Svensk höger och fransk kolonialism i Algeriet

Jag såg via Esbati att Motbilder skrivit om en massaker på algerier mitt i Paris 1961. Jag bekantade mig en hel del med Algeriet och några andra afrikanska länder när jag skrev min magisteruppsats i historia. Nedan är ett minimalt redigerat uttdrag ur just denna uppsats som behandlade hur den etablerade svenska högern beskrev kolonialism och avkolonialisering i tidskriften Svensk Tidskrift (SvT) 1955 - 1965. Först en liten bakgrund. Siffror inom [] är alltså fotnoter som redovisas på slutet.

Bakgrund Algerietrevolten 1954-1962

År 1830 hade Algeriet införlivats med Frankrike. Dess ställning var något annorlunda än det övriga franska kolonialväldet i det att landet var uppdelat i tre departement jämställda de departement som fanns i Frankrike. I Algeriet levde på 1950-talet sedan generationer tillbaka även en fransk vit minoritetsbefolkning, s k pieds-noirs. Ursprungsbefolkningen av araber och berber saknade franskt medborgarskap och hade ingen rösträtt. Muslimer kunde endast erhålla medborgarskap genom att avstå från att praktisera Islam.[1]

En ny stadga tillkom efter andra världskriget som skulle försöka blidka självständighetsanspråken i Algeriet. Frankrike skulle tillåta ett algeriskt parlament med två kammare: en för européerna och en för ursprungsbefolkningen. Valet som hölls till denna 1948 var dock kontrollerat av fransmännen och man arresterade de algeriska nationalistiska kandidaterna. Både i den europeiska och i den algeriska kammaren hamnade franskvänliga politiker. När upproret väl bröt ut 1954 fanns alla förutsättningar på plats: en majoritet av befolkningen saknade representation, nationalistiska rörelser hade organiserat sig samt ett ekonomiskt och socialt förtryck av ursprungsbefolkningen. Den militanta nationalistiska rörelsen FLN (Front de Libération Nationale), tog således initiativet till ett väpnat uppror 1954.[2] Målet för FLN var total självständighet, vilket den europeiska befolkningen motsatte sig.[3]

Kampen blev hård och bitter med inslag av tortyr från båda sidor. Den franska militären, men även politiker över hela vänster- högerskalan i Frankrike hade beslutat sig för att inte förlora Algeriet. Detta kan förklaras med dels med närvaron av den franska befolkningen i Algeriet, men även med den stora prestigeförlust som den franska armén just lidit i Indokina 1954. Man var helt enkelt trötta på att förlora och retirera från sina gamla kolonier.[4] Det gick t o m så långt att även franska officerare i Algeriet 1958 gjorde uppror och vägrade lyda Paris order vilket ledde till en politisk kris.

President René Coty bad general Charles de Gaulles att bli premiärminister. Denne utlöste undantagstillstånd i Algeriet och började arbeta på en lösning av konflikten.[5] FLN satte upp en provisorisk regering i Tunis under ledning av Ferhat Abbas, men inkluderade även Ben Bella[6] och andra fängslade ledare i Frankrike. 1959 erkändes algeriernas rätt till självbestämmande och förhandlingar med FLN inleddes. I Frankrike hade även opinionen svängt och en folkomröstning 1961 gav de Gaulle mandat att genomföra algeriskt självstyre.[7] Fransmännen i Algeriet motsatte sig detta in i det sista. I december 1960 blev de Gaulle hastigt tvingad att återvända från ett besök i Algeriet då européerna ställde till oroligheter på gatorna och den 21-22 april 1961 gjorde återigen militären uppror och tre franska generaler deklarerade en egen regering.[8] Oroligheterna fortsatte och inte fören i mars 1962 kunde förhandlingarna slutföras för Algeriets självständighet. Detta ledde till att merparten av den franska befolkningen lämnade Algeriet.[9]

Algeriet, det mest civiliserade landet i Afrika

1955 nämns det som hände i Algeriet tillsammans med Marocko i SvT för första gången.
Redan från början konstateras att det är tack vare de franska insatserna som landet, ekonomin, undervisningen och de hygieniska förhållandena förbättrats.[10] Detta tema återkommer under hela undersökningsperioden och i princip allt som var positivt med Algeriet tillskrevs Frankrikes förtjänst. De franska jordbrukarna, s k colons hade t ex utfört ett beundransvärt kolonisationsarbete.[11] Den franska hälsovården kunde enligt SvT t o m ses som själva upphovet till den algeriska nationen.

För Frankrike och dess ledning är det en hederssak gentemot de landsmän, som genom ihärdigt arbete lyckats bygga upp ett högtstående näringsliv, att skydda deras mänskliga och moraliska rättigheter. Fransmännen i Algeriet har utvecklat landets resurser – icke araberna. Man kan rentav säga att den algeriska »nationen» har skapats genom fransk hälsovård.[12]

De franska invånarna menade SvT var därför rädda för att infödda fanatiker nu skulle ta makten och beröva dem både liv och egendom.[13] De ca 1,2 miljoner fransmännen som levt i flera generationer i Algeriet ville inte överlåta styret åt den efterblivna arabiska majoriteten skrev man.[14]

Landet har sedan det erövrades av fransmännen, genomgått en väldig utveckling. Från att ha varit en barbar- och sjörövarstat styrd av en enväldigt Dey har Algeriet blivit det mest civiliserade landet i Afrika. Men otack är världens lön. I dag befinner sig fransmännen invecklade i någonting mitt emellan ett kolonialkrig och en polisoperation av oerhörd omfattning som för varje dag blir allt allvarligare.[15]

Det är uppenbart att epitetet mest civiliserad uppstod genom en jämförelse med Europa, i detta fall kanske Frankrike. D v s för SvT var västvärlden bärare av civilisation och utgångspunkten för att bedöma vem som skulle kunna vara mest civiliserad i Afrika. Men någon uppskattning från Algeriernas sida för denna kulturgärning fanns alltså inte.

Det fanns enstaka fall av mild kritik riktad mot franska kolonisatörer. En artikel signerad Hans Granqvist konstaterade att konflikter uppstått i kolonierna, t ex p g a att kolonisterna alltid hade lagt beslag på de bästa områdena och då befolkningen ökade, p g a de förbättrade sanitära förhållandena, fanns det inte plats nog att försörja befolkningen. I Algeriet hade detta lett till 40 procentig arbetslöshet bland den algeriska befolkningen.[16] Den nya franska politiken menade Granqvist syftade till uppfostran till självstyrelse och att frankrike nu införde den allra mest civiliserade och högtstående formen av demokrati, vilket i o f inte var helt oproblematiskt enligt Granqvist.

Det är givet att det uppstår en del dråpliga situationer, när primitiva folk konfronteras med systemet. Att en väljare behåller valsedeln med sin politiska idols bild för att sätta upp på vägen [så!], medan han med förakt kastar ifrån sig motståndarens sedel i valurnan, är ett exempel. Och det finns många andra, som i västerländska ögon ger intryck av politisk omogenhet, men som snarare beror på de inföddas svårigheter att anpassa sig efter ett system, som ursprungligen inte utformades för deras behov och i överensstämmelse med deras traditioner.[17]

Algerierna betraktas inte som jämlikar utan som underlägsna och det var upp till fransmännen att lära dem västerländsk demokrati. Frankrike hade givit moderniteten till Algerierna men trots detta ansågs de fortfarande efterblivna och omogna.

SvT skrev 1959 om kvinnans frigörelse i Algeriet, vilken var beroende av de Gaulles nya äktenskapslagar. Hittills menade man hade kvinnorna levt i en rättslös tillvaro under den mohammedanska rätten. Flickor hade blivit bortgifta och kvinnor hade i praktiken inte kunnat skilja sig. Mannen hade däremot kunna skilja sig genom ”att tre gånger uttala formeln »Jag förskjuter dig».”[18]. Den nya lagen skrev SvT visade att Algeriet var beroende av Frankrike för att kunna genomföra sitt moderniseringsarbete och det var en utveckling mot västerländska ideal om frihet och människovärde.[19] SvT framställede återigen orientalen som efterbliven och vidskeplig och religiöst fanatisk.

Relativt tidigt jämför man i SvT FLN med gerillan i Vietnam och gör kopplingen att dessa var kommunistiska infiltratörer.[20] I artiklarna om Algeriet kombinerades ofta hotet från kommunismen med hotet från arabisk nationalism. Muslimerna hade anammat den europeiska 1900-tals flugan; nationalismen. Då nationalismen tagits upp av araberna, resonerade man, förenades den med Islam vilket man ansåg vara anledningen till dess fanatism. Den vita rasens nationalism hade däremot för det mesta varit religiöst indifferent menade SvT.[21] Och araberna hatade Israel, för att inte säga hela västvärlden. Israel som var ”den enda västerländska bastion bland mot allt occidentalt fientliga eller opålitliga arabgrannar.”[22]

De farligaste orosstiftarna i världen var de arabiska nationalistledarna menade man 1957. I radiopropaganda från Kairo hetsades arabvärlden till kamp mot väst. SvT skrev att under samtal med araber fick man höra att de i sin kamp mot väst kunde söka stöd hos kommunistländerna eftersom de tack vare sin religion var immuna mot kommunistiska idéer. Detta var ett farligt önsketänkande och det var knappast troligt att religionen var en sådan maktfaktor att den kunde stå emot kommunismen bland nordafrikanska stadsbor. Kommunisterna var dessutom starkare i Algeriet än i någon annan del i Nordafrika, och detta berodde främst på att araber arbetat i Frankrike och där blivit influerade och det var dessa som nu flyttat tillbaka och utgjorde de mest aktiva terroristerna enligt SvT.[23]

I Nordafrika fanns alltså en dubbel fara, arabisk nationalism och kommunism. Alternativt fogades den arabiska nationalismen in under det överordnade kommunistiska hotet. De arabiska nationalisterna framställdes som religiösa fanatiker, men att deras religion skulle kunna stå emot kommunismen fann man alltså föga troligt. Europeiska fördomar och föreställningar om araber och orienten förklarade arabernas irrationella nationalism. I en recension av Arvid Fredborgs bok ”Nationalistiska oroshärdar från Stilla havet till Atlanten” skrev fil. Dr Ivar Andersson:

Fredborg behandlar ingående och med rik exemplifiering den arabiska nationalismen i dess olika uppenbarelseformer. Denna nationalism bygger icke på härstamning utan på språk och kultur. Den största svagheten hos Främre Orientens araber är benägenheten för demagogiska överdrifter, arrogant språk och känslotänkande som ofta leder till en påfallande orealistisk bedömning av en politisk situation. Alltför gärna vädja arabiska politiker fortfarande till pöbeln.[24]

Avslut
Europas rationalitet, civilisation och utveckling kontrasteras mot Orientens avvikande, underutveckling och primitivitet. Enligt litteraturhistorikern Edward Said beskrevs Orienten som något man borde frukta eller kontrollera. Frukta därför att orienten var likställd med föreställningen om t ex invaderande mongolhorder. Därav behövdes kontroll genom pacificering, forskning eller om det var möjligt med ockupation.[25] Den algeriska kvinnan var ett offer för den algeriska mannen. Endast genom Frankrikes hjälpande hand kunde sådan vidskepelse och förtyck av kvinnor avskaffas i Algeriet. Genom att säga att man var tvungen att skydda oskyldiga individer hos den Andres egen befolkning kunde man legitimera fortsatt kontroll och maktutövning. Om känslan av att skydda den Andre på detta sätt var verklig eller ej byggde den på föreställningen om europeisk paternalism över den Andre och att denne inte förmådde ta hand om sig själv. Detta är ett av fyra väldigt gamla europeiska argument som enligt Emanuel Wallerstein fungerat för att ge legitimitet åt maktutövning.

Kort uttdrag ur uppsatsens slutdiskussion

Många var under Kalla kriget genuint rädda för Sovjet och kommunismen och risken för atombombskrig. Många trodde, och tror säkerligen även att Europeisk civilisation var den högsta och främsta. Men utöver detta måste det erkännas att makten även tänker strategiskt och behöver kunna legitimera sina handlingar. De europeiska kolonialmakternas anspråk hade uteslutande prioritet framför de nationella självständighetsrörelserna i SvTs och förmodligen den konservativa högerns ögon. De nationella frihetsrörelserna stämplades därför oftast som kommunister, terrorister och ibland även som kannibaler. Utan européernas hjälp, vilka företrädde kristen civilisering och modernitet, skulle det inte gå att få bort primitivitet och efterblivenhet. Dessutom var de primitiva folken i och med sin primitivitet även en fara för sig själva, oförmögna att utan Europa inse sitt eget bästa. Wallerstein och Ania Loomba påpekar att argumenten är mycket gamla och välanvända av Europa. Lika gamla som upptäckten av möjligheten att genomföra erövring och kolonialism. Så frågan uppstår; är det inte lite konstigt att högern i ena stunden helt ogenerat talade om behovet av att väst säkrade Kongos naturtillgångar, för att i nästa andetag hävda att västs närvaro enbart var av altruistisk karaktär som innebar fördelar för ursprungsbefolkningen och ett skydd för t ex dess kvinnor? Rädslan för Sovjet fanns säkerligen hos herrarna i SvT och hos den svenska högern och andra generellt. Men hoten användes och altruistiska argument skapades även för att kunna legitimera västs agerande i t ex Algeriet, Kongo och Angola. Likväl som rädslan för terrorister finns idag används samma altruistiska argument och samma hot för att kunna legitimera västs invasioner och ockupationer av t ex Afghanistan, Irak och Palestina.

Noter:
[1] Springhall, John, Decolonization since 1945 the collapse of European overseas empires (New York 2001), s. 148.
[2] Bjereld, Ulf & Demker, Marie, Utrikespolitiken som slagfält; De svenska partierna och utrikesfrågorna (Stockholm 1995), s. 247-248.
[3] Nationalencyklopedin 2000, CD-rom, sökord: Algerietrevolten
[4] Springhall, s. 148-149.
[5] Bjereld & Demker, s. 248.
[6] Ben Be´lla, Ahmed, f. 1916, algerisk politiker, president 1963–65.
[7] Nationalencyklopedin 2000, CD-rom, sökord:Algerietrevolten
[8] Bjereld & Demker, s. 249.
[9] Nationalencyklopedin 2000, CD-rom, sökord:Algerietrevolten
[10] SvT, 1955, De två sultanerna, s. 480-481.
[11] SvT, 1957, Algeriet – landet i brännpunkten, s. 81.
[12] SvT, 1959, Tunisien och Algeriet, s. 335.
[13] SvT, 1955, De två sultanerna, s. 482.
[14] SvT, 1956, Frankrike i Nordafrika, s. 246.
[15] SvT, 1957, Algeriet – landet i brännpunkten, s. 81-82.
[16] SvT, 1957, Nya vägar i fransk kolonialpolitik, s. 516-517.
[17] SvT, 1957, Nya vägar i fransk kolonialpolitik, s. 520.
[18] SvT, 1959, Kvinnans frigörelse i Algeriet, s. 128.
[19] SvT, 1959, Kvinnans frigörelse i Algeriet, s. 128.
[20] SvT, 1956, Franska problem och perspektiv, s. 321-ff.
[21] SvT, 1956, Orient mot Occident, s. 173.
[22] SvT, 1956, Orient mot Occident, s. 174.
[23] SvT, 1957, Algeriet – landet i brännpunkten, s. 82.
[24] SvT, 1962, Nationalistiska oroshärdar, s. 538.
[25] Said, Edward, Orientalism (Stockholm 2004), s. 445.

Bloggar: Motbilder, Esbati.

Läs även andra bloggar om: Algeriet, kolonialism, Europa, Frankrike.

Intressant?