Orwell, FRA-omröstningen och gammelmedia

Några ord från herr Orwell som jag tyckte passade till de (osäkra?) borgerliga partimedlemmarna inför FRA omröstningen.

"En partimedlem förväntas sakna privata känslor och luckor i sin entusiasm. Han förutsätts leva i ett oavbrutet rasande hat mot utländska fiender och inhemska förrädare, i triumf över segrar och i underkastelse inför partiets makt och visdom. Det missnöje som alstras genom hans torftiga, otillfredsställande liv vänds avsiktligt utåt och ges utlopp genom anordningar sådana som tvåminutershatet, och spekulationer av det slag som möjligtvis kunde leda till en skeptisk eller upprorisk inställning dräps i förväg genom hans tidigt förvärarvade inre disciplin. Det första och enklaste stadiet i denna disciplin, som kan inläras även av små barn, är vad som på nyspråk kallas krimstopp.

Krimstopp betecknar förmågan att tvärt hejda sig, liksom instinktivt, på gränsen till någon farlig tanke. Den innefattar förmågan att inte fatta analogier, att inte kunna upptäcka logiska misstag, att missförstå de enklaste argument om de strider mot Engsoss, samt att bli uttråkad eller illa berörd av varje tankegång som går att utveckla i någon kättersk riktning. Krimstopp betyder kort sagt skyddande enfald. Men det är inte nog med enfald. Tvärtom kräver rättrogenhet i ordets fulla bemärkelse att man behärskar sina egna mentala processer lika fullständigt som en ormmänniska i sin kropp. Det oceaniska samhället vilar i sista hand på tron att Storebror är allsmäktig och att partiet är ofelbart. Men eftersom Storebror i verkligheten inte är allsmäktig och partiet inte ofelbart, uppstår behovet av en aldrig svikande, ständigt fortgående flexibilitet i behandlingen av fakta.

Nyckelordet är svartviting. Tillämpat på en motståndare betyder det hans vana att oförskämt påstå att svart är vitt, tvärtemot uppenbara fakta. Tillämpat på en medlem av partiet betyder det en lojal vilja villighet att säga att svart är vitt, då partidisciplinen så kräver. Men det betyder också förmågan att tro att svart är vitt, och än mer, att veta att svart är vitt och att glömma att man någonsin har trott motsatsen. Detta kräver en fortgående ändring av det förflutna, vilket möjliggörs av det tankesystem som egentligen innefattar allt det övriga, och som på nyspråk heter dubbeltänk."

Ur: George Orwells 1984, s. 189-190.

Och ytterligare några ord från herr Orwell som kanske främst riktar sig till de svenska medierna, numera vedertaget omnämnda som "gammelmedia".

The sinister fact about literary censorship in England is that it is largely voluntary.

Unpopular ideas can be silenced, and inconvenient facts kept dark, without the need for any official ban. Anyone who has lived long in a foreign country will know of instances of sensational items of news — things which on their own merits would get the big headlines-being kept right out of the British press, not because the Government intervened but because of a general tacit agreement that ‘it wouldn’t do’ to mention that particular fact. So far as the daily newspapers go, this is easy to understand. The British press is extremely centralised, and most of it is owned by wealthy men who have every motive to be dishonest on certain important topics. But the same kind of veiled censorship also operates in books and periodicals, as well as in plays, films and radio. At any given moment there is an orthodoxy, a body of ideas which it is assumed that all right-thinking people will accept without question. It is not exactly forbidden to say this, that or the other, but it is ‘not done’ to say it, just as in mid-Victorian times it was ‘not done’ to mention trousers in the presence of a lady. Anyone who challenges the prevailing orthodoxy finds himself silenced with surprising effectiveness. A genuinely unfashionable opinion is almost never given a fair hearing, either in the popular press or in the highbrow periodicals.

[...]

One of the peculiar phenomena of our time is the renegade Liberal. Over and above the familiar Marxist claim that ‘bourgeois liberty’ is an illusion, there is now a widespread tendency to argue that one can only defend democracy by totalitarian methods. If one loves democracy, the argument runs, one must crush its enemies by no matter what means. And who are its enemies? It always appears that they are not only those who attack it openly and consciously, but those who ‘objectively’ endanger it by spreading mistaken doctrines. In other words, defending democracy involves destroying all independence of thought. This argument was used, for instance, to justify the Russian purges. The most ardent Russophile hardly believed that all of the victims were guilty of all the things they were accused of: but by holding heretical opinions they ‘objectively’ harmed the régime, and therefore it was quite right not only to massacre them but to discredit them by false accusations. The same argument was used to justify the quite conscious lying that went on in the leftwing press about the Trotskyists and other Republican minorities in the Spanish civil war. And it was used again as a reason for yelping against habeas corpus when Mosley was released in 1943.

These people don’t see that if you encourage totalitarian methods, the time may come when they will be used against you instead of for you.

Från: George Orwell, The Freedom of the Press Orwell's Proposed Preface to ‘Animal Farm’

Några bloggar: Opassande, Rick Falkvinge, Motvallsbloggen.

Gammelmedia: DN 1, DN 2, SvD.

Bloggar om: FRA, fra-lagen, övervakning, gammelmedia, mediekritik, medier, Orwell, 1984, Djurens gård

Orwell, en outömlig källa till visdom, så som en bonus:

"Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. I det förflutna kämpade alla länders härskargrupper mot varandra, även om de kunde inse sina gemensamma intressen och därför begränsa krigsförstörelsen, och det det var segraren som alltid utplundrade den besegrade. I våra dagar bekämpar de inte alls varandra. Kriget förs av varje härskargrupp mot dess egna undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällstrukturen oskadd. Själva ordet krig har därmed blivit missvisande. Det vore antagligen riktigt att hävda att kriget genom att ha blivit kontinuerligt har upphört att existera."

Ur: George Orwell, 1984, s.181.