En ny sida av Första Världskrigets manlighetsideal

Recension: Jens Ljunggren, Känslornas krig Första Världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet, Stockholm 2004. 328 sidor.

Syftet med Ljunggrens undersökning är att analysera den tyska bildningselitens agerande vid Första världskrigets utbrott. Första världskriget är centralt i undersökningen även om mycket av boken handlar om åren innan och 1800-talet samt även analyserar manlighetsdiskursen i Weimarrepubliken. Frågorna kretsar mycket kring hur den bildade eliten formerade och försökte särskilja sig mot övriga samhällsgrupper. Men även hur de ville legitimera den funktion de ansåg sig ha inför den resterande tyska nationens medborgare. Här är just rädslan att uppfattas som omanlig påtaglig, d v s hur göra för att de andra tyska männen inte ska hysa några som helst tvivel på vår manlighet trots att vi tillhör det bildade tänkande samhällsskiktet?

Ljunggrens stora tes som löper genom hela undersökningen är att Tyskland var ett betydligt mer homosocialt samhälle än t ex Storbritannien och Frankrike, vilka Ljunggren i ett kapitel gör en jämförelse med. Åtminstone innan kriget hade kvinnorörelsen förblivit mycket svagare i Tyskland än på andra håll i Europa. De tyska männen hade med lagar och förordningar även lyckats hålla kvinnorna utestängda från den offentliga sfären i betydligt högre utsträckning. Ljunggren beskriver förhållandena med hjälp av den s k tvåsfärsmodellen vilken i sin ontologiska och ideologiska betydelse lanserade ett antal idealbilder av könen som kvalitativa motsatspar och hur de skulle förstås i samhällets könsåtskilda sfärer. Mannen och dennes förnuft härskade i offentligheten och kvinnan hade hand om hemmet där mannen skulle kunna koppla av och få utlopp för några av de känslor han tvingades lägga band på i det offentliga. Detta ideologiska tänkande gav bl a upphov till fysiska begränsningar för kvinnor i det offentliga rummet. Ljunggren menar självklart att även Tyskland var ett tvåsfärsamhälle, framför allt i den fysiska bemärkelsen, däremot inte lika tvärsäkert hävdar han, i den ontologiska och ideologiska bemärkelsen. Det har visat sig att kvinnor i både Frankrike och England hade betydligt större närvaro i den fysiska offentligheten vilken skapade skarpare ontologisk och ideologisk delning mellan begreppen manligt och kvinnligt.

I Tyskland var däremot kvinnorna i betydligt mindre utsträckning alltså närvarande rent fysiskt vilket skapade ett större homosocialt rum och plats för annorlunda tolkningar av manlighet. Den ideologiska uppdelningen mellan privat och offentlig blev inte lika skarp i Tyskland som i England och Frankrike och inte heller de ontologiska särskiljningarna mellan manligt och kvinnligt skriver Ljunggren. Det fanns t o m en motvilja hos bildningseliten att särskilja privat och offentligt. Utifrån detta använder sig Ljunggren av begreppet tredje sfär, alltså en homosocial sfär som i det fysiska rummet var mycket skarp men som ideologiskt och ontologiskt var betydligt mer rörlig. Ett exempel var de s k mansförbunden. Dessa vilade på principen om manlig gemenskap och kvinnlig uteslutning. Samtida sociologer hade svårt att placera in dessa i privat eller offentlig. De var ofta stängda sällskap med mystiska ritualer med framträdande drag av rus, extas och emotionell irrationalitet. Ett sätt att tolka dem menar Ljunggren är att männen försökte undkomma uppdelningen mellan privat och offentlig.

Som titeln på denna undersökning anger är det alltså den tyska bildningseliten som undersöks. Ljunggrens definition för vilka som ingick där sluter sig till de främsta humanisterna, samhällsvetarna och författarna vid tiden. Om man då har Ljunggrens antagande om att det tyska samhället var betydligt mer homosocialt än andra så är det alltså denna bildade elits försök att hävda sig hierarkiskt mot andra manliga grupper som undersöks. Likt Gail Bedermans undersökning av vita amerikanska medelklassmän var även denna tyska elitklass hotad av de andra männen i det egna samhället och tvingad att kämpa för sin manlighet i denna hierarki. Hoten kom dels från det ekonomiska borgerskapet och dels från arbetarklassen, men saknade alltså i större utsträckning något ”hot” från en kvinnorörelse.

Ett sätt att särskilja sig från de andra manliga grupperna var att konstruera en manlighet som var mer rörlig i förhållande till könen. Att jämka samman manliga och kvinnliga drag och skapa en s k ”hel människa”. Enligt flera av de av Ljunggren undersökta medlemmarna ur den s k bildningseliten kunde man i manlighetsbegreppet foga in fler betydelser än enbart förnuft, självbehärskning, mod och styrka. Mannens storhet låg istället i dennes möjlighet att realisera sig själv som fulländad individ på en högre nivå och däri ingick även traditionellt "kvinnliga egenskaper" som känsla och andlighet. Denna möjlighet var dock förbehållen bildade män. Kvinnor kunde bara vara kvinnor och även andra män som den förvärvsborgerliga kom till korta eftersom han bara kunde vara man. De exempel Ljunggren ger som medlemmar av bildningseliten som alltså propagerade för en sådan manlighet består av flertalet kända namn som t ex Nietzsche eller sociologen Georg Simmel. Ljunggren tvingas därför bena i och förklara dessa filosofer och intellektuellas teser, men överlag tycker jag han lyckas bra utan att trassla in sig för mycket eller göra det för komplicerat.

Något av det intressantaste med undersökningen är även hur den visar hur denna bildningselit var viktig för skapandet av nationen och den nationella självbilden. I texter försökte man bl a förena Goethe och järnkanslern Bismarck. De skulle inte ses som motsatser utan som varandras komplement. Ljunggren skriver även om den s k Bismarckkulten där hyllandet av den samme bl a tog sig uttryck i ett frenetiskt bildande av föreningar som samlade in pengar för att bygga statyer och minnesmärken över Bismarck.
Bara under 1890-talet bildades över 300 föreningar och snart hade över 700 Bismarckminnesmärken rests. Centralt i kulten av Bismarck var föreställningen om honom som en handlingskraftig man, att snabbt fatta beslut och därefter genomföra dem. Bildningseliten, men även Wilhelm II ansågs ha svårt att leva upp till ett sådant handlingsbegrepp skriver Ljunggren. De tycktes lida brist på manlig handlingskraft och praktisk verksamhet. Bildningseliten hävdade därför ivrigt att man inte skulle göra skillnad på militarism, konst och akademi och att grunden för landets militära framgångar låg i den anda som förvaltats av just bildningseliten. Därför misslyckades också de intellektuella i de allierade länderna med att få med sig sina tyska kollegor i att fördöma Tysklands beteende mot Belgien under kriget. Att få de tyska intellektuella att ta avstånd ifrån och skilja på krig och kultur innebar att man berörde en öm punkt på den tyska bildningselitens manlighetsuppfattning. Här ingick ju att de lärda ansåg sig även vara en viktig del i krigföringen. Militarismen hade försvarat den tyska kulturen och militarism och vetenskap sammanfogades.

Ljunggrens undersöknings utgångspunkt är ett homosocialt Tyskland med en särskild bildningselit och denna gav mannen och det som ansågs manligt några fler nyanser. Nyanser hämtade från det som generellt brukade betraktas som kvinnligt, speciellt i den s k tvåsfärsmodellen. Det Ljunggren sedan gör att genom exempel från författare inom denna bildningselit bevisa denna tes. Några överraskningar i undersökningen är det således inte gott om och det kanske har med Ljunggrens urval att göra. Han utesluter bildkonstnärerna men även större delen av den politiska vänsterscenen. ”ingenting om namn som Lukács, Ernst Bloch eller Frankfurterskolan.”(s. 35) och detta av arbetsekonomiska skäl. Jag kan å ena sidan förstå begränsningen men å andra sidan tänker jag hela tiden när jag läser undersökningen på Marx kritik av den tyska ideologin eftersom mycket av det som Ljunggren undersöker just är ”tysk ideologi” d v s just det som så träffande blir skjutet i sank i Marx lilla skrift. Marx och Engels efterföljare hade (väl?) en betydande plats i det intellektuella Tyska samhället. De torde även ha en plats i Ljunggrens undersökningsvärld bland bildningseliter och kunde förmodligen ha fogats in i många av de tankemönster och uppfattningar som den undersökta avgränsade bildningseliten hade. Kanske skulle en ytterligare undersökning av de tyska vänsterintellektuellas manlighetssyn i början av 1900-talet och tiden kring Första världskriget vidga och sätta in Ljunggrens undersökning i ett ännu större och mer nyanserat sammanhang.

Bloggar om: Jens Ljunggren, historia, Tyskland, manlighet, genus, Första Världskriget

Svenska staten och synen på Osmanerna under 1600 och 1700-talet

En liten undersökning av Sverige och den bild svenska staten förmedlade av det Osmanska riket under 1600 och 1700-talet.

Osmanska riket
År 1453 hamnade den Östromerska staden Konstantinopel i det Osmanska rikets (nuvarande Turkiet) händer och blev osmanernas nya huvudstad. Osmanska riket expanderade kraftigt och gav osmanerna makten över stora områden i bl a Mindre Asien på Balkanhalvön och Krim. De övertog även Venedigs roll som härskare över Medelhavet. 1500-talet var Osmanska rikets storhetsperiod och framgångarna på slagfälten ledde till att en skräck för turkarna spreds över det kristna Europa.

På 1600-talet deltog osmanerna i flera krig som fördes i Europa och det var inte förrän 1683 som deras första större nederlag kom i och med ett försök att inta Wien. Osmanska rikets expansion norrut var därmed bruten. Med freden i Karlowitz som slöts först 1699, förlorade osmanerna en tredjedel av sina europeiska områden. Vidare in på 1700-talet ökade trycket på osmanerna bl a från de Europeiska stormakterna. Sultanen led flera utrikespolitiska motgångar och den centraliserade makten minskade till förmån för andra politiska eliter. Samtidigt fördes, med vissa avbrott, krig med Ryssland under hela 1700-talet. 1774 tvingades osmanerna till fredsförhandlingar med ryssarna efter svåra krigsförluster och nio år senare hade ryssarna annekterat Krim-halvön. Det var första gången man förlorade ett muslimskt befolkningsområde till en kristen stat. Från slutet av 1600-talet och under hela 1700-talet börjar alltså en osmansk tillbakagång som slutar långt senare efter Första världskriget och då den Turkiska nationen utropas 1923.

Vilket förhållande hade då Sverige till det Osmanska riket under perioden från slutet av 1600- och under 1700-talet? Hade Sverige något förhållande över huvud taget till ett stort muslimskt rike så långt bort från de svenska gränserna? Vilken bild hade man av osmanerna och deras rike? Under samma tid utkommer den av svenska staten kontrollerade posttidningen.

Posttidningen?
Under Gustav II Adolf och Axel Oxenstiernas tid etablerades den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdender år 1645. Oxenstierna hade redan 1623 protesterat mot att tyska tidningar spreds i Sverige innehållande nyheter om Sverige. Tidningarna från utlandet, tänkte han sig, skulle istället först gå genom sekreteraren i riksarkivet för att där censureras och därefter tryckas om på nytt. Oxenstiernas syfte var att utnyttja pressen för att sprida svensk propaganda över Europa och även inåt, mot hemmaopinionen, för att få kontroll över vad som rapporterades om Sverige i Sverige.

I stormaktstidens Sverige fanns ett stort behov av kontinuerlig information från utlandet och ett nät av s k ”residenter” byggdes upp. Residenterna var fast utplacerade diplomater i olika länder och vars uppdrag var att rapportera hem till Sverige allt vad de kunde snappa upp av nytta för riket. Även s k korrespondenter återfanns vid arméns högkvarter och exempelvis i de svenska besittningarna i Pommern, Livland och Finland. Pressens uppkomst är även intimt sammanbunden med postväsendets. Enligt de instruktioner postmästaren fick skulle han bl a ge ut en tidning. Uppdraget var att dels trycka korta extrakt av insamlade nyheter, dels trycka meddelanden från kanslikollegiet, för att sedan spridas över landet. Redaktionens jobb var alltså att göra ett lämpligt urval av inkomna nyheter och klippa och klistra ihop en tidning, och då gällde det förstås att ta hänsyn till myndigheterna angående vad som var lämpligt att trycka.

För att få fram bilden av Osamanska riket genom svenska ögon, och om det skett någon förändring över tid av denna bild, kan man använda sig av posttidningen. Jag har valt två årgångar av posttidningen, 1683 och 1774, samt 1683 års bihang till posttidningen; Swenska Postryttaren. Valen av år är gjorda utifrån att det under båda dessa år sker två stora osmanska krigsnederlag. 1683 tvingades man tillbaka från den belägring man gjort av Wien och det krig man förde med Österrike-Ungern och 1774 tvingades man till fredsförhandlingar i det krig man förde mot ryssarna. Båda dessa händelser följdes och rapporterades kontinuerligt i posttidningarna.

1683 gick posttidningen under namnet Swenska Mercurius fram till nr 8, då den plötsligt byter namn till Swänska Mercurius, och utkom varje tisdag med ett åttasidigt nummer, sammanlagt 52 st. Dess bihang Swenska Postryttaren, utkom med 18 nummer under hela 1683, med varierande sidantal. 1774 heter den Stockholms Post Tidningar. Sammanlagt utkom 100 nummer, oftast 4 sidor långa.

Det är krigsjournalistik som dominerar tidningens innehåll båda dessa årtal. Det som intresserar tidningen är för det mesta kungar och andra potentaters förehavanden, berättelser från höga befäl och officerare, arméers storlek, värvningar av manskap, byggandet av diverse försvarsverk, och inte minst beskrivandet av slag, hur de gick till vem som vann och vem som förlorade och hur många som skadades respektive dödades. Uppgifter om posttidningarnas upplagor saknas. Enligt historikern Claes-Göran Holmberg man kan tänka sig att ett hundratal trycktes upp och som i första hand lästes av samhällets elit.

Antalet ståndspersoner omfattade på 1600-talet ca 50000, men det är svårt att avgöra hur många av dem som regelbundet läste tryckta eller handskrivna nyhetstidningar. Och osäkerheten ökar när vi rör oss utanför denna elit. Karl XI grundlade 1674 en presslag och stadfäste sedan 1684 en lagstiftning kring censur, vilket bestod ända till 1766 då man istället lagstadgade tryckfrihet. I de olika förordningarna kring censuren nämns inget om posttidningarna. Holmberg menar att det kan vara ett tecken på tidningens officiella karaktär och att staten redan hade så pass mycket kontroll över den att den inte behövde nämnas. Tidningens karaktär är alltså hårt statligt kontrollerad krigsjournalistik från utlandet, med inslag av proklamationer gällande svenska riket. Ett hundratal ställen i Sverige skall ha tillhandahållit posttidningar, d v s ställen där det fanns post och postmästare. Försäljning skedde även hos boktryckaren och i vanliga handelsbodar, vilket annonser i tidningen talar om. Informationen kan tänkas ha spridits utanför elitskiktet exempelvis vid de offentliga platser där människor samlades och utbytte nyheter och allmänt skvaller. Exempelvis kunde nyheterna läsas upp från predikstolen, eller delges på kyrkbacken eller torget. På 1700-talet blev även de s k kaffehusen och krogarna vanliga platser att läsa tidning på, om det även förekom på 1600-talet är dock osäkert.

1683
Den propagandabild som träder fram av osmanerna i Swänska Mercurius 1683 är den av religionsfienden. Osmanen är det stora barbariska hotet från öster som kommer att förslava och tvinga på kristenheten den muslimska religionen. Osmanen vet dock inte vad han har emot sig när han bråkar med de tappra kristna. Fiendens antal må vara många, men de flesta av dem är ändå odugliga att slåss, till skillnad från de i kristenheten.

I bihanget Swenska Postryttaren vill man avslöja sin fiende och visa läsaren att den turkiska nationen med dess seder och allmänna livsstil, blott är en samling veklingar. Det är en tidigare okunskap om osmanerna som skrämt de kristna, men posttidningens läsare kan nu alltså vara lugna.

Det är i religionen hotet ligger och man målar upp skräckscenarion där sultanen kommer att tvinga på de kristna sin religion även om detta inte stämde med verkligheten. Turkarna utgjorde även ett visst hot genom sin främmande kultur och inte enbart sin religion. Detta blir framför allt tydligt i beskrivningen av de s k tartarerna. Deras kultur utmålas som väldigt främmande och därmed extra barbarisk. Turken är barbar, men man kan trots allt beundra prakten och städerna. Tartarerna däremot saknar prakt och städer och förpassas till att vara ett vilddjur.

Det faktum att minst en notis angående osmanerna återfinns i princip i alla nummer 1683 talar för ett stort intresse, men att det även fanns en genuin rädsla eller skräck, då i princip alla notiser är formulerade mot osmanerna. Man tar även in en spådom från 1200-talet i tidningen om Osmanska rikets fall, för att visa kristendomens förträfflighet och att Osmanska rikets dagar är räknade.

1774
Turkskräcken är borta och något kulturellt eller religiöst hot existerar inte 1774 i posttidningen. Vad är det som har hänt?

Till att börja med tillåts notiserna från de olika orterna tala i sin egen sak. Det är dessutom så att notiser från Konstantinopel alltid ligger först på första sidan i tidningen. Jag vill mena att detta har med ett svenskt realpolitiskt intresse att göra. Nyheter från Konstantinopel prioriterades i tidningen, på grund av den relation man önskade ha med regeringen i Osmanska riket. Man skriver bl a om ett väldigt fördelaktigt handelsavtal för Sverige. Hur pass långt planerna kommit 1774 på den allians mellan Sverige och Osmanska riket som upprättades först senare år 1789, är omöjligt att säga med enbart posttidningen som källa, men sådana planer kan även ha spelat viss roll i hur posttidningen porträtterar osmanerna. Tidningen återspeglade alltså den politiska roll som Sverige önskade ha med osmanerna.

Många av rapporterna handlar om den avlidne sultanen och dennes efterträdare. Man ger detaljerade beskrivningar och återberättelser av de ceremonier som följde. Man berättar även om audienser som svenska envoyén Celsing haft med storvesiren. Om det är en svensk korrespondent som har tillträde till osmanska hovet eller inte är omöjligt att säga, men detaljrikedomen saknas i vilket fall som helst inte i notiserna.

Turkarna måste dock läras att kriga på det Europeiska sättet. Det finns här inslag av nedvärderande av turkarnas eget sätt att kriga och påståenden om att det skulle vara svårt att lära dem någonting. Samtidigt talar man väl om den militärstyrka som tränats efter det Europeiska sättet. Det kanske mest intressanta resultatet är att orden barbar och turk endast förekommer i ett sammanhang där man försöker ändra på en föreställning att turkarna skulle vara barbariska! Resultaten pekar alltså på att den svenska statliga posttidningen inte förmedlade den bild av Osmanska riket som filosofiska texter och reseskildringar vid denna tidpunkt ofta gjorde i Europa. En viss Europeisk överlägsenhetstanke vad det gäller krigföring syns och man kallar dem vid ett tillfälle för svårlärda, men det är långt ifrån någon Montesquieuisk tanke om Asiater som tröga.

Avslutande diskussion
Edward Said menar att man inte får glömma bort att de akademiker, författare och filosofer som han undersökte alltid befann sig i ett politiskt klimat såväl som ett kulturellt. Vid studiet av orientalismen är det omöjligt att inte ta ställning till att den politiska imperialismen styrt hela formerandet av ämnet. De skribenter Said undersöker var alltid väl medvetna om sina egna imperiers existens. Said ser det som ”ett dynamiskt samspel mellan enskilda skribenter och de stora politiska frågor som formerats av de tre stora imperierna – det brittiska, det franska och de amerikanska – inom vilkas intellektuella och tänkta territorium skrivandet utfördes”. Man bör se upp med jämföra Sverige med de brittiska, franska och senare amerikanska imperierna, men just sammankopplingen mellan politik och orientalism är intressant för denna lilla undersökning.

I slutet av 1600-talet fanns en utbredd turkskräck i samhället som hade sin grund i de religiösa motsättningarna mellan kristenheten och islam. Posttidningen anno 1683 bevisar existensen av en sådan skräck oerhört väl i en massiv propaganda mot i princip allt osmanskt. Man utmålar osmanerna som religionsfiender, räddhågade och dåliga på att slåss i allmänhet. En viss kulturell beundran skulle kunna finnas för den osmanska prakten och glittrande rikedomen, men det går å andra sidan att kontrastera mot nedvärderingen av tartarerna, vars beskrivningar gavs ett större utrymme och som beskrevs som vilddjur.

1774 är det i princip en motsatt bild som framträder av osmanerna och Osmanska riket i posttidningen. Men är det enbart propaganda, som man egentligen inte kan dra några slutsatser av eftersom alla orter tillåts tala i egen sak? Jag menar att det ändå finns omständigheter i materialet som talar för att vissa slutsatser ändå kan dras. Det politiska klimatet gentemot Osmanska riket har helt och hållet förändrats sedan 1683. En trolig förklaring måste här vara att religionens makt på det politiska planet minskade betydligt under 1700-talet. Ekonomiska och strategiska mål styr nu i allt större utsträckning de Europeiska staterna. Osmanska rikets lockelse för Sveriges del låg i handel och som en potentiell allierad mot den nya arvfienden Ryssland.

Det fanns ingrodda föreställningar om osmanerna som lyser igenom i källorna. Osmanerna är inte helt jämställda Européerna vad det gäller att t ex kriga, utan de måste läras att kriga som oss, men det går att lära dem, och man talar väl om de man lärt upp. Det verkar även finnas en föreställning att osmanerna trots allt fortfarande är barbariska, men posttidningen använder aldrig den beskrivningen och försöker i ett fall påtala det felaktiga i den bilden.

Posttidningarna var kontrollerade av staten och skribenterna i den gav den bild av saker och tings tillstånd som staten önskade att medborgarna skulle få. Jag menar precis som Said att man inte kan glömma bort den politiska kontexten i studiet av orientalismen. De statliga intressena och ambitionerna hade sin röst i posttidningen och det är kanske inte så konstigt att den skildrar osmanerna annorlunda än vad upplysningsfilosofer och reseskildringarna gjorde som hade helt andra intressen. Mot slutet av 1700-talet använde upplysningsfilosoferna exempelvis miljöbeskrivningarna i reseskildringarna för att dra slutsatser om människorna i beskrivningarnas omgivning. Exempelvis menade man att naturen hade satt naturliga gränser för de kulturer som levde där, men människans projekt var att göra sig mästare över denna natur, vilket oftast de utomeuropeiska kulturerna misslyckats med.

Posttidningens nyhetsskildringar 1774 rör sig allt som oftast inom palatsen, seraljen och i maktens centrum och eller på slagfältet i relativt korta beskrivningar. Det är alltså två helt olika genrer som kanske inte ens kan jämföras rakt av. Men kunde då ändå inte denna statliga bild av osmanerna ha utgjort en liten motvikt till reseskildringarnas och filosofernas? En statlig bild som utkom regelbundet med t o m två nummer i veckan 1774. Man kan i bästa fall ana en svensk politisk förhoppning om en turkisk seger mot ryssarna i posttidningen 1774. Något helhjärtat försök till att förändra den förhärskande bilden av den andre gjordes inte eftersom ambitionerna låg på politiska och ekonomiska plan, inte i något verkligt kulturellt utbyte. Posttidningen skulle leverera snabba korta notiser, helst från Osmanska rikets innersta maktkärna, att läsas främst av den svenska makteliten.

Betydligt fler människor läste förmodligen exempelvis den brittiske historikern Edward Gibbon i slutet av 1700-talet, som bl a beskrev hur det barbariska öst triumferade över det romerska Konstantinopel 1453, men man visste även att det Osmanska riket nu inte var lika mäktigt som det en gång varit. Det despotiska Asiens seger var tillfällig och historien stod nu på Europas sida menade man. Sådana föreställningar fick även vatten på sin kvarn då man såg att osmanerna förlorade gång efter annan på slagfälten. I det är till slut bilden av ”Europas sjuke man” som helt får överhanden.

Under 1700-talet sker alltså en förändring i synen på den Andre, Osmanen. Källorna för denna undersökning har varit av en annan karaktär än Saids i Orientalism, nämligen en statligt styrd tidning. Orientalismen, det europeiska överlägsenhetstänkandet och självbilden så som den framträder i läsningen av bl a upplysningsfilosoferna och i samtida reseskildringar är svår att tydligt se i läsningen av posttidningen. Men den finns där. I den europeiska jämförelsen med den Andre är det den andre som gör fel och Europén som besitter den rätta och sanna kunskapen. I posttidningens fall gäller det konsten att föra krig som måste läras ut till den obildade Osmanske eleven. Men det är den politiska och ekonomiska ambitionen som återspeglas mest i tidningen 1774 jämfört med 1683 års turkskräck, vilket visar att orientalismen delvis styrs av litterär genre så väl som politiska ambitioner.

Europas sjuke man, omkring 1900 gängse beteckning för det sönderfallande osmanska (turkiska) riket. Som upphovsman har utpekats tsar Nikolaj I av Ryssland (1853), men tanken kan spåras tillbaka till J.A. Poysels sång ´Der Türk ist krank´ (1683). Nationalencyklopedin 2000.

Källor
Svenska posttidningarna 1683 och 1774.

Litteratur
Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per, Världens äldsta. Post och inrikes tidningar under 1600-, 1700-, 1800-, 1900- och 2000-talen, (Stockholm 2005).

Said, Edward W., Orientalism (Stockholm 2004)

Bloggar om: orientalism, historia, den Andre, 1600-tal, 1700-tal, Sverige

Social hygien

Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta -studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm Carlssons, 2000. 248 s.

Efter att ha läst Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta får man en nästan konspiratorisk känsla av att på något sätt vara tillrättalagd. Folkhemstillrättalagd om man nu kan säga så. Kan det verkligen vara så att jag ska leva i en miljonprojektslägenhet från 1950-60-talet, på ett visst rationellt och effektivt sätt? Har en s.k. socialingenjör tänkt ut allting åt mig? Kan det t.ex vara så att jag ska förvara dammsugaren i städskrubben och verkligen använda den fastskruvade dammsugarslanghållaren som ingick i lägenheten för maximalt effektiv och rationell användning och förvaring av min dammsugare? Var kom då dessa rationella och effektiva tillrättaläggande tankar ifrån?

1800-talets borgerliga Europa ville rasera det gamla adel- och furstesamhället och ta bort anor och privilegier, införa yttrandefrihet, tryckfrihet och framför allt, införa näringsfrihet. Pengar var måttet på framgång för denna klass, en duglig medborgare var framgångsrik, misslyckande och fattigdom berodde på personliga brister. I de borgerliga familjerna drogs skarpa gränser upp mellan offentligt och privat. Man skulle skilja på arbete och fritid. Två olika sfärer, helt åtskiljda, den offentliga sfären, d v s den manliga och den privata sfären till kvinnan. Enligt idealet skulle mannen i den offentliga sfären, förutom arbeta, t.ex delta aktivt i politiska och kulturella klubbar. De fysiska hemmet blev också uppdelat. Semioffentliga rum skapas, kammare, salonger och gemak som ska vara representativa för gäster. Sovrum, kök och toaletter är nu helt privata dit ingen förutom familjen har tillträde. Tjänstefolk förutsätts nu att bo själva och ska inte bo tillsammans med familjen. Det privata åtskiljs så hårt att det även blir väldigt hemligt. Sexualiteten blir så hemlig att en kvinna helst inte ska känna till den. En borgerlig kvinna ska inte känna till politik och resten av världen. Hon förutsätts kunna konversera om trevliga saker vara oskuldsfull och se upp till mannen. Hon ska absolut inte arbeta. Det är mannen som ska försörja familjen.

Redan i 1800-talets borgerliga värld är väldigt mycket redan uttänkt, indelat och inordnat, framförallt för kvinnan och hennes sysslor i hemmet. Kring slutet av 1800-talet sker även en oerhörd utveckling av teknologiska och medicinska framsteg, och utvecklingen inom psykologin. Synen på samhällskroppen och den formbara människan och den så kallade social-darwinismen. Många borgare uttryckte en stark oro inför de fattiga klasserna på 1880-talet. Trots tankarna att fattigdom var självförvållad och en följd av individuell svaghet, börjar en opposition mot detta synsätt växa. Misären i de fattiga bostadskvarteren höll på att göra människorna till barbarer och djuriska varelser enligt den tyska socialisten Gustav Schmoller. För den Engelske stadsreformatören Edwin Chadwick var det inte fattigdomen som var det stora hotet utan de sanitära missförhållandena som hotade att försvaga och försämra den arbetsföra befolkningen. Det var en kombination av rädsla för revolution från de mindre bemedlade samhällsgrupperna och samtidigt en vilja att förbättra levnadsstandarden för denna grupp i syfte att förbättra ekonomin.

Slutet av 1800-talet ger oss själva grunderna för de ideal och värderingar och framför allt den "tillrättaläggande" politiken som skall komma längre fram in på 1900-talet. Ett upphöjt ideal, en norm av hur en god människa ska se ut, leva och arbeta, kombinerat med den grundläggande tanken på den formbara människan som man kan göra god bara man hittar de rätta metoderna. Samtidigt är det som Hirdman skriver, synen på människor ovanifrån och nedåt. Där några vet hur det ska vara och talar om det.

Arbetarnas bostad och hem är det som hamnar i fokus för de tidiga socialhygienisterna.
Skräcken för det klena folkmaterialet och hur man skulle lösa den sociala frågan blev till ett samhällsansvar och en plikt att göra någonting åt. Tilltron ökar till det vetenskapliga och rationella samhällsplanerandet. Det handlar om att få ordning på de fattiga mindre bemedlade i samhället, de som inte visste hur man levde på rätt sätt, om att styra och leda in dessa människor på rätt väg för att kunna bli rätt sorts goda medborgare. Men hur skulle det gå till? Hirdman skriver ”hur mycket av det privata ska inordnas?”

I och med socialdemokraternas framgångar i Sverige under mellankrigstiden och framväxten av folkhemstankarna får vi en förskjutning i den socialdemokratiska politiken. Marxistiska tankegångar om folkets övertagande av produktionsmedlen till det allmännas ägo byts ut mot en rimligare socialdemokratisk planhushållningsideologi.
Den socialdemokratiske ideologen Gustaf Steffen hävdade att, proletariatet var ”själsligt mördat människomaterial” och att marxisterna inte hade monopol på socialismen. De hade tvärtom försatt socialismen till att enbart handla om klasskamp när det i själva verket handlade om socialism som samhällsansvar, vilket berörde alla i samhället, enligt Steffen. Förskjutningen i politiken innebar avskaffandet av klasskampen, det intressanta var nu den gemensamma folkstammens överlevnad. Man byter politiskt fokus från det stora livet, det offentliga livet, där man arbetar och engagerar sig med sina medmänniskor i fackföreningar, mot det lilla livet, de sociala frågorna eller hemmet och det som sker i hemmet.

Hirdman skriver mycket om utopisterna, de som såg problemen och ville göra något åt det genom storslagna visioner av hur det goda livet skulle formas. Framför allt hur livet i folkhemmet skulle se ut och hur det skulle levas. Utopisterna, de sociala ingenjörerna, experterna, professorerna och beslutsfattarna har en gemensam fruktan för att folket levde fel, vilket ledde till degenerering och försämring av folkmaterialet. Genom att folket levde fel kunde inte samhället moderniseras och utvecklas i den riktning dessa människor önskade. Allvaret låg i djupa samhällsekonomiska aspekter, den framtida ekonomin och produktiviteten var hotad, i och med det också hela den svenska kulturens överlevnad. Källan till den breda folkmassans moraliska och psykiska ohälsa fanns alltså i den trångbodda och omoraliska bostaden. ”Incestfallen äro synnerligen ofta att finna i de trångbodda familjerna” och även ”homosexuella händelser befrämjades av trångboddhet” och vanan att ha gemensamma sovplatser. Trångboddheten skapade mindervärdighetskänslor, asocialitet och sexuella perversioner, enligt Alva Myrdal. En dålig bostad bidrog till att sänka en människas psykiska hälsa och gav minskad arbetsförmåga.

Den kanske allra viktigaste aspekten för att få fram det rätta folkmaterialet blev att fostra barnen rätt. Många utopister tänkte sig att experter skulle fostra barnen.
Ville inte den gamla sortens människor fostra sina barn rätt skulle samhället kunna gripa in och ta ifrån föräldrarna sina barn. Vissa skulle i så fall inte heller vara värdiga att föda barn, alltså upptakten till steriliseringslagarna. Alva Myrdal tänkte sig ett nytt funktionalistiskt höghus som bl a innehöll en kollektiv barnkammare med spädbarnsavdelning, en barnkammare och småskola ingick även i det nya huset. Hon tänkte sig att barnen i huset övervakades av utbildade barnpedagoger som förde protokoll över deras hälsa, vidare skulle ”de späda barnen skötas med av sköterskor med näs- och munbindel, vilket också ska krävas av föräldrarna, i vart fall om de är förkylda". En expertis skulle alltså finnas tillgänglig som innehade de specialkunskaper som krävdes för att fostra barn rätt.

En människas värde berodde på dennes produktiva arbetsinsats. Enligt Alva Myrdal blev instängda hemmafruar i små lägenheter som sysslade med hemarbete feta, slöa och egoistiska. Hushållsarbetet var improduktivt, irrationellt och utvecklingshämmande. Alva Myrdal ville få ut kvinnorna i arbetslivet. Familjen skulle bestå av man och hustru som båda förvärvsarbetade medan barnen omhändertogs av professionella barnuppfostrare på dagarna. Dessa tankar fick dock inte något brett stöd. Som Hirdman skriver ”Gamla föreställningar om det kvinnliga könets specifika egenskaper hindrade ett deltagande.” Det gamla genuskontraktet bestod. Kvinnan skulle vara i hemmet även om det ansågs improduktivt. Men vad skulle hon då göra där?

Kvinnorna i det nya folkhemmet skulle bli professionella hemmafruar. D v s hon skulle vara expert på att sköta ett hushåll. Allt kunde rationaliseras och effektiviseras med hjälp av vetenskapen. Hemarbetet skulle systematiseras för att på något sätt bli en legitim profession. Undersökningar visade hemarbetets innehåll och uppdelning i tid: städning 12-25 %, matlagning 25-35 %, lagning och sömnad 10- 28 % o s v. Matlagningen var det som tog mest tid och vissa tänkte sig därför att matlagning i större skala var det enda rätta. Inrättande av storkök skulle vara det ideala. Även städning tog för mycket tid. 2 ½ timme per dag städade kvinnorna sina lägenheter i Stockholm. Det var onödigt mycket tycktes det. Man tänkte sig istället att 1 ½ -2 timmar borde räcka. Hirdman menar att detta var en kompromiss mellan utredarna och kvinnorna. Städningen var kvinnornas sätt att värja sig undan moderniseringen och att i ”städningen fanns kvinnornas egenvärde.”. D v s i hushållsarbetet och städningen fanns kvinnans kultur, ”måttet på den kvinnliga skötsamheten”, och man ville inte stöta sig med denna.

För att skapa dessa professionella kvinnor krävdes experter som undervisade och upplyste kvinnorna hur hemarbetet skulle skötas på det rationella och effektiva sättet. För kvinnor saknade ju kompetens även i de enklaste ting, ifrån SOU 1947:46 kan man läsa att; ”även beträffande andra och till synes mycket enkla och okomplicerade frågor sakna kvinnorna sakliga, vetenskapligt, utforskade och prövade regler.” Hirdmans poäng är att samtidigt som man ville modernisera kvinnorna och hushållsarbetet genom vetenskap och rationellt tänkande så förvandlade man dem samtidigt till amatörer. Hushållsarbetet som det tidigare utförts var bara fel och irrationellt. Nu skulle man vara tvungen att skola om alla kvinnor att göra det på det rätta vetenskapligt korrekta sättet. Det lilla köket skulle vara rationellt, effektivt och litet för att spara steg och skapa inövade exakta rörelser, och vidare litet för att få folk in i sina vardagsrum. Inget fick lämnas åt slumpen när man skulle skapa det nya rationella och effektiva hemmet, t o m antalet grytor och linnen räknades på nationell nivå och värden för korrekt och rationellt antal hushållsföremål togs fram. En simpel hemmafru i en industriarbetares hem kunde väl knappast ha en aning om hur många kastruller hon egentligen behövde?

Det fanns dock en paradox. Dels fanns tron hos utopisterna på den goda människan som var förnuftig och klok och kunde ta till sig den rätta ordningen som lades fram. Dels en tro att folk trots allt inte var så kloka, och att staten måste skydda människorna från sig själva. En misstänksamhet mot den goda människan om man så vill. Efter andra världskriget funderade man på om det bara var diktaturer som kunde totalplaneras? Svaret blev nej. Demokratier och det goda måste också kunna planeras. En välfärdsstat är en välplanerad stat som bryr sig om hur människor lever.

Det styrande i samhället såg uppenbarligen folkhemsbyggandet som ett kall, något som måste göras för att modernisera och förbättra tillvaron för alla. Det statliga ansvaret över folket. Folk levde ju fattigt och dessutom fel och måste således tas om hand. Som Hirdman skriver ”inget folk gjorde var bra och de borde göra allt annorlunda”. Vetenskap, rationalitet, viljan till att göra och tilliten till den goda staten och den tekniska potensen samt alla de senaste ekonomiska, sociala, psykologiska forskningen och rönen som man hade på sin sida. ”Politik som börjar utövas inom områden som inte tillhört politikens sfär” Arbetarna är barn som ska tas om hand om av staten. Den goda demokratiska staten skulle skydda människorna mot sig själva. Socialdemokratins program går från att ha handlat om arbete och kapitalet, till att handla om arbetet och hemmet, folkhemmet.

Hirdman skriver om den mest tragiska aspekten av allt detta, nämligen om de andra, de som blev kränkta, de människor som inte ville eller kunde rätta in sig i ledet och leva det rätta lilla moderna nya livet trots statens tillrättaläggande uppfostring. Hon menar att i och med att man tydligt målade upp en bild av hur den rätta människan levde och förväntades leva i det nya samhället så får man samtidigt klart för sig hur de som levde fel såg ut. Det mest skrämmande resultatet blev sterilisering för de ”asociala individer av förevarande uppenbart själsligt defekta typ bliva föremål för sterilisering i största möjliga utsträckning”, som det står i SOU1936:46 i betänkande angående sterilisering. Steriliseringen var bara ytterligare ett sätt att få bukt med de felaktiga degenererade och av det gamla samhället behållna individerna som inte hade någon plats i det moderna. Det hela bottnade i en rädsla för att om ingenting gjordes åt folkstammens förtvinande skulle hela den svenska kulturen gå under i den socialdarwinistiska kampen mot de övriga nationerna.

Bloggar om: historia, social hygien, sociala ingenjörer, Yvonne Hirdman, genus

Recension: Rädd att falla Studier i manlighet

Claes Ekenstam (red.), Rädd att falla Studier i manlighet, Södertälje: Gidlunds förlag, 2002. 390 s.

I antologin Rädd att falla Studier i manlighet presenteras läsaren för ett antal forskningsuppsatser med relativt olika infallsvinklar eller ingångar till manlighets- maskulinitetsforskningen. Thomas Johansson har skrivit en kort inledning samt tre av bidragen i boken. Han konstaterar att i England och USA finns ett överflöd av litteratur inom mansforskningen men att det i Sverige fortfarande saknas forskning inom detta område. Boken är från 1998, så förhoppningsvis har det dock hänt en del. Mansforskningen har uppstått ur kölvattnet av den feministiska under 1970-talet. Simone de Beauvoirs berömda citat, med en lätt omformulering, fungerar lika väl för mansforskningen som den feministiska, d v s att man inte föds till man, man blir det. Frågan ”Vad är en man?” är utgångspunkten för mansforskningen menar Johansson.

Flera av bidragen i boken har inte direkt karaktären av historiska undersökningar även om samtliga relaterar sina resultat till historiska processer, kontexter och tidigare forskning. Claes Ekenstams två uppsatser består dock av två historiska undersökningar. Ekenstam har även en kort inledning om den historiska mansforskningen. Bara en handfull svenska historiker har hittills intresserat sig för mannens historia men han påpekar dock att i en sorts trivial mening har i princip all historia handlat om män och om den norm för människan som mannen utgjort. Den historiska maskulinitetsforskningen intresserar sig alltså för hur denna norm och maskulinitet förändras. Ekenstam nämner en del tidigare forskning som gjorts av bl a Ronny Ambjörnsson och Eva Blomberg men 1998, verkar få svenska historiker ha skrivit om manlig identitet. Istället presenteras en del Engelsk och Amerikansk forskning. Jag går inte närmare in på det utan fokuserar på vad några av författarna i Rädd att falla kommer fram till.

Ekenstams första uppsats diskuterar bl a manlig självbehärskning och rädslan för att släppa taget och låta spontana känslor få utlopp, d v s rädslan för att falla. Utifrån psykologisk forskning blir fallet själva motsatsen till självbehärskning, att låta känslorna ta över viljan om det så är kärlek, sorg eller vrede. Ekenstam skriver om hur västerländsk kultur domineras av självbehärskning och rationalitet vilket till viss del avskärmar oss från våra kroppar men även känslor. Viljan tar över på bekostnad av känslorna och många, framför allt unga män, utsätter sig för dödsfara genom att experimentera med livsfarliga aktiviteter. Ekenstam undersöker främst en präst vid namn Jacob Boëthius som levde mellan 1647-1718, dennes tänkande får stå som bild över hur en svensk präst under stormaktstiden kunde se på relationen mellan själ och kropp. Det handlar alltså om att analysera den idealbild av verkligheten som Boëthius gav uttryck för. Själen skulle mobiliseras mot de fientliga krafter som hotade den kristnes renhet. Inte sällan handlade det om kroppslig asketism. Det fanns tendenser till överdrifter i den kristna bekännelsegenren som Boëthius skrev inom, att man framställde sig själv som en svår syndare i konstant kamp mot djävulen, men inte desto mindre är det intressant att studera den konflikt som Boëthius beskriver mellan kroppen och den köttsliga lustan. Trots hans försök faller han ständigt för frestelsen och besegras av könsdriften. ”Fallet från änglarna, ned i lustan och synden gör honom förtvivlad. I stället för att vara en källa till glädje och lust blir kroppen för Boethius ett gissel.”

Ekenstam visar även genom exemplet Jacques de Callières bok från 1699, vilken riktade sig till adliga ynglingar som ville göra karriär inom hovet, att det fanns utrymme för män att gråta. Trots att både Boëthius och Callières förespråkar manlig självbehärskning menar Ekenstam att de beskrev män som väldigt känslosamma. Ekenstams poäng blir att självbehärskningen accentuerats och att känslor mer och mer har undertryckts fram till nutiden. I och med detta torde även skräcken för män att ”falla” ha tilltagit, skräcken för att visa känslor.

Jens Ljungren behandlar mannens kropp och relationen till gymnastiken. Han säger sig analysera hur gymnastik och idrott ideologiskt kunde fungera för att lösa manlighetsproblemet. Behärskning, måttlighet och harmoni var gymnastikpedagogernas beskrivning av manligheten vid 1800-talets början. Ljunggren menar att denna kompletterades av en mer aggressiv bild vid slutet av seklet, där kamp och strid tillskrevs mannens väsen. Enligt Norbert Elias civilisationsteori får de tidigare manliga värdena, aggressivitet, kampvilja, stridslystnad o s v, f r om 1500-talet mindre och mindre plats i samhället och således hotades den manliga självbilden. Detta fick störst betydelse under 1800-talet då en maskulinitetskris inträffade enligt historikern Peter N Stearns. Denna manlighetens kris omvandlades till nationens kris skriver Ljunggren, det behövdes därför t ex medborgerlig fostran för att skapa allmännyttig patos och patriotisk övertygelse. Även Ljunggren pekar precis som Ekenstam tidigare på förnuftstron och det hur man tänkte sig att rationalisera den manliga kroppen, härda den och förbättra den. Aristokratin hade tidigare manifesterat sin manlighet med t ex luxuösa kläder, under 1800-talet hamnade dock kroppen i fokus, en idealkropp utformad efter de klassiska grekiska modellerna.

Ljunggren diskuterar även på ett väldigt intressant sätt den paradox som fanns mellan Rousseaus ädla vilde, eller göticismens forntidsvärmeri och det moderna borgerliga samhället. Frågan hade nämligen uppstått hur man kunde återuppväcka vildens fysiska styrka och ädla karaktär i det borgerliga samhället utan att förfalla i råhet? Gymnastik var ett svar man kom fram till. Linggymnastikens grundare, Pehr Henrik Ling menade med sin gymnastik ha kommit på ett sätt att lösa konflikten med en maskulin bild av förfädernas krigiska dygder i kombination med det borgerliga samhällets behärskning och kontroll. Männen i den moderna idrotten kunde mötas i ett avskilt livsrum praktiskt taget utan kvinnlig inblandning. Där kunde sidor av manligheten visas upp som inte tilläts blomma ut i det offentliga livet. Fotbollsplanen och boxningsringen visade upp tydliga manliga egenskaper. Syftet var att rädda en maskulinitet som förlorats i det moderna samhället.

I Thomas Johanssons bidrag ”Råttmannen, Vargmannen, Schreber och andra män” får vi stifta bekantskap med några av Freuds patienter. Johansson skriver att man i flera av Freuds fall slås av tidlösheten i de psykologiska konflikter som präglar människan, men att man samtidigt måste läsa dem som historiska dokument. De återger borgerlighetens mörkare sidor av stränga uppfostringsmetoder och ett sofistikerat förtryck av sexualitet och sinnlighet, vilka tillhör en svunnen tid. Under täckmantel av rationalitet och upplysning bedrevs kampanjer mot lust och njutning, men den borgerliga kulturen kan ändå inte betraktas om enhetlig och konsekvent förtryckande. På samma gång uppstår en utveckling mot acceptans för olika sexuella begär och det var även här som Freuds psykoanalys kom in i bilden då denne ägnade mycket tid till att avslöja sexuella vanföreställningar.

Johansson diskuterar Daniel Paul Schrebers fall, vilket Freud analyserade genom dennes biografi som publicerades 1903. Trots att han alltså själv aldrig gick på någon psykoanalys är Schreber en av de mest kända psykoanalytiska ”patienterna” skriver Johansson. Schreber ger enligt Johansson uttryck för något mer än bara en individs öde, Schreber låter oss även skåda in i en kulturs komplexa förhållningssätt till sexualitet och sinnlighet.

Den manlighet Schreber hade fostrats till var samtidigt ett förtryck av allt som förknippades med lust och njutning. Där visar sig rädslor för onani, homosexualitet och både skräck och längtan inför det kvinnliga. Rädslan för att förlora sin manlighet. Johansson sluter sig till att i de psykoanalyser från Freud som han analyserat är just denna rädsla ett centralt tema. Hans tolkning är att denna manlighet desperat försöker hålla fast vid någorlunda stabila mansideal och traditioner, vilken dock leder till lidande och försakelser av det goda livet för den enskilda individen.

Sammanfattningsvis är Rädd att falla en spännande antologi med en rad flera intressanta och olika infallsvinklar till mansforskningen. Blandningen av skribenter från det historiska, sociologiska och etnologiska fältet tycker jag enbart förhöjer bokens värde. Arne Nilsson skriver en mycket intressant uppsats som manlig homosexualitet i Göteborg i mitten av 1900-talet. Även Jonas Frykmans studie ger en ökade insikter till vad det är som driver män att plåga sig på gym. Han frågar sig varför just det manliga är så knutet till askes och självplågeri? Ett svar är att gymmet blir en plats för att skapa sig en identitet. Men Frykman kritiserar också på ett förtjänstfullt sätt mycket av den generalisering som finns inom mansforskningen. Där det ofta kan tyckas som mannen vid någon tidigare fas var hel för att sedan hamna i en kris, vilket egentligen gör att man hamnar i någon sorts paradismyt. Han menar att parallellt med askes och härdande av kroppen löper i det moderna samhället hela tiden kravet på flexibilitet och att många av de förklaringar som ges tar sin utgångspunkt i att samhällets grundvalar gungar och just detta får förklara allt från att man blir skin-head till drogmissbruk men även manlighetskris.

Som en av de tidigaste undersökningarna av svensk manlighet tycker jag att antologin Rädd att falla ger många goda bidrag. Fokus ligger främst på 1800-talet och framväxten av det moderna samhället varför det skulle vara intressant med en uppföljande antologi som skulle kunna behandla tidigare skeenden.

Bloggar om: manlighet, maskulinitet, historia, forskning

Oväntade nyheter: Vietnameser får inget skadestånd för USAs användande av Agent Orange

Så oväntat, USA anser inte att användandet av kemiska stridsmedel är något som helst problem. Och några bevis för att det skulle använts mot civilbefolkningen finns så klart inte. Problemet är så klart att om man dömt till vietnamesernas fördel skulle det bli mycket krångligare för USA att använda kemiska stridsmedel i deras nutida krigföring.

Man måste hålla alla dörrar öppna, och alla vapen osäkrade, när man tillhör den amerikanska ultrahögerns hökar. Därför kan man räkna med att USA aldrig kommer döma sig själv till några som helst skadestånd eller andra ersättningar för deras krigsbrott. I bästa fall kan vi hoppas på att några "individer" av lägre rang i den amerikanske armén från bära hundhuvudet, ungefär som vid Abu-Ghraib händelserna.

Resultatet av en sökning på "Agent Orange" på Google. Fast det är ju klart, det där är ju bara kommunistpropaganda och förtal av USAs stolta armé som gjorde ett hedervärdigt jobb i Vietnam, precis som den gör överallt i världen där den beordras sätta ner sina marschkängor, mörda några hundratusen i syfte att sprida demokratins och frihetens ljus.

Bloggar om: USA, Agent Orange, Vietnam,

Kalla kriget version 2.0

USA visar alltså musklerna mot Ryssland och Kina genom att skjuta ner sin egen spionsatelit enligt Sveriges konservativa mainstream propaganda. Man konstaterar det helt torrt och ser det inte som något som helst problem. Nej, för tanken är väl att det inte är något problem för "oss", det är ju "vi" som visar musklerna, därav behöver man inte kommentera händelsen utöver konstaterandet.

SR och Al-Jazeera, uttrycker det inte själva men låter ryska och kinesiska källor uttrycka samma sak. De egna leden är alltså tvärsäkra på vad som håller på att hända, övriga är inte lika tvärsäkra och förmodligen inte lika entusiastiska.

I Peking pekas det i dag på den kritik som Kina fick av USA när landet för ett år sedan använde en robot för att förstöra en av sina egna vädersatelliter.

Ryssland misstänker att den amerikanska räddningsaktionen i själva verket var en förtäckt provskjutning och en styrkemarkering i rymden.

Spänningarna blir inte mindre av att USA nyligen avvisade ett rysk-kinesiskt förslag om stopp för spridning av vapen i rymden.

Varför litar ingen på väst och USA? Why do they hate us? Ja varför? Varför kan vi inte vara sams, varför kan inte alla bara vara "västvänliga" och "EU vänliga"? Då skulle vi ju inte behöva visa våra muskler hela tiden.

Kan det bero på att vi aldrig varit varken syd- eller östvänliga? Begrepp som inte ens existerar för oss. Även om inte vi vill minnas det så minns alla andra kolonialismen, imperialsmen, exploateringen och förtrycket som väst utövat och utövar världen över. Världens mest helylle "demokrati" har nu definitivt flyttat ut den militära kapprustningen i rymden och vi välkomnar Kalla kriget tillbaka.

Bloggar om: USA, Kina, Ryssland, Kalla Kriget

Gail Bederman: Manlighet och Civilisation

Recension: Gail Bederman, Manliness & Civilisation A cultural history of gender and race in the United States 1880–1917, University of Chicago Press, 1995. 307 s.

Gail Bederman undersöker den manlighetsdiskurs som fördes i USA mot slutet av 1800- och början av 1900-talet av den vita medelklassen. Denna diskurs var tätt knuten till föreställningar om civilisation och ras. I sin inledning skriver Bederman på ett mycket intressant sätt om manlighet och den historiska forskning som den genererat. Tidigare forskning har visat att medelklassen var väldigt intresserad, ibland nästan besatt av manlighet runt 1900-talets början. Den explosionsartade ökningen av t ex cowboynoveller och intresset för jakt och fiske har bl a undersökts. Bederman tar dock avstånd från påståendet att manligheten runt 1900-talet skulle ha varit i en kris. Det finns inga belägg för att det tidiga 1900-talets män någonsin skulle ha tappat förtroendet för mannens identitet och dennes självklara rätt att utöva makt. En kris menar Bederman, antyder dessutom att manlighet är en transhistorisk fixerad essens som skulle ha haft sina bra och dåliga stunder istället för att vara en ideologisk konstruktion som ständigt formuleras om.

Den amerikanske borgerlige mannens självbild stötte ändå mot slutet av 1800-talet på viss patrull då samhället och de ekonomiska förutsättningarna förändrades. Denna självbild innefattade inslag av en s k ”self-made man”, en sorts entreprenör. Mot slutet av 1800-talet fanns mindre och mindre utrymme och möjlighet för alla medelklassens män att förverkliga sig själva som ”self-made men” då storföretag tagit över allt större delar av det ekonomiska livet. Även arbetarklassens män, många av dem immigranter, hade börjat tävla med medelklassens män på den manligt dominerade politiska arenan. Ett klasskrig uppfattades av många som ofrånkomligt. Även medelklassens kvinnor hade börjat utmana de gamla föreställningarna och började kräva att få studera samt rösträtt. Och inte nog med det, samtidigt fick medelklassens män reda på att de nu hotades av en ny sjukdom; neurasteni. Denna spred sig bland medelklassens män och berodde på överansträngda hjärnor och nervbanor enligt dåtidens läkare. Denna sjukdom fick många att anse att medelkassens män nu blivit dekadenta och förlorat sin vitalitet och virilitet.

I sin inledning visar även Bederman hur begreppen ”manlighet” (manliness) och ”maskulin” (masculine) särskiljdes i t ex uppslagsböcker runt 1890-talet. Manlighet var den karaktär eller beteende värdigt av en man, här tänkte man sig främst de borgerliga idealen t ex sexuell självbehärskning, viljestyrka och en stark karaktär. Maskulinitet däremot kunde innehas av vilken man som helst och byggde mer på mannens karaktäristika och fysik. Det kunde även gälla maskulina kläder eller maskulina yrken. Maskulinitet kunde alltså användas över klass och rasgränserna eftersom alla män var maskulina. Detta begrepp fylldes sedan med fler föreställningar och mot 1930-talet innefattade det även aggressivitet, fysisk styrka och manlig sexualitet. Maskulinitet var alltså ett begrepp som gav associationer till något naturligt och äkta, men som även tog ett visst avstånd från de borgerliga föreställningarna om absolut självbehärskning. I denna manlighetsdiskurs uppstod en paradox. Hur kunde vita medelklassmän konstruera manlighet i termer av både civiliserad manlighet och den eftersträvansvärda virila och primitiva maskuliniteten? Bederman menar att båda begreppen figurerade i diskursen om ”civilisation”. Civilisation användes på en mängd motsägelsefulla sätt för att legitimera maktinnehav, främst vita mäns maktinnehav, men som Bederman visar använde även motståndare till medelklassmännens hegemoni begreppet civilisation för sina egna syften.

Genom att främst undersöka fyra historiska personer och deras texter visar Bederman hur civilisationsdiskursen användes och omformulerades för olika syften. Kapitlen i boken är efter inledningen indelade efter de historiska personerna. Det är dels Ida. B. Wells, en svart kvinna som bl a försökte förbjuda lynchningarna av svarta män i södern. Då hon inte fick något gehör hemma i USA lyckades hon ta sig över atlanten till Storbritannien och föreläste där om brutaliteten i lynchningarna av svarta. Hon använde begreppet civilisation för att påvisa USA:s barbari och brist på just civilisation i samband med lynchningarna. De vita män som utförde lynchningarna hade börjat legitimera detta genom att hävda att den svarte mannen våldtog vita kvinnor. ”The Negro rapist” blev en stereotyp som användes inte bara i södern utan i hela USA, såväl i folkmun som i medier. Wells argumenterade istället att de var de vita kvinnorna som bar skulden för detta. De var de som hade lockat och lurat svarta män i fördärvet. Wells menade även att lynchmobbarna var omanliga och fega tvärtemot vad lyncharna hävdade, att de var just manliga. De var inte vit manlighet som höll svart lust under sin kontroll, de var istället vita mäns lust som löpte amok och förstörde svart manlighet enligt Wells. Wells talade alltså i Storbritannien där publiken chockades av hennes berättelser och detta var precis hennes poäng. Att framställa USA som ociviliserat i ögonen på de andra civiliserade nationerna. Wells spelade på de amerikanska männens rädsla att bli betraktade som omanliga av andra män i andra nationer.

Nästa person i boken är den vita manliga barnpedagogen Stanley Hall som menade att pojkar i uppfostringssyfte borde få större utrymme att bete sig som vildar och anamma deras primitivitet. En sådan uppfostran skulle sedan skydda dem mot neurasteni senare i livet. Hall försökte nämligen lösa en annan paradox. Sann civilisation kunde bara tillfalla vita män, men samtidigt bröt civilisation ned den manliga kroppen och gav den neurasteni. Hotet var här alltså ”övercivilisering” vilket innebar dekadens och feminisering. Hall tänkte sig därför en evolutionsstege där pojkar utvecklades till män, barbari följdes av civilisation osv. Vita barn tänkte man sig hade ungefär samma hjärnkapacitet som vuxna svarta eftersom deras intellektuella utveckling avstannat ungefär där vita barn befann sig. Vita barn kunde därför ses som primitiva vildar. Tanken var att barn inte fick bli för tidigt civiliserade då detta skulle göra dem svaga och i framtiden ge dem neurasteni. Paradoxalt nog gjorde detta Hall till en anti-imperialist. Genom att säga att barn inte fick bli för tidigt civiliserade hävdade han det samma angående de andra ”primitiva raserna”. Dessa raser betraktade han som i behov av hans och andra experters upplysta beskydd. Hall såg sig själv som en raspedagog och de primitiva raserna som omanliga barn vilket det var faderns skyldighet att uppfostra, inte utnyttja och förslava.

Därefter analyserar Bederman en av de tidiga ”feministerna”, Charlotte Perkins Gilman och hennes kamp för att åtminstone jämställa vita kvinnor med vita män. Gilman och raspedagogen Hall ovan drog helt olika slutsatser angående begreppet civilisation. Hall som tänkte sig att civilisationen försvagat män sökte en primitiv förlaga för att stärka maskuliniteten. Gilman å andra sidan menade att män redan var för mäktiga för sitt eget bästa och på bekostnad av kvinnor. I begreppet civilisation såg hon ett sätt att stärka kvinnorna. I det primitiva tillståndet menade hon hade kvinnor och män varit jämlika. Kvinnor hade varit kraftfulla och virila och ett återställande av denna maktfördelning skulle motverka civilisationens tendenser till dekadens och kollaps. Men detta gällde alltså bara vita kvinnor, vilka hon menade måste delta i ”the millennial quest for human evolutionary advancement.”

Det sista kapitlet behandlar Theodore Roosevelt, vilket ytterligare gör undersökningen intressant. Genom att koppla denne välkände och verkligt maktinnehavande persons föreställningar till de ovan nämnda figurerna, som eventuellt är mindre kända för läsaren, lyfter Bederman undersökningen ytterligare en nivå och man får ännu en dimension av den manlighetsdiskurs som undersöks. Roosevelt har i tidigare forskning kopplats till extremt manliga ideal och en bild av en verklig karlakarl vilken delvis skapades av honom själv. I början av sin politiska karriär då han bara var 23 år gammal häcklades han dock av pressen som kallade honom vekling, ”Jane-Dandy” och ”Punkin-Lily”. Även om Roosevelt själv betraktade sig som en manlig man stod det alltså klart att andra inte gjorde det. Bederman menar att Roosevelt använde civilisationsdiskursen för att göra sig manlig i andra mäns ögon. För att bevisa sin manlighet köpte bl a Roosevelt en ranch i South Dakota. Ett ekonomiskt risktagande, men ett politiskt genidrag som förvandlade honom till maskulin cowboy. Han propagerade för att amerikanska män måste bevisa sin virilitet som ras och nation och genom imperialistiska krig avancera nationen. Genom imperialistisk evolutionär kamp skulle rasen ta sig till den mest perfekta versionen av civilisation. Utan denna kamp skulle samhället återigen förfalla i dekadens och feminisering. Kina använde Roosevelt som ett skräckexempel. Kineserna menade han var omanliga, nöjda med att stillasittande ruttna inom sina egna gränser. Om USA valde Kinas väg menade han, skulle USA gå under till förmån för de nationer som inte förlorat sin äventyrliga läggning. Roosevelts bild av manlighet blev populär och han blev jämförd som den mest virila mannen av sin tid.

Det faktum att Bederman använder dessa fyra historiska figurer med sina olika användningar och tolkningar av manlighetsdiskursen nyanserar och problematiserar bilden av denna diskurs på ett mycket intresseväckande sätt. Det är inte vinnarnas historia som framträder i de tre första figurerna, snarare tvärtom, deras användande av ”civilisation” blev inte den dominerande föreställningen så som de hade hoppats. Det motsägelsefulla inom manlighetsdiskursen kunde utplånas genom civilisationsbegreppet. Självkontroll, virilitet, förfining och vildhet kunde alla få plats under civilisation och den större berättelsen om civilisationens mål mot perfektion av ras och manlighet.

Bloggar om: Gail Bederman, manlighet, civilisation, USA, historia

Edward Said Orientalism

En enkel sökning på Edward Said på youtube ger bra resultat. Said ger i filmen nedan en sorts grundkurs i vad han menar i sin berömda bok Orientalism. Nedan är bara första delen, rekomenderar att man ser alla delarna på youtube.

Bloggares åsikter om Edward Said, orientalism, post-kolonial teori