Social hygien

Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta -studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm Carlssons, 2000. 248 s.

Efter att ha läst Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta får man en nästan konspiratorisk känsla av att på något sätt vara tillrättalagd. Folkhemstillrättalagd om man nu kan säga så. Kan det verkligen vara så att jag ska leva i en miljonprojektslägenhet från 1950-60-talet, på ett visst rationellt och effektivt sätt? Har en s.k. socialingenjör tänkt ut allting åt mig? Kan det t.ex vara så att jag ska förvara dammsugaren i städskrubben och verkligen använda den fastskruvade dammsugarslanghållaren som ingick i lägenheten för maximalt effektiv och rationell användning och förvaring av min dammsugare? Var kom då dessa rationella och effektiva tillrättaläggande tankar ifrån?

1800-talets borgerliga Europa ville rasera det gamla adel- och furstesamhället och ta bort anor och privilegier, införa yttrandefrihet, tryckfrihet och framför allt, införa näringsfrihet. Pengar var måttet på framgång för denna klass, en duglig medborgare var framgångsrik, misslyckande och fattigdom berodde på personliga brister. I de borgerliga familjerna drogs skarpa gränser upp mellan offentligt och privat. Man skulle skilja på arbete och fritid. Två olika sfärer, helt åtskiljda, den offentliga sfären, d v s den manliga och den privata sfären till kvinnan. Enligt idealet skulle mannen i den offentliga sfären, förutom arbeta, t.ex delta aktivt i politiska och kulturella klubbar. De fysiska hemmet blev också uppdelat. Semioffentliga rum skapas, kammare, salonger och gemak som ska vara representativa för gäster. Sovrum, kök och toaletter är nu helt privata dit ingen förutom familjen har tillträde. Tjänstefolk förutsätts nu att bo själva och ska inte bo tillsammans med familjen. Det privata åtskiljs så hårt att det även blir väldigt hemligt. Sexualiteten blir så hemlig att en kvinna helst inte ska känna till den. En borgerlig kvinna ska inte känna till politik och resten av världen. Hon förutsätts kunna konversera om trevliga saker vara oskuldsfull och se upp till mannen. Hon ska absolut inte arbeta. Det är mannen som ska försörja familjen.

Redan i 1800-talets borgerliga värld är väldigt mycket redan uttänkt, indelat och inordnat, framförallt för kvinnan och hennes sysslor i hemmet. Kring slutet av 1800-talet sker även en oerhörd utveckling av teknologiska och medicinska framsteg, och utvecklingen inom psykologin. Synen på samhällskroppen och den formbara människan och den så kallade social-darwinismen. Många borgare uttryckte en stark oro inför de fattiga klasserna på 1880-talet. Trots tankarna att fattigdom var självförvållad och en följd av individuell svaghet, börjar en opposition mot detta synsätt växa. Misären i de fattiga bostadskvarteren höll på att göra människorna till barbarer och djuriska varelser enligt den tyska socialisten Gustav Schmoller. För den Engelske stadsreformatören Edwin Chadwick var det inte fattigdomen som var det stora hotet utan de sanitära missförhållandena som hotade att försvaga och försämra den arbetsföra befolkningen. Det var en kombination av rädsla för revolution från de mindre bemedlade samhällsgrupperna och samtidigt en vilja att förbättra levnadsstandarden för denna grupp i syfte att förbättra ekonomin.

Slutet av 1800-talet ger oss själva grunderna för de ideal och värderingar och framför allt den "tillrättaläggande" politiken som skall komma längre fram in på 1900-talet. Ett upphöjt ideal, en norm av hur en god människa ska se ut, leva och arbeta, kombinerat med den grundläggande tanken på den formbara människan som man kan göra god bara man hittar de rätta metoderna. Samtidigt är det som Hirdman skriver, synen på människor ovanifrån och nedåt. Där några vet hur det ska vara och talar om det.

Arbetarnas bostad och hem är det som hamnar i fokus för de tidiga socialhygienisterna.
Skräcken för det klena folkmaterialet och hur man skulle lösa den sociala frågan blev till ett samhällsansvar och en plikt att göra någonting åt. Tilltron ökar till det vetenskapliga och rationella samhällsplanerandet. Det handlar om att få ordning på de fattiga mindre bemedlade i samhället, de som inte visste hur man levde på rätt sätt, om att styra och leda in dessa människor på rätt väg för att kunna bli rätt sorts goda medborgare. Men hur skulle det gå till? Hirdman skriver ”hur mycket av det privata ska inordnas?”

I och med socialdemokraternas framgångar i Sverige under mellankrigstiden och framväxten av folkhemstankarna får vi en förskjutning i den socialdemokratiska politiken. Marxistiska tankegångar om folkets övertagande av produktionsmedlen till det allmännas ägo byts ut mot en rimligare socialdemokratisk planhushållningsideologi.
Den socialdemokratiske ideologen Gustaf Steffen hävdade att, proletariatet var ”själsligt mördat människomaterial” och att marxisterna inte hade monopol på socialismen. De hade tvärtom försatt socialismen till att enbart handla om klasskamp när det i själva verket handlade om socialism som samhällsansvar, vilket berörde alla i samhället, enligt Steffen. Förskjutningen i politiken innebar avskaffandet av klasskampen, det intressanta var nu den gemensamma folkstammens överlevnad. Man byter politiskt fokus från det stora livet, det offentliga livet, där man arbetar och engagerar sig med sina medmänniskor i fackföreningar, mot det lilla livet, de sociala frågorna eller hemmet och det som sker i hemmet.

Hirdman skriver mycket om utopisterna, de som såg problemen och ville göra något åt det genom storslagna visioner av hur det goda livet skulle formas. Framför allt hur livet i folkhemmet skulle se ut och hur det skulle levas. Utopisterna, de sociala ingenjörerna, experterna, professorerna och beslutsfattarna har en gemensam fruktan för att folket levde fel, vilket ledde till degenerering och försämring av folkmaterialet. Genom att folket levde fel kunde inte samhället moderniseras och utvecklas i den riktning dessa människor önskade. Allvaret låg i djupa samhällsekonomiska aspekter, den framtida ekonomin och produktiviteten var hotad, i och med det också hela den svenska kulturens överlevnad. Källan till den breda folkmassans moraliska och psykiska ohälsa fanns alltså i den trångbodda och omoraliska bostaden. ”Incestfallen äro synnerligen ofta att finna i de trångbodda familjerna” och även ”homosexuella händelser befrämjades av trångboddhet” och vanan att ha gemensamma sovplatser. Trångboddheten skapade mindervärdighetskänslor, asocialitet och sexuella perversioner, enligt Alva Myrdal. En dålig bostad bidrog till att sänka en människas psykiska hälsa och gav minskad arbetsförmåga.

Den kanske allra viktigaste aspekten för att få fram det rätta folkmaterialet blev att fostra barnen rätt. Många utopister tänkte sig att experter skulle fostra barnen.
Ville inte den gamla sortens människor fostra sina barn rätt skulle samhället kunna gripa in och ta ifrån föräldrarna sina barn. Vissa skulle i så fall inte heller vara värdiga att föda barn, alltså upptakten till steriliseringslagarna. Alva Myrdal tänkte sig ett nytt funktionalistiskt höghus som bl a innehöll en kollektiv barnkammare med spädbarnsavdelning, en barnkammare och småskola ingick även i det nya huset. Hon tänkte sig att barnen i huset övervakades av utbildade barnpedagoger som förde protokoll över deras hälsa, vidare skulle ”de späda barnen skötas med av sköterskor med näs- och munbindel, vilket också ska krävas av föräldrarna, i vart fall om de är förkylda". En expertis skulle alltså finnas tillgänglig som innehade de specialkunskaper som krävdes för att fostra barn rätt.

En människas värde berodde på dennes produktiva arbetsinsats. Enligt Alva Myrdal blev instängda hemmafruar i små lägenheter som sysslade med hemarbete feta, slöa och egoistiska. Hushållsarbetet var improduktivt, irrationellt och utvecklingshämmande. Alva Myrdal ville få ut kvinnorna i arbetslivet. Familjen skulle bestå av man och hustru som båda förvärvsarbetade medan barnen omhändertogs av professionella barnuppfostrare på dagarna. Dessa tankar fick dock inte något brett stöd. Som Hirdman skriver ”Gamla föreställningar om det kvinnliga könets specifika egenskaper hindrade ett deltagande.” Det gamla genuskontraktet bestod. Kvinnan skulle vara i hemmet även om det ansågs improduktivt. Men vad skulle hon då göra där?

Kvinnorna i det nya folkhemmet skulle bli professionella hemmafruar. D v s hon skulle vara expert på att sköta ett hushåll. Allt kunde rationaliseras och effektiviseras med hjälp av vetenskapen. Hemarbetet skulle systematiseras för att på något sätt bli en legitim profession. Undersökningar visade hemarbetets innehåll och uppdelning i tid: städning 12-25 %, matlagning 25-35 %, lagning och sömnad 10- 28 % o s v. Matlagningen var det som tog mest tid och vissa tänkte sig därför att matlagning i större skala var det enda rätta. Inrättande av storkök skulle vara det ideala. Även städning tog för mycket tid. 2 ½ timme per dag städade kvinnorna sina lägenheter i Stockholm. Det var onödigt mycket tycktes det. Man tänkte sig istället att 1 ½ -2 timmar borde räcka. Hirdman menar att detta var en kompromiss mellan utredarna och kvinnorna. Städningen var kvinnornas sätt att värja sig undan moderniseringen och att i ”städningen fanns kvinnornas egenvärde.”. D v s i hushållsarbetet och städningen fanns kvinnans kultur, ”måttet på den kvinnliga skötsamheten”, och man ville inte stöta sig med denna.

För att skapa dessa professionella kvinnor krävdes experter som undervisade och upplyste kvinnorna hur hemarbetet skulle skötas på det rationella och effektiva sättet. För kvinnor saknade ju kompetens även i de enklaste ting, ifrån SOU 1947:46 kan man läsa att; ”även beträffande andra och till synes mycket enkla och okomplicerade frågor sakna kvinnorna sakliga, vetenskapligt, utforskade och prövade regler.” Hirdmans poäng är att samtidigt som man ville modernisera kvinnorna och hushållsarbetet genom vetenskap och rationellt tänkande så förvandlade man dem samtidigt till amatörer. Hushållsarbetet som det tidigare utförts var bara fel och irrationellt. Nu skulle man vara tvungen att skola om alla kvinnor att göra det på det rätta vetenskapligt korrekta sättet. Det lilla köket skulle vara rationellt, effektivt och litet för att spara steg och skapa inövade exakta rörelser, och vidare litet för att få folk in i sina vardagsrum. Inget fick lämnas åt slumpen när man skulle skapa det nya rationella och effektiva hemmet, t o m antalet grytor och linnen räknades på nationell nivå och värden för korrekt och rationellt antal hushållsföremål togs fram. En simpel hemmafru i en industriarbetares hem kunde väl knappast ha en aning om hur många kastruller hon egentligen behövde?

Det fanns dock en paradox. Dels fanns tron hos utopisterna på den goda människan som var förnuftig och klok och kunde ta till sig den rätta ordningen som lades fram. Dels en tro att folk trots allt inte var så kloka, och att staten måste skydda människorna från sig själva. En misstänksamhet mot den goda människan om man så vill. Efter andra världskriget funderade man på om det bara var diktaturer som kunde totalplaneras? Svaret blev nej. Demokratier och det goda måste också kunna planeras. En välfärdsstat är en välplanerad stat som bryr sig om hur människor lever.

Det styrande i samhället såg uppenbarligen folkhemsbyggandet som ett kall, något som måste göras för att modernisera och förbättra tillvaron för alla. Det statliga ansvaret över folket. Folk levde ju fattigt och dessutom fel och måste således tas om hand. Som Hirdman skriver ”inget folk gjorde var bra och de borde göra allt annorlunda”. Vetenskap, rationalitet, viljan till att göra och tilliten till den goda staten och den tekniska potensen samt alla de senaste ekonomiska, sociala, psykologiska forskningen och rönen som man hade på sin sida. ”Politik som börjar utövas inom områden som inte tillhört politikens sfär” Arbetarna är barn som ska tas om hand om av staten. Den goda demokratiska staten skulle skydda människorna mot sig själva. Socialdemokratins program går från att ha handlat om arbete och kapitalet, till att handla om arbetet och hemmet, folkhemmet.

Hirdman skriver om den mest tragiska aspekten av allt detta, nämligen om de andra, de som blev kränkta, de människor som inte ville eller kunde rätta in sig i ledet och leva det rätta lilla moderna nya livet trots statens tillrättaläggande uppfostring. Hon menar att i och med att man tydligt målade upp en bild av hur den rätta människan levde och förväntades leva i det nya samhället så får man samtidigt klart för sig hur de som levde fel såg ut. Det mest skrämmande resultatet blev sterilisering för de ”asociala individer av förevarande uppenbart själsligt defekta typ bliva föremål för sterilisering i största möjliga utsträckning”, som det står i SOU1936:46 i betänkande angående sterilisering. Steriliseringen var bara ytterligare ett sätt att få bukt med de felaktiga degenererade och av det gamla samhället behållna individerna som inte hade någon plats i det moderna. Det hela bottnade i en rädsla för att om ingenting gjordes åt folkstammens förtvinande skulle hela den svenska kulturen gå under i den socialdarwinistiska kampen mot de övriga nationerna.

Bloggar om: historia, social hygien, sociala ingenjörer, Yvonne Hirdman, genus