Konstruktionen av ett "vi"

Mediernas konstanta skapande av ett "vi" och ett "dem" ingår i deras konkurrenslogik. Eftersom det är en produkt som ska säljas till människor ingår det att tilltala sina kunder med ett inbjudande ”vi”. Det är lite eller ingen skillnad i tilltalet då man säljer tandborstar eller en nyhetstidning. Den konkurrensutsatta medieskaparen försöker med alla medel pejla in de värderingar som majoriteten av en befolkning d.v.s. kundunderlaget kan tänkas ha, för att kunna sälja till maximalt antal kunder. Det gäller att inte bryta med den rådande allmänna diskursen för hårt eftersom man då riskerar att förlora kunder. Oortodoxa tolkningar av verkligheten eller alternativa synsätt, nya idéer, d.v.s. nyheter i någon mening, eller långsiktig opinionsbildning får litet utrymme om ens något, till förmån för etablerade ”sanningar”, harmlösa politiska ståndpunkter, skvallerjournalistik, nöje och sport. Majoritetskulturen får alla sina redan ingrodda värderingar och fördomar bekräftade. Även någon sorts allmänt etablerad smak vad det gäller nöje (eller "kultur" som man ibland väljer att kalla det) bekräftas genom ett ensidigt fokus på de största ”stjärnorna”, filmerna och musikerna inom nöjesindustrin. De sporthändelser som premieras är de som flest antal läsare kan tänkas vara intresserade av. Herrarnas elitfotboll och elitishockey ges därav absurt stort utrymme i medierna.

De stora etablerade medierna, som säljs på så många ställen runt om i landet att ingen kan undgå dem, påstår sig förmedla nyheter som är i allmänhetens intresse eller nationens intresse. Läser man bara löpsedlarna förefaller dock ett sådant argument skrattretande. Men nationsbegreppet används konstant i medierna för att fånga vår uppmärksamhet och få oss att konsumera mediet. Michael Billig använder begreppet banal nationalism. Med det menar han att invånare i nationer påminns om sin nation och nationella identitet i vardagliga rutiner. De här påminnelserna är dock så många i antal och så pass vardagliga att man inte tänker på dem eller reflekterar över dem.

Medier anspelar ofta på hot och rädslor får oss att känna samhörighet med varandra. Vi som nation är alla hotade av samma sak i medierna, från organiserad brottslighet, miljöhot, sjukdomar eller till det gemensamma hotet om att förlora jobbet. Alla dessa hot sker mot ett konstruerat svenskt "vi". I princip varje dag återfinns åtminstone ett par mindre hot mot Sverige i de etablerade medierna. Alla hot får inte lika stort utrymme eftersom man gör bedömningar av hur hotfulla olika hot är och hur många som kan tänkas känna sig hotade av dem.

Enligt medielogiken rapporterar man om det enskilda fallet för att rekonstruera om det till något allmänt för att beröra så många som möjligt, så att inte bara de enskilda individerna i en händelse skulle ha intresse av den utan för att få den att framstå som relevant för alla, något som alla vill ta del av och konsumera. Därför blir rapporteringen av brott inte bara ett hot mot de som var utsatta för brottet utan ett potentiellt hot för alla medborgare. Brottet var inget undantag, det var bara ett exempel på en genomgående generell utveckling eller ”ny trend” i ett samhälle som just i detta nuet håller på att sjunka ner i allmän brottslighet om inte exempelvis regeringen och andra ansvariga myndigheter tillsätter hundratals miljoner kronor till nya poliser och övervakningskameror.

Ekonomin, enligt min mening, presenteras ofta i något som kan liknas vid ett vardagligt hot (men även som ett inslag av "banal nationalism", d.v.s det är vår nations ekonomi som egentligen är det enda intressanta). Här ges osäkerheten inför framtiden ett ansikte när man får ta del av hur den ekonomiska makteliten spekulerar inför framtiden. Uttalanden från eliterna ger upphov till ytterligare spekulationer och frågor från journalisterna till ekonomins kadrer: kommer den goda ekonomin att hålla i sig? Är det inte bara en bubbla alltihopa? Hur många kommer att förlora jobbet i Sverige p.g.a. låga löner i asien? Tänk om riksbankschefen blir magsjuk, vad händer då med pensionsfonderna?

De stora hoten och katastroferna stöps tydligt om för att passa i nationsformen. Tsunamin och stormen Gudrun blev i media och därav det allmänna medvetandet, symboler för katastrofer som drabbade Sverige. Vi ska alla enligt medierna känna sympati och medlidande för de svenska offren i dessa katastrofer, eftersom vi "alla" kände någon som drabbats av dem. Man frågar sig ändå varför man just i dessa fall, då svenskar drabbats ska känna mer sympati? Moraliskt måste det vara helt förkastligt att bedömma "vår" smärta som värre än någon annans. Det enkla svaret blir p.g.a. nationalismen. Vid katastrofer som drabbar oss har vi allmänna sorgedagar, tysta minuter och tändning av ljus i en kyrka i TV. Katastrofer som inte drabbar oss blir till triviala notiser i ett oändligt flöde av katastrofer som vi inte behöver bry oss om.

Jag menar att hotbilderna och katastroferna mot Sverige, så som de dagligen presenteras i media, kan hänföras i någon mån till begreppet ”banal nationalism”. Även om vi som individer inte tycker att hot är något banalt, blir denna ström av olika hot i medierna en del av vardagen. De små vardagliga som de stora katastrofala hoten förstärker känslan av det gemensamma öde som vi i nationen Sverige delar.