Hemlösa krigsveteraner i USA

Det är vad dokumentären "When I Came Home" handlar om. Främst följer filmen den hemlösa Irakveteranen Herold Noel i New York. Men den visar även veteraner från Vietnamkriget som är hemlösa i USA. Herold bor i sin bil och lider av de traumatiska upplevelser han bevittnat från kriget. Jag fastnade för dessa ord som yttrades i filmen:

He (Herold) represented what typically happens to young adults who go into the military at 17, 18. When they return home, the same kind of economic conditions that forced them to military service, still exist or have gotten worse. Herold returned to New York City at a time when unemployment rate for african american males or hispanic males in the city where at 48%.

och vidare:

They didn't plan for the war and they didn't plan for all the multitude of things that are gonna happen when people start coming home PSTSD (Post Traumatic Stress Disorder), suicide, all the help benefits, it's not in place.

Vi har ju precis fått veta att antalet självmord bland amerikanska soldater är fler än antalet stupade i strid i Irak. Det påtalas även att fångar i USA har ett utslussningsystem där ett boende är ett av inslagen. Något sådant finns alltså inte för krigsveteranerna.

En liten tanke slår en. Om man inte världens rikaste land kan hantera detta för något tusental krigsveteraner, hur fungerar det då för de miljoner Irakiska människorna? Hur många Irakier lider av PTSD och hur många har tagit livet av sig? När ska USA börja rehabilitera Irakierna och ge dem hjälp? Är det inte deras ansvar att hjälpa alla Irakier med PTSD, självmordstankar, krigsskador m.m. m.m. då de bär ansvaret för dessa?

Nej förmodligen kommer man aldrig att ta något ansvar för Irakiernas hälsa om man inte tar ansvar för sina egna krigsveteraner. Det lämnar man över på Södertälje och Iraks fattiga grannländer.

Bloggar om: USA, Irak-kriget, dokumentär, Irak, krigsveteraner