Schreber ger enligt Johansson uttryck för något mer än bara en individs öde, Schreber låter oss även skåda in i en kulturs komplexa förhållningssätt till sexualitet och sinnlighet.

Den manlighet Schreber hade fostrats till var samtidigt ett förtryck av allt som förknippades med lust och njutning. Där visar sig rädslor för onani, homosexualitet och både skräck och längtan inför det kvinnliga. Rädslan för att förlora sin manlighet. Johansson sluter sig till att i de psykoanalyser från Freud som han analyserat är just denna rädsla ett centralt tema. Hans tolkning är att denna manlighet desperat försöker hålla fast vid någorlunda stabila mansideal och traditioner, vilken dock leder till lidande och försakelser av det goda livet för den enskilda individen.

Sammanfattningsvis är Rädd att falla en spännande antologi med en rad flera intressanta och olika infallsvinklar till mansforskningen. Blandningen av skribenter från det historiska, sociologiska och etnologiska fältet tycker jag enbart förhöjer bokens värde. Arne Nilsson skriver en mycket intressant uppsats som manlig homosexualitet i Göteborg i mitten av 1900-talet. Även Jonas Frykmans studie ger en ökade insikter till vad det är som driver män att plåga sig på gym. Han frågar sig varför just det manliga är så knutet till askes och självplågeri? Ett svar är att gymmet blir en plats för att skapa sig en identitet. Men Frykman kritiserar också på ett förtjänstfullt sätt mycket av den generalisering som finns inom mansforskningen. Där det ofta kan tyckas som mannen vid någon tidigare fas var hel för att sedan hamna i en kris, vilket egentligen gör att man hamnar i någon sorts paradismyt. Han menar att parallellt med askes och härdande av kroppen löper i det moderna samhället hela tiden kravet på flexibilitet och att många av de förklaringar som ges tar sin utgångspunkt i att samhällets grundvalar gungar och just detta får förklara allt från att man blir skin-head till drogmissbruk men även manlighetskris.

Som en av de tidigaste undersökningarna av svensk manlighet tycker jag att antologin Rädd att falla ger många goda bidrag. Fokus ligger främst på 1800-talet och framväxten av det moderna samhället varför det skulle vara intressant med en uppföljande antologi som skulle kunna behandla tidigare skeenden.

Bloggar om: manlighet, maskulinitet, historia, forskning

Gail Bederman: Manlighet och Civilisation

Recension: Gail Bederman, Manliness & Civilisation A cultural history of gender and race in the United States 1880–1917, University of Chicago Press, 1995. 307 s.

Gail Bederman undersöker den manlighetsdiskurs som fördes i USA mot slutet av 1800- och början av 1900-talet av den vita medelklassen. Denna diskurs var tätt knuten till föreställningar om civilisation och ras. I sin inledning skriver Bederman på ett mycket intressant sätt om manlighet och den historiska forskning som den genererat. Tidigare forskning har visat att medelklassen var väldigt intresserad, ibland nästan besatt av manlighet runt 1900-talets början. Den explosionsartade ökningen av t ex cowboynoveller och intresset för jakt och fiske har bl a undersökts. Bederman tar dock avstånd från påståendet att manligheten runt 1900-talet skulle ha varit i en kris. Det finns inga belägg för att det tidiga 1900-talets män någonsin skulle ha tappat förtroendet för mannens identitet och dennes självklara rätt att utöva makt. En kris menar Bederman, antyder dessutom att manlighet är en transhistorisk fixerad essens som skulle ha haft sina bra och dåliga stunder istället för att vara en ideologisk konstruktion som ständigt formuleras om.

Den amerikanske borgerlige mannens självbild stötte ändå mot slutet av 1800-talet på viss patrull då samhället och de ekonomiska förutsättningarna förändrades. Denna självbild innefattade inslag av en s k ”self-made man”, en sorts entreprenör. Mot slutet av 1800-talet fanns mindre och mindre utrymme och möjlighet för alla medelklassens män att förverkliga sig själva som ”self-made men” då storföretag tagit över allt större delar av det ekonomiska livet. Även arbetarklassens män, många av dem immigranter, hade börjat tävla med medelklassens män på den manligt dominerade politiska arenan. Ett klasskrig uppfattades av många som ofrånkomligt. Även medelklassens kvinnor hade börjat utmana de gamla föreställningarna och började kräva att få studera samt rösträtt. Och inte nog med det, samtidigt fick medelklassens män reda på att de nu hotades av en ny sjukdom; neurasteni. Denna spred sig bland medelklassens män och berodde på överansträngda hjärnor och nervbanor enligt dåtidens läkare. Denna sjukdom fick många att anse att medelkassens män nu blivit dekadenta och förlorat sin vitalitet och virilitet.

I sin inledning visar även Bederman hur begreppen ”manlighet” (manliness) och ”maskulin” (masculine) särskiljdes i t ex uppslagsböcker runt 1890-talet. Manlighet var den karaktär eller beteende värdigt av en man, här tänkte man sig främst de borgerliga idealen t ex sexuell självbehärskning, viljestyrka och en stark karaktär. Maskulinitet däremot kunde innehas av vilken man som helst och byggde mer på mannens karaktäristika och fysik. Det kunde även gälla maskulina kläder eller maskulina yrken. Maskulinitet kunde alltså användas över klass och rasgränserna eftersom alla män var maskulina. Detta begrepp fylldes sedan med fler föreställningar och mot 1930-talet innefattade det även aggressivitet, fysisk styrka och manlig sexualitet. Maskulinitet var alltså ett begrepp som gav associationer till något naturligt och äkta, men som även tog ett visst avstånd från de borgerliga föreställningarna om absolut självbehärskning. I denna manlighetsdiskurs uppstod en paradox. Hur kunde vita medelklassmän konstruera manlighet i termer av både civiliserad manlighet och den eftersträvansvärda virila och primitiva maskuliniteten? Bederman menar att båda begreppen figurerade i diskursen om ”civilisation”. Civilisation användes på en mängd motsägelsefulla sätt för att legitimera maktinnehav, främst vita mäns maktinnehav, men som Bederman visar använde även motståndare till medelklassmännens hegemoni begreppet civilisation för sina egna syften.

Genom att främst undersöka fyra historiska personer och deras texter visar Bederman hur civilisationsdiskursen användes och omformulerades för olika syften. Kapitlen i boken är efter inledningen indelade efter de historiska personerna. Det är dels Ida. B. Wells, en svart kvinna som bl a försökte förbjuda lynchningarna av svarta män i södern. Då hon inte fick något gehör hemma i USA lyckades hon ta sig över atlanten till Storbritannien och föreläste där om brutaliteten i lynchningarna av svarta. Hon använde begreppet civilisation för att påvisa USA:s barbari och brist på just civilisation i samband med lynchningarna. De vita män som utförde lynchningarna hade börjat legitimera detta genom att hävda att den svarte mannen våldtog vita kvinnor. ”The Negro rapist” blev en stereotyp som användes inte bara i södern utan i hela USA, såväl i folkmun som i medier. Wells argumenterade istället att de var de vita kvinnorna som bar skulden för detta. De var de som hade lockat och lurat svarta män i fördärvet. Wells menade även att lynchmobbarna var omanliga och fega tvärtemot vad lyncharna hävdade, att de var just manliga. De var inte vit manlighet som höll svart lust under sin kontroll, de var istället vita mäns lust som löpte amok och förstörde svart manlighet enligt Wells. Wells talade alltså i Storbritannien där publiken chockades av hennes berättelser och detta var precis hennes poäng. Att framställa USA som ociviliserat i ögonen på de andra civiliserade nationerna. Wells spelade på de amerikanska männens rädsla att bli betraktade som omanliga av andra män i andra nationer.

Nästa person i boken är den vita manliga barnpedagogen Stanley Hall som menade att pojkar i uppfostringssyfte borde få större utrymme att bete sig som vildar och anamma deras primitivitet. En sådan uppfostran skulle sedan skydda dem mot neurasteni senare i livet. Hall försökte nämligen lösa en annan paradox. Sann civilisation kunde bara tillfalla vita män, men samtidigt bröt civilisation ned den manliga kroppen och gav den neurasteni. Hotet var här alltså ”övercivilisering” vilket innebar dekadens och feminisering. Hall tänkte sig därför en evolutionsstege där pojkar utvecklades till män, barbari följdes av civilisation osv. Vita barn tänkte man sig hade ungefär samma hjärnkapacitet som vuxna svarta eftersom deras intellektuella utveckling avstannat ungefär där vita barn befann sig. Vita barn kunde därför ses som primitiva vildar. Tanken var att barn inte fick bli för tidigt civiliserade då detta skulle göra dem svaga och i framtiden ge dem neurasteni. Paradoxalt nog gjorde detta Hall till en anti-imperialist. Genom att säga att barn inte fick bli för tidigt civiliserade hävdade han det samma angående de andra ”primitiva raserna”. Dessa raser betraktade han som i behov av hans och andra experters upplysta beskydd. Hall såg sig själv som en raspedagog och de primitiva raserna som omanliga barn vilket det var faderns skyldighet att uppfostra, inte utnyttja och förslava.

Därefter analyserar Bederman en av de tidiga ”feministerna”, Charlotte Perkins Gilman och hennes kamp för att åtminstone jämställa vita kvinnor med vita män. Gilman och raspedagogen Hall ovan drog helt olika slutsatser angående begreppet civilisation. Hall som tänkte sig att civilisationen försvagat män sökte en primitiv förlaga för att stärka maskuliniteten. Gilman å andra sidan menade att män redan var för mäktiga för sitt eget bästa och på bekostnad av kvinnor. I begreppet civilisation såg hon ett sätt att stärka kvinnorna. I det primitiva tillståndet menade hon hade kvinnor och män varit jämlika. Kvinnor hade varit kraftfulla och virila och ett återställande av denna maktfördelning skulle motverka civilisationens tendenser till dekadens och kollaps. Men detta gällde alltså bara vita kvinnor, vilka hon menade måste delta i ”the millennial quest for human evolutionary advancement.”

Det sista kapitlet behandlar Theodore Roosevelt, vilket ytterligare gör undersökningen intressant. Genom att koppla denne välkände och verkligt maktinnehavande persons föreställningar till de ovan nämnda figurerna, som eventuellt är mindre kända för läsaren, lyfter Bederman undersökningen ytterligare en nivå och man får ännu en dimension av den manlighetsdiskurs som undersöks. Roosevelt har i tidigare forskning kopplats till extremt manliga ideal och en bild av en verklig karlakarl vilken delvis skapades av honom själv. I början av sin politiska karriär då han bara var 23 år gammal häcklades han dock av pressen som kallade honom vekling, ”Jane-Dandy” och ”Punkin-Lily”. Även om Roosevelt själv betraktade sig som en manlig man stod det alltså klart att andra inte gjorde det. Bederman menar att Roosevelt använde civilisationsdiskursen för att göra sig manlig i andra mäns ögon. För att bevisa sin manlighet köpte bl a Roosevelt en ranch i South Dakota. Ett ekonomiskt risktagande, men ett politiskt genidrag som förvandlade honom till maskulin cowboy. Han propagerade för att amerikanska män måste bevisa sin virilitet som ras och nation och genom imperialistiska krig avancera nationen. Genom imperialistisk evolutionär kamp skulle rasen ta sig till den mest perfekta versionen av civilisation. Utan denna kamp skulle samhället återigen förfalla i dekadens och feminisering. Kina använde Roosevelt som ett skräckexempel. Kineserna menade han var omanliga, nöjda med att stillasittande ruttna inom sina egna gränser. Om USA valde Kinas väg menade han, skulle USA gå under till förmån för de nationer som inte förlorat sin äventyrliga läggning. Roosevelts bild av manlighet blev populär och han blev jämförd som den mest virila mannen av sin tid.

Det faktum att Bederman använder dessa fyra historiska figurer med sina olika användningar och tolkningar av manlighetsdiskursen nyanserar och problematiserar bilden av denna diskurs på ett mycket intresseväckande sätt. Det är inte vinnarnas historia som framträder i de tre första figurerna, snarare tvärtom, deras användande av ”civilisation” blev inte den dominerande föreställningen så som de hade hoppats. Det motsägelsefulla inom manlighetsdiskursen kunde utplånas genom civilisationsbegreppet. Självkontroll, virilitet, förfining och vildhet kunde alla få plats under civilisation och den större berättelsen om civilisationens mål mot perfektion av ras och manlighet.

Bloggar om: Gail Bederman, manlighet, civilisation, USA, historia