En liten undersökning av Sverige och den bild svenska staten förmedlade av det Osmanska riket under 1600 och 1700-talet.
Osmanska riket
År 1453 hamnade den Östromerska staden Konstantinopel i det Osmanska rikets (nuvarande Turkiet) händer och blev osmanernas nya huvudstad. Osmanska riket expanderade kraftigt och gav osmanerna makten över stora områden i bl a Mindre Asien på Balkanhalvön och Krim. De övertog även Venedigs roll som härskare över Medelhavet. 1500-talet var Osmanska rikets storhetsperiod och framgångarna på slagfälten ledde till att en skräck för turkarna spreds över det kristna Europa.
På 1600-talet deltog osmanerna i flera krig som fördes i Europa och det var inte förrän 1683 som deras första större nederlag kom i och med ett försök att inta Wien. Osmanska rikets expansion norrut var därmed bruten. Med freden i Karlowitz som slöts först 1699, förlorade osmanerna en tredjedel av sina europeiska områden. Vidare in på 1700-talet ökade trycket på osmanerna bl a från de Europeiska stormakterna. Sultanen led flera utrikespolitiska motgångar och den centraliserade makten minskade till förmån för andra politiska eliter. Samtidigt fördes, med vissa avbrott, krig med Ryssland under hela 1700-talet. 1774 tvingades osmanerna till fredsförhandlingar med ryssarna efter svåra krigsförluster och nio år senare hade ryssarna annekterat Krim-halvön. Det var första gången man förlorade ett muslimskt befolkningsområde till en kristen stat. Från slutet av 1600-talet och under hela 1700-talet börjar alltså en osmansk tillbakagång som slutar långt senare efter Första världskriget och då den Turkiska nationen utropas 1923.
Vilket förhållande hade då Sverige till det Osmanska riket under perioden från slutet av 1600- och under 1700-talet? Hade Sverige något förhållande över huvud taget till ett stort muslimskt rike så långt bort från de svenska gränserna? Vilken bild hade man av osmanerna och deras rike? Under samma tid utkommer den av svenska staten kontrollerade posttidningen.
Posttidningen?
Under Gustav II Adolf och Axel Oxenstiernas tid etablerades den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdender år 1645. Oxenstierna hade redan 1623 protesterat mot att tyska tidningar spreds i Sverige innehållande nyheter om Sverige. Tidningarna från utlandet, tänkte han sig, skulle istället först gå genom sekreteraren i riksarkivet för att där censureras och därefter tryckas om på nytt. Oxenstiernas syfte var att utnyttja pressen för att sprida svensk propaganda över Europa och även inåt, mot hemmaopinionen, för att få kontroll över vad som rapporterades om Sverige i Sverige.
I stormaktstidens Sverige fanns ett stort behov av kontinuerlig information från utlandet och ett nät av s k ”residenter” byggdes upp. Residenterna var fast utplacerade diplomater i olika länder och vars uppdrag var att rapportera hem till Sverige allt vad de kunde snappa upp av nytta för riket. Även s k korrespondenter återfanns vid arméns högkvarter och exempelvis i de svenska besittningarna i Pommern, Livland och Finland. Pressens uppkomst är även intimt sammanbunden med postväsendets. Enligt de instruktioner postmästaren fick skulle han bl a ge ut en tidning. Uppdraget var att dels trycka korta extrakt av insamlade nyheter, dels trycka meddelanden från kanslikollegiet, för att sedan spridas över landet. Redaktionens jobb var alltså att göra ett lämpligt urval av inkomna nyheter och klippa och klistra ihop en tidning, och då gällde det förstås att ta hänsyn till myndigheterna angående vad som var lämpligt att trycka.
För att få fram bilden av Osamanska riket genom svenska ögon, och om det skett någon förändring över tid av denna bild, kan man använda sig av posttidningen. Jag har valt två årgångar av posttidningen, 1683 och 1774, samt 1683 års bihang till posttidningen; Swenska Postryttaren. Valen av år är gjorda utifrån att det under båda dessa år sker två stora osmanska krigsnederlag. 1683 tvingades man tillbaka från den belägring man gjort av Wien och det krig man förde med Österrike-Ungern och 1774 tvingades man till fredsförhandlingar i det krig man förde mot ryssarna. Båda dessa händelser följdes och rapporterades kontinuerligt i posttidningarna.
1683 gick posttidningen under namnet Swenska Mercurius fram till nr 8, då den plötsligt byter namn till Swänska Mercurius, och utkom varje tisdag med ett åttasidigt nummer, sammanlagt 52 st. Dess bihang Swenska Postryttaren, utkom med 18 nummer under hela 1683, med varierande sidantal. 1774 heter den Stockholms Post Tidningar. Sammanlagt utkom 100 nummer, oftast 4 sidor långa.
Det är krigsjournalistik som dominerar tidningens innehåll båda dessa årtal. Det som intresserar tidningen är för det mesta kungar och andra potentaters förehavanden, berättelser från höga befäl och officerare, arméers storlek, värvningar av manskap, byggandet av diverse försvarsverk, och inte minst beskrivandet av slag, hur de gick till vem som vann och vem som förlorade och hur många som skadades respektive dödades. Uppgifter om posttidningarnas upplagor saknas. Enligt historikern Claes-Göran Holmberg man kan tänka sig att ett hundratal trycktes upp och som i första hand lästes av samhällets elit.
Antalet ståndspersoner omfattade på 1600-talet ca 50000, men det är svårt att avgöra hur många av dem som regelbundet läste tryckta eller handskrivna nyhetstidningar. Och osäkerheten ökar när vi rör oss utanför denna elit. Karl XI grundlade 1674 en presslag och stadfäste sedan 1684 en lagstiftning kring censur, vilket bestod ända till 1766 då man istället lagstadgade tryckfrihet. I de olika förordningarna kring censuren nämns inget om posttidningarna. Holmberg menar att det kan vara ett tecken på tidningens officiella karaktär och att staten redan hade så pass mycket kontroll över den att den inte behövde nämnas. Tidningens karaktär är alltså hårt statligt kontrollerad krigsjournalistik från utlandet, med inslag av proklamationer gällande svenska riket. Ett hundratal ställen i Sverige skall ha tillhandahållit posttidningar, d v s ställen där det fanns post och postmästare. Försäljning skedde även hos boktryckaren och i vanliga handelsbodar, vilket annonser i tidningen talar om. Informationen kan tänkas ha spridits utanför elitskiktet exempelvis vid de offentliga platser där människor samlades och utbytte nyheter och allmänt skvaller. Exempelvis kunde nyheterna läsas upp från predikstolen, eller delges på kyrkbacken eller torget. På 1700-talet blev även de s k kaffehusen och krogarna vanliga platser att läsa tidning på, om det även förekom på 1600-talet är dock osäkert.
1683
Den propagandabild som träder fram av osmanerna i Swänska Mercurius 1683 är den av religionsfienden. Osmanen är det stora barbariska hotet från öster som kommer att förslava och tvinga på kristenheten den muslimska religionen. Osmanen vet dock inte vad han har emot sig när han bråkar med de tappra kristna. Fiendens antal må vara många, men de flesta av dem är ändå odugliga att slåss, till skillnad från de i kristenheten.
I bihanget Swenska Postryttaren vill man avslöja sin fiende och visa läsaren att den turkiska nationen med dess seder och allmänna livsstil, blott är en samling veklingar. Det är en tidigare okunskap om osmanerna som skrämt de kristna, men posttidningens läsare kan nu alltså vara lugna.
Det är i religionen hotet ligger och man målar upp skräckscenarion där sultanen kommer att tvinga på de kristna sin religion även om detta inte stämde med verkligheten. Turkarna utgjorde även ett visst hot genom sin främmande kultur och inte enbart sin religion. Detta blir framför allt tydligt i beskrivningen av de s k tartarerna. Deras kultur utmålas som väldigt främmande och därmed extra barbarisk. Turken är barbar, men man kan trots allt beundra prakten och städerna. Tartarerna däremot saknar prakt och städer och förpassas till att vara ett vilddjur.
Det faktum att minst en notis angående osmanerna återfinns i princip i alla nummer 1683 talar för ett stort intresse, men att det även fanns en genuin rädsla eller skräck, då i princip alla notiser är formulerade mot osmanerna. Man tar även in en spådom från 1200-talet i tidningen om Osmanska rikets fall, för att visa kristendomens förträfflighet och att Osmanska rikets dagar är räknade.
1774
Turkskräcken är borta och något kulturellt eller religiöst hot existerar inte 1774 i posttidningen. Vad är det som har hänt?
Till att börja med tillåts notiserna från de olika orterna tala i sin egen sak. Det är dessutom så att notiser från Konstantinopel alltid ligger först på första sidan i tidningen. Jag vill mena att detta har med ett svenskt realpolitiskt intresse att göra. Nyheter från Konstantinopel prioriterades i tidningen, på grund av den relation man önskade ha med regeringen i Osmanska riket. Man skriver bl a om ett väldigt fördelaktigt handelsavtal för Sverige. Hur pass långt planerna kommit 1774 på den allians mellan Sverige och Osmanska riket som upprättades först senare år 1789, är omöjligt att säga med enbart posttidningen som källa, men sådana planer kan även ha spelat viss roll i hur posttidningen porträtterar osmanerna. Tidningen återspeglade alltså den politiska roll som Sverige önskade ha med osmanerna.
Många av rapporterna handlar om den avlidne sultanen och dennes efterträdare. Man ger detaljerade beskrivningar och återberättelser av de ceremonier som följde. Man berättar även om audienser som svenska envoyén Celsing haft med storvesiren. Om det är en svensk korrespondent som har tillträde till osmanska hovet eller inte är omöjligt att säga, men detaljrikedomen saknas i vilket fall som helst inte i notiserna.
Turkarna måste dock läras att kriga på det Europeiska sättet. Det finns här inslag av nedvärderande av turkarnas eget sätt att kriga och påståenden om att det skulle vara svårt att lära dem någonting. Samtidigt talar man väl om den militärstyrka som tränats efter det Europeiska sättet. Det kanske mest intressanta resultatet är att orden barbar och turk endast förekommer i ett sammanhang där man försöker ändra på en föreställning att turkarna skulle vara barbariska! Resultaten pekar alltså på att den svenska statliga posttidningen inte förmedlade den bild av Osmanska riket som filosofiska texter och reseskildringar vid denna tidpunkt ofta gjorde i Europa. En viss Europeisk överlägsenhetstanke vad det gäller krigföring syns och man kallar dem vid ett tillfälle för svårlärda, men det är långt ifrån någon Montesquieuisk tanke om Asiater som tröga.
Avslutande diskussion
Edward Said menar att man inte får glömma bort att de akademiker, författare och filosofer som han undersökte alltid befann sig i ett politiskt klimat såväl som ett kulturellt. Vid studiet av orientalismen är det omöjligt att inte ta ställning till att den politiska imperialismen styrt hela formerandet av ämnet. De skribenter Said undersöker var alltid väl medvetna om sina egna imperiers existens. Said ser det som ”ett dynamiskt samspel mellan enskilda skribenter och de stora politiska frågor som formerats av de tre stora imperierna – det brittiska, det franska och de amerikanska – inom vilkas intellektuella och tänkta territorium skrivandet utfördes”. Man bör se upp med jämföra Sverige med de brittiska, franska och senare amerikanska imperierna, men just sammankopplingen mellan politik och orientalism är intressant för denna lilla undersökning.
I slutet av 1600-talet fanns en utbredd turkskräck i samhället som hade sin grund i de religiösa motsättningarna mellan kristenheten och islam. Posttidningen anno 1683 bevisar existensen av en sådan skräck oerhört väl i en massiv propaganda mot i princip allt osmanskt. Man utmålar osmanerna som religionsfiender, räddhågade och dåliga på att slåss i allmänhet. En viss kulturell beundran skulle kunna finnas för den osmanska prakten och glittrande rikedomen, men det går å andra sidan att kontrastera mot nedvärderingen av tartarerna, vars beskrivningar gavs ett större utrymme och som beskrevs som vilddjur.
1774 är det i princip en motsatt bild som framträder av osmanerna och Osmanska riket i posttidningen. Men är det enbart propaganda, som man egentligen inte kan dra några slutsatser av eftersom alla orter tillåts tala i egen sak? Jag menar att det ändå finns omständigheter i materialet som talar för att vissa slutsatser ändå kan dras. Det politiska klimatet gentemot Osmanska riket har helt och hållet förändrats sedan 1683. En trolig förklaring måste här vara att religionens makt på det politiska planet minskade betydligt under 1700-talet. Ekonomiska och strategiska mål styr nu i allt större utsträckning de Europeiska staterna. Osmanska rikets lockelse för Sveriges del låg i handel och som en potentiell allierad mot den nya arvfienden Ryssland.
Det fanns ingrodda föreställningar om osmanerna som lyser igenom i källorna. Osmanerna är inte helt jämställda Européerna vad det gäller att t ex kriga, utan de måste läras att kriga som oss, men det går att lära dem, och man talar väl om de man lärt upp. Det verkar även finnas en föreställning att osmanerna trots allt fortfarande är barbariska, men posttidningen använder aldrig den beskrivningen och försöker i ett fall påtala det felaktiga i den bilden.
Posttidningarna var kontrollerade av staten och skribenterna i den gav den bild av saker och tings tillstånd som staten önskade att medborgarna skulle få. Jag menar precis som Said att man inte kan glömma bort den politiska kontexten i studiet av orientalismen. De statliga intressena och ambitionerna hade sin röst i posttidningen och det är kanske inte så konstigt att den skildrar osmanerna annorlunda än vad upplysningsfilosofer och reseskildringarna gjorde som hade helt andra intressen. Mot slutet av 1700-talet använde upplysningsfilosoferna exempelvis miljöbeskrivningarna i reseskildringarna för att dra slutsatser om människorna i beskrivningarnas omgivning. Exempelvis menade man att naturen hade satt naturliga gränser för de kulturer som levde där, men människans projekt var att göra sig mästare över denna natur, vilket oftast de utomeuropeiska kulturerna misslyckats med.
Posttidningens nyhetsskildringar 1774 rör sig allt som oftast inom palatsen, seraljen och i maktens centrum och eller på slagfältet i relativt korta beskrivningar. Det är alltså två helt olika genrer som kanske inte ens kan jämföras rakt av. Men kunde då ändå inte denna statliga bild av osmanerna ha utgjort en liten motvikt till reseskildringarnas och filosofernas? En statlig bild som utkom regelbundet med t o m två nummer i veckan 1774. Man kan i bästa fall ana en svensk politisk förhoppning om en turkisk seger mot ryssarna i posttidningen 1774. Något helhjärtat försök till att förändra den förhärskande bilden av den andre gjordes inte eftersom ambitionerna låg på politiska och ekonomiska plan, inte i något verkligt kulturellt utbyte. Posttidningen skulle leverera snabba korta notiser, helst från Osmanska rikets innersta maktkärna, att läsas främst av den svenska makteliten.
Betydligt fler människor läste förmodligen exempelvis den brittiske historikern Edward Gibbon i slutet av 1700-talet, som bl a beskrev hur det barbariska öst triumferade över det romerska Konstantinopel 1453, men man visste även att det Osmanska riket nu inte var lika mäktigt som det en gång varit. Det despotiska Asiens seger var tillfällig och historien stod nu på Europas sida menade man. Sådana föreställningar fick även vatten på sin kvarn då man såg att osmanerna förlorade gång efter annan på slagfälten. I det är till slut bilden av ”Europas sjuke man” som helt får överhanden.
Under 1700-talet sker alltså en förändring i synen på den Andre, Osmanen. Källorna för denna undersökning har varit av en annan karaktär än Saids i Orientalism, nämligen en statligt styrd tidning. Orientalismen, det europeiska överlägsenhetstänkandet och självbilden så som den framträder i läsningen av bl a upplysningsfilosoferna och i samtida reseskildringar är svår att tydligt se i läsningen av posttidningen. Men den finns där. I den europeiska jämförelsen med den Andre är det den andre som gör fel och Europén som besitter den rätta och sanna kunskapen. I posttidningens fall gäller det konsten att föra krig som måste läras ut till den obildade Osmanske eleven. Men det är den politiska och ekonomiska ambitionen som återspeglas mest i tidningen 1774 jämfört med 1683 års turkskräck, vilket visar att orientalismen delvis styrs av litterär genre så väl som politiska ambitioner.
Europas sjuke man, omkring 1900 gängse beteckning för det sönderfallande osmanska (turkiska) riket. Som upphovsman har utpekats tsar Nikolaj I av Ryssland (1853), men tanken kan spåras tillbaka till J.A. Poysels sång ´Der Türk ist krank´ (1683). Nationalencyklopedin 2000.
Källor
Svenska posttidningarna 1683 och 1774.
Litteratur
Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per, Världens äldsta. Post och inrikes tidningar under 1600-, 1700-, 1800-, 1900- och 2000-talen, (Stockholm 2005).
Said, Edward W., Orientalism (Stockholm 2004)
Bloggar om: orientalism, historia, den Andre, 1600-tal, 1700-tal, Sverige
0 kommentarer:
Skicka en kommentar