Christopher R. Browning Helt vanliga män Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, Stockholm 1998. 282 sidor.
Christopher R. Brownings Helt vanliga män är inte något egentligt bidrag till manlighets/maskulinitetsforskningen men det utesluter inte att man kan läsa den som sådan ändå, den handlar trots allt uteslutande om män och hur män beter sig i grupp. Reservpolisbataljon 101 deltog alltså som titeln avslöjar i den slutliga lösningen i Polen. Till en början hade denna bataljon enbart deltagit i tvångsförflyttningar och evakueringar av den judiska befolkningen i Polen. Själva dödandet av dem hade tagit plats i t ex utrotningslägret Belzec. Under sommaren 1942 blev det under ca en månads tid ett avbrott i massmordet i lägren då det var brist på godsvagnar. Mitt under detta anlände reservpolisbataljon 101 till Lublindistriktet i Polen och fick order om att utföra en ”specialinsats”. Trots att det var stopp i trafiken ville man inte avbryta dödandet och bataljonen fick i uppdrag att utföra en massarkebusering i byn Józefów.
Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skonas och skickas till läger, kvinnor, barn och gamla skulle skjutas. Vid ankomsten informerade bataljonens major Trapp om det blodiga uppdraget men tillade att om någon av de äldre kände att denne inte skulle klara av uppdraget så gick det bra att stiga åt sidan. Endast ca 10-12 man nappade på detta erbjudande. Majoriteten av dessa steg dessutom ur ledet sedan de övertygats att inget ont skulle ske med dem då den förste att stiga ur ledet blev beskyddad av majoren då dennes närmste officer börjat skälla ut honom. Grundfrågan för Browning är hur denna reservpolisbataljon som bestod av ”vanliga” tyska män ur Hamburgs arbetar- och lägre medelklass, som bedömts vara för gamla för att göra nytta i armén och dessutom saknade erfarenhet av det ockuperade Polen, så lätt kunde förvandlas till mördare?
Undersökningen är oerhört välskriven och gripande. Utifrån det insamlade materialet konstruerar Browning det historiska förloppet. Det är svårt att inte gripas av kapitlet som behandlar massakern i Józefów och de oerhörda vidrigheter som återges. Språket är neutralt men fantasin skenar iväg. Browning använder här även många målande citat ifrån de förhörda männen vilket bidrar till att skapa en ännu obehagligare närhet. Under denna massaker kunde dessutom skyttarna komma i kontakt med sina offer på ett mycket närmare sätt, då skyttarna skulle ta varsin jude, marschera in med denne i skogen från en uppsamlingsplats och skjuta denne. Förintelsen brukar ju annars beskrivas som helt i avsaknad av kontakt mellan offer och förövare då mördandet skedde i lägren, eller som vid senare arkebuseringsmassakrer där reservpolisbataljon 101 deltog, att några sköt och några höll vakt osv. D v s någon kontakt omöjliggjordes genom en arbetsfördelning. Så var fallet alltså inte i Jozefow.
En skytt fick en mycket gammal man som första offer, vilken gick långsamt och kom fram till avrättningsplatsen där de andra redan hade hunnit skjuta sina judar.
’När min jude fick se sina skjutna landsmän kastade han sig på marken och blev liggande. Då osäkrade jag min karbin och sköt honom i bakhuvudet. Eftersom jag redan tidigare var väldigt uppskakad av den grymma behandlingen av judarna under utrymningen av staden och var helt uppriven sköt jag för högt. Hela bakhuvudet slets loss och hjärnan blottades. Bitar av skallbenet flög upp i ansiktet på sergeant Steinmetz. Detta gav mig anledning att, efter att ha gått tillbaka till lastbilen, söka upp fanjunkaren och begära att få slippa fortsätta. Jag var då så illamående att jag helt enkelt inte orkade mer. Fanjunkaren befriade mig från uppdraget.’(sid. 83)
Under denna första massaker hamnade till slut fler och fler av skyttarna vid en uppsamlingsplats då de bad om att få slippa skjuta fler. Flera försökte gömma sig för att slippa skjuta och/eller höll sig undan på annat sätt. Men reservpolisbataljon 101 var alltså med vid andra tillfällen då judar dödades på detta sätt, även om det antyds att de då oftare hade vakthållningsroller eller annat. De var även med vi flera evakueringar och även i s k ”judejakt” då man letade efter gömda judar i skogen. Männen blev mer härdade och vid senare tillfällen gavs heller inga chanser att slippa deltaga. Browning ger läsaren genom undersökningen en hel mängd detaljer om bataljonens sammansättning och under vems befäl de var. Några officerare lär man känna bättre, framför allt major Trapp och de närmsta officerarna runt honom. Trapp ska ha varit gråtmild då han gav mannarna beskedet om deras fasansfulla uppdrag och han skall heller inte ha deltagit utan hållit sig i stadens polisstation under hela aktionen. Genom undersökningen framstår han som motvillig till dylika aktioner och därför heller ej aktad av vissa andra officerare som ansåg honom vek. Därtill ger Browning även beräkningar på antalet dödade judar, polacker och zigenare. Siffror som i sig är ohyggligt stora och ofattbara.
Men frågan som Browning återkommer till i sitt avslutningskapitel är alltså hur en majoritet av männen kunde bli mördare? I detta kapitel diskuterar Browning en hel del tidigare forskning och olika psykologiska och sociologiska förklaringar. Man kan peka på att ohyggligheter i krig alltid förekommer, speciellt i rasligt/etniskt ideologiskt motiverade krig. Raskriget innebär en brutalisering vilket i sin tur leder till grymheter. Men menar Browning bataljon 101 hade inte tidigare erfarenhet av strid eller kontakt med någon dödsfiende. Brutalisering genom tidigare krigserfarenhet saknades alltså. Brutaliseringen tilltog säkerligen dock efter Józefów. Browning diskuterar även teorier om distanseringen till ”den Andre” som sker genom ideologiska föreställningar vilket möjliggör dödandet. Raul Hilberg har betonat de byråkratiska och administrativa mördarna, dess förmåga att fysiskt distansera förövare och offer. Men bataljonen var ju oerhört nära sina offer och vissa fick ju under en kort stund även kontakt med sina offer. Någon fick reda på att juden de snart skulle skjuta kom från deras egen hemstad Hamburg osv. Ej heller sändes polisbataljonen in för att mörda judar därför att de var speciellt lämpade för uppdraget. De var så att säga bottenskrapet av meniga och officerare menar Browning. Några av de äldre hade ju även kommit i kontakt med andra ideologier före nazisternas maktövertagande och kunde ha haft ett annat förhållningssätt till nazismen än någon som var ung och så att säga växt upp under regimens propaganda. Browning avskriver också den tvingande förklaringen, alltså att männen tvingats göra vad de gjorde under hot om bestraffning, vilket många försökte försvara sig med under rättegångarna. Ingen försvarsadvokat har dock under efterkrigstiden kunnat dokumentera ett enda fall där vägran att döda en civil skulle ha lett till bestraffning av typen koncentrationsläger eller avrättning. Bestraffningarna stod aldrig i proportion till de ohyggliga brott som beordrades.
I slutändan diskuterar Browning Stanley Milgram och dennes numera berömda experiment för att undersöka människors förmåga att stå emot auktoriteter som inte utövade något tvingande hot. Försökspersonerna trodde de deltog i ett experiment till gagn för vetenskapen, d v s de stod under den vetenskapliga auktoriteten. Experimentet gick ut på att försökspersonerna skulle tilldela elchocker till en annan person under förevändningen att det var ett inlärningsprogram. Personen som tog emot chockerna var dock med på det riktiga experimentet d v s några elchocker fick den inte men däremot simulerade denna smärta för att Milgram skulle kunna undersöka försökspersonens reaktioner. Lite olika varianter på experimentet gav olika resultat för försökspersonens lydnad och vilja att följa auktoriteten. Det visade sig att om en icke auktoritär person gav ordern uteblev lydnaden helt, men om försökspersonen gavs ytterligare en uppgift och inte personligen utdelade chockerna var lydnaden i det närmaste total. Socialisering sker inom familj, skola och militärtjänst. Samhället belönar och bestraffar vissa beteenden vilket internaliserar en vilja till lydnad och att frivilligt ingå i ett auktoritetssystem som uppfattas som legitimt skapar en stark pliktkänsla. Browning diskuterar även grupptryck och den form av grupptryck som råder inom militären. Att falla ur ledet och trotsa grupptrycket var i princip omöjligt för de flesta, det var helt enkelt lättare att skjuta. För det första därför att om man vägrade lämnade man över ”grovgörat” till kamraterna och för det andra riskerade man efteråt att bli isolerad och utfrusen ur gruppen. Browning menar även att man kan tänka sig en moralisk förebråelse mot kamraterna, d v s den som inte ville döda ansåg sig vara för god för det. De som vägrade försökte även förekomma kamraternas kritik genom att säga att de inte höll sig för goda för att döda utan istället menade sig vara veka. Browning menar att den hållningen i själva verket förstärkte och legitimerade den manliga egenskapen av att kunna vara hård. De som inte dödade befäste således machovärderingar som gick ut på att det var positivt att vara så pass hård att man klarade att skjuta obeväpnade kvinnor, barn och gamla.
...
Helt vanliga män kan som sagt läsas som ett bidrag till manlighets- maskulinitetsforskningen, men även som ”Helt vanliga människor”, d v s under auktoriteter och utsatta för grupptryck kommer människor med största sannolikhet att göra som auktoriteten eller gruppen gör. Endast ett fåtal ståndaktiga personer kommer att gå emot auktoriteten/gruppen. Om man läser den som en diskussion om manlighet tycker jag återigen att det centrala är rädslan hos män att inte betraktas som män, att inte besitta de egenskaper som enligt samhällsnormen förknippas med manlighet; hårdhet, styrka, handlingskraftighet osv.
I
Jens Ljunggrens undersökning diskuterade han även hur Tyskland ”maskuliniserades” efter kriget. Han notar till
Bederman och använder sig av den distinktion mellan manlighet och maskulinitet som hon beskrev. Manlighet var föreställningar om högre ideal, icke åtkomliga för alla män medan maskulinitet var det unisona för det manliga könet, det som alla män har. Hos Ernst Jünger under mellankrigstiden, kom t ex manligheten att definieras utifrån en sådan ”ursprunglig naturlighet” och i den krigiska handlingen trädde en primitiv driftsmässig urmänniska fram. Som både Bederman och Ljunggren visar började man alltså under främst mellankrigstiden tillskriva alla män utifrån maskulinitetsbegreppet universella fasta värden. Oavsett klass och tidigare bakgrund var nu alla män hårda, handlingskraftiga, rationella osv. Eller i alla fall skulle de vara det enligt samhällsnormen/överideologin och således försöka leva upp till dessa ideal. Det är ganska lätt att se att Nazityskland hyllade denna typ av ”naturliga” man/maskulinitet för evigt ihopkopplad med den tyska rasen. Genom att tillskriva mannen så pass distinkta egenskaper utifrån dennes kön och ras blev det mer och mer omöjligt att konstruera alternativa manligheter. Den vetenskapliga auktoriteten befäste dessa ”sanningar” och med hjälp av populärkulturen spreds de i allt grövre former.
Vi har en överideologi med dylika förväntningar på män även idag, med likaledes andra förväntningar på kvinnor. I grupper med män, speciellt i militära sammanhang, finns alltså denna ideologi på plats som alla på något vis måste förhålla sig till. Dessa strukturer är ju även så pass rotade i det egna jaget genom uppväxtens socialisering att de flesta inte ens reflekterar över dem. Så även om jag som individ skulle vara medveten om dem måste jag förhålla mig till 10, kanske 100 tals män i ett militärt sammanhang som inte är det och som kommer att betrakta mig som ”onormal” och avvikande om jag skulle påpeka dem.
Någonstans läste jag att Michel Foucault var på väg att skriva in individens historia i alla de maktstrukturer och disciplineringsinstitutioner som han tidigare bearbetat precis innan han avled. Detta arbete blev inte färdigt, men det som fanns antydde att han ansåg individens chanser i maktstruktur som ytterst begränsade för att inte säga obefintliga. Jag minns som sagt inte var jag läste detta men det låter på något vis typiskt Foucaulianskt. I det här sammanhanget kan man även tala om Pierre Bourdieu och hans teorier om hur det kognitiva styr våra ”val” baserat på våra tidigare socialisering, livserfarenheter, miljö, kultur osv. Bourdieu gjorde enorma scheman för vem som kommer att välja att gå på McDonalds och bio istället för opera och en dyr restaurang. En rasistisk indoktrinering från barnsben torde onekligen påverka ”val” senare i livet. Teorin har ju å andra sidan just fått kritik för att man inte således vet om det verkligen går att tala om val eller om det är våra kognitiva tidigare erfarenheter som väljer åt oss.
Om det nu är så att det är våra kognitiva socialiserade preferenser som styr oss har vi inte mycket nytta av Foucaults kritik. Foucault å andra sidan värjde sig från att på något sätt antyda hur en annan bättre värld skulle se ut. Det finns t ex en mycket
intressant diskussion mellan Foucault och Noam Chomsky filmad någon gång på 70-talet där frågan just ställs angående hur man kan förändra saker och ting till det bättre. Något förenklat kan man säga att Foucault då menade att varje försök att peka på hur en bättre värld skulle se ut skulle bygga på föreställningar hämtade från den nuvarande vilket han ansåg problematiskt. Chomsky å sin sida, som sysslar med politisk aktivism, menade att det var nödvändigt med en vision om ett bättre samhälle för att inte fastna i likgiltighet och apati.
Det borde egentligen vara värre, om man håller Foucaults kritik för sann, att inte göra något. Men även om människor är medvetna om kritiken, om hur makten fungerar och problemen med den rådande samhällsnormen/ideologin är det ändå ett stort steg att gå från tanke till handling. Grupptillhörigheten och identiteten, framför allt en manlig sådan, ställdes på sin spets för polisbataljon 101 vid Józefów och för många som deltog i förintelsen. Att göra sin plikt inför auktoriteten och gruppen var även där förknippat med belöning, att gå emot skulle få konsekvenser. Att vara man och människa i sociala situationer innebär alltid ett visst mått av strategi där tidpunkt och sammanhang spelar stor roll för hur stort svängrum man tror sig ha för att driva igenom sin egen vilja. Och någonstans hägrar alltid rädslan för att bli utfrusen ur gruppen. För en ensam individ är inte ens en människa, det är först i mötet med en annan individ som individen blir bekräftad som människa.
Bloggar om:
Christopher Browning,
Nazityskland,
manlighet,
historia,
genus
