lördag 20 september 2008

Om televisionen och förorten

I maj 1996 sändes i sin helhet i fransk TV två föreläsningar som sociologen Pierre Bourdieu haft vid College de France. Föreläsningarna var en svidande kritik av medier och framför allt TV-mediet. Dessa föreläsningar finns utgivna på svenska i boken "Om televisionen" och den är en av de bästa mediekritiska sammanfattningar jag läst. Bourdieu går systematiskt igenom alla de problem som existerar med det marknadsanpassade medierna.

Det finns så mycket som är bra och viktigt att framhålla ur boken, alla borde läsa den, men jag tänkte citera en längre passage där han skriver något om journalisternas konstruktion av begreppet "förorten". Notera att detta alltså sades 1996. Har någonting över huvud taget hänt sedan dess i gammelmedierna?


Urvalsprincipen är en inriktning på det sensationella, det spektakulära. Televisionen kräver dramatisering i dubbel mening: den iscensätter en händelse i bild och spetsar till dess betydelse, det allvarliga i situationen, dess dramatiska och rentav tragiska karaktär. Vad TV vill se i förorterna är "kravaller". Det är i sig ett kraftigt ord - och ord använder den på samma sätt. (Med vanliga ord kan man varken "skrämma upp borgarna" eller vanligt "folk". Det fordras något extra. Paradoxalt nog är även bildens värld beroende av ord. Ett foto är ingenting utan en bildtext som talar om hur det bör avläsas - legendum - alltså ofta nog just legender, som kan få en att se vad som helst.

Att namnge är som bekant att synliggöra, skapa, att få något att bli till. Och ord kan väcka starka känslor: islam, muslimsk, islamistisk - är slöjan muslimsk eller islamistisk? Tänk om den helt enkelt vore ett stycke tyg och inget mer? Jag får ofta lust att ifrågasätta varje ord från reporter eller programledare släpper ur sig, till synes utan att inse allvaret och komplikationen i vad de frammanar för tusentals TV-tittare och vilket ansvar de de därmed tar på sig; utan att själva förstå de ord han använder och utan förstå att han inte förstår dem. För dessa ord ger åstadkomer saker, de ger upphov till fantasmer, rädslor, fobier eller helt enkelt falska föreställningar.)

Journalister är i princip ute efter det exceptionella, det vill säga det som är exceptionellt för dem. Något som för andra är banalt kan för dem te sig extraordinärt eller vice versa. De är intresserade av de ovanliga, det som avviker från det vanliga, det som inte händer varje dag - dagstidningar måste varje dag presentera något som inte är alldagligt, och det är inte lätt. Därav det utrymme och den uppmärksamhet de ägnar det ovanliga vanliga, det vill säga sådant som statistiskt är att förutse, bränder, översvämningar, mord, vardagsdramer. Men det extraordinära är också och framför allt något som går utöver det vanliga i förhållande till andra tidningar. Det är något som avviker både från det vanliga och från vad andra tidningar har att säga om det vanliga, eller vad de vanligtvis säger.

Det är detta fruktansvärda tryck som framtvingar jakten på ett scoop. För att vara först med att se och rapportera något är man beredd till nästan vad som helst, och eftersom alla ömsesidigt tar efter varandra i syfte att hinna före andra, att göra något tidigare eller annorlunda än de, kommer alla till sluta att göra samma sak. Den strävan efter exklusivitet som på andra områden kan producera orginalitet och ovanliga ting leder här till uniformitet och banalisering.

Denna medvetna och envetna klappjakt på det ovanliga kan få lika vittgående politiska effekter som de som skapas av direkta politska påbud eller av den självcensur som uppstår ur rädslan för utstötning. Med den exceptionella makt till sitt förfogande som TV-bilden ger kan TV-journalister framkalla effekter utan motstycke. Den normala anblicken av en förort, grå, trist och trivial, säger ingen något, intresserar ingen och allra minst journalister. Och om de skulle intressera sig för vad som vernligen försiggår i förorterna och verkligen ville visa det, så vore det i vilket fall som helst rätt svårt. Det finns inget svårare än att återge verkligheten i hela dess banalitet. [...]

De politiska faror som är förenade med det vanliga sättet att göra TV har att göra med att bilden har en särskild förmåga att framkalla vad litteraturkritiker kallar en verklighetseffekt, den kan visa något och få en att tro på det. Denna förmåga att mana fram har en mobiliserande effekt. Den kan skapa idéer och föreställningar, men också grupper. Vardagliga händelser, triviala olyckor och incidenter, kan vara laddade med politiska, etiska eller andra implikationer som gör att de väcker starka känslor, ofta negativa sådana som rasism och främlingshat, ett hat till det främmande som uppstår ur rädsla. En vanlig redovisning, själva akten att i egenskap av reporter lämna en rapport, to record, inbegriper alltid en social konstruktion av verkligheten som kan verka mobiliserande (eller demobiliserande).


Lästa bloggar: Webhackande om Reinfeldts selektiva dövhet och internets magi, Motbilder om etnisk rensning i Irak.

Bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Undrar hur en klassiker som Götgatskravallerna (var det inte 1948, före min tid till och med!) skulle behandlas om de kördes via mediakvarnen idag? De var ju faktiskt i innerstan och med "vanliga svenska ungdomar" i huvudrollen.

Det var ett mindre uppträde i Malmö igår. Undrar om exempelvis Dagens Nyheter har skrivit något om ESF som pågår samtidigt, men där EFS så vitt jag förstår inte hade något med bråkstakarna att göra? - Det var ju intressant med ett läsligt citat från Bourdieu också, tack för det. När jag stött på honom tidigare har det varit phan så snårigt.

Pastey sa...

Göteborgskravaller 48 har jag inte ens hört talas om, får läsa på känner jag.

Ja jag rekomenderar hela boken som sagt, den går i samma lättbegripliga stil och den är inte särskilt tjock!:)

Björn Nilsson sa...

Nej, inte Göteborg utan GÖTGATSkravallerna i Stockholm. Folk fajtades i flera dagar men jag vet inte om någon kom på varför! Sedan var det Berzelii Park och Kungsgatan på 50-talet, och naturligtvis de berömda Modskravallerna 65. Tror det var något med folk som blev arga på en gubbe med hund ... eller minns jag fel? Jag var i alla fall inte där.

Pastey sa...

Jag kan inte läsa verkar det som!
Haha ja verkar onödigt att starta kravaller för en gubbe med hund skull. Vi får läsa på om det här!:D

Skicka en kommentar

- Håll er till blogginläggets ämne.
- Inga långa drapor. Länka hellre till er egen blogg isf.
- Tänk på netiketten.
- Rasister och sionister kan dra åt helvete.